Jag minns med vilken frenesi jag försökte förklara “sluttande plan”-principen för mina närmaste. Som bara vägrade förstå. Det var FRA-debatt och det var Omöjligt Att Ta In att Staten skulle förvandlas till Storebror. Jag måste ha missuppfattat. FRA sysslar ju inte med att lyssna på landets egna medborgare.
Jag försökte förklara det hela tekniskt – att enda sättet att utföra “signalspaning” var att i praktiken utföra “avlyssning”. Att det inte gick att se förrän i efterhand, i det redan avlyssnade, vilken kommunikation som var utrikisk eller inhemsk. Men det hjälptes inte. Det gick, helt enkelt, inte att ta in.
“Då får väl politikerna lagstifta om hur datat får användas då.”
Följt av ett “och jag har rent mjöl i påsen…”
För er som inte minns debatten – här är just de uttalandena som gjorde att omröstningen gick igenom. Under just dessa premisser. Lyssna igenom hela. Det är viktigt.
Och jag vet, ganska exakt, vilka släktingar som kommer höra av sig och förklara för mig att jag missuppfattat. Att det inte kan vara så. Att Staten är inte Storebror och vanliga människor kommer inte att avlyssas och har man inget att dölja har man inget att oroa sig för och…
…och allt annat man tar till för att slippa hantera det faktum att i Sverige – en demokrati – har vi bestämt oss för att medborgarna inte är att lita på. Slippa hantera att vi befinner oss på ett sluttande plan, där FRA var etta, nu Säpo blir tvåa och där vi bara väntar på att Migrationsverket eller Skattemyndigheten blir trea…
Regeringen och Socialdemokraterna har kommit överens om att Säpo och Rikskriminalen ska få beställa signalspaning av FRA, Försvarets radioanstalt.
Man räknar med att den nya lagen ska kunna träda i kraft redan under 2012.
Jag har gått en termin på Frälsningsarméns officérsskola och jag trivs som kamelen i soppan (erkänn att det är en roligare bild än “som fisken i vattnet). Det har varit en termin med några nya bekantskaper. Och några gamla, som vi inte delat just detta med varandra, tidigare. En termin av mycket omsorg och förbön. Och mycket, mycket samtal.
Jag har under det senaste halvåret funderat väldigt, väldigt mycket om hur jag samtalar med andra om de där djupaste skikten i våra liv. Tron. Livsfrågorna. Ni vet. Och både i samtalen med mina klassisar på officersskolan och i andra samtal (som är lika viktiga – tro inget annat!) så känner jag att det börjar utkristallisera sig en tanke i min hjärna och i mitt hjärta. Tanken om gemensamma spelregler för hur vi snackar.
Inte “debatterar”, för det handlar inte om vem som “vinner”. Men hur vi samtalar om de där grejerna där vi tror olika.
…eller lika. Kan vi enas om att första regeln är att samma regler gäller, oavsett om vi håller med varandra eller inte?
Det här är en rätt knixig regel att följa, i praktiken. Det är så lätt att liksom inte efterfråga källor när vi håller med om det som sägs. Eller vill att det ska vara sant i någon grad. Eller att inte på allvar låta motståndarsidans bästa argument möta våra bästa.
Senast i veckan som var har jag varit med om detta. En liten perifer fråga egentligen, där jag håller med dem som skrivit en artikel i sak, men efterfrågar källor och statistik ändå. Och där jag plötsligt kommer att uppfattas som Killen Motvals.
Men låter vi samma regler gälla för oss alla, så håller vi oss ärliga. Vi använder EN metodik, som gör det lättare för alla att följa tankebanor och argument. Och själva göra en värdering av rimligheten. Vilket måste vara det viktigaste om vi talar om Sanningen med stort S.
Källkritik är bra. Granska allt som sägs. Speciellt av dem du gillar. Granska kritiskt. Håll folk ansvariga för det de säger och det de presenterar som fakta.
Först då går samtalet på djupet.
Innan du pratar om Gud med någon, prata med Gud om Någon. Någon som känner igen tanken att älska sina meningsmotståndare (fiender, till och med) och att be för dem (…som förföljer er. Till och med.)?
På riktigt – försök att se det bästa i den andre. Försök att förstå. Försök att älska. Och snabbaste / lättaste sättet att göra det, kristna syskon emellan, är att börja be för den andre. Det är svårare att vara arg på någon som du önskar välsignelse för.
Undvik att klistra etiketter på någon. Också dig själv. Genom att snabbt dela in människor i grupper, skapar du gränser och murar mellan er.
Om du snabbt kallar dig själv för, exempelvis, “Bibeltrogen” och sedan stöter på någon annan som du inte håller med, så har du programmerat dig själv till att läsa allt denne säger som “icke bibeltrogen”.
Ett mer förädiskt sätt att göra det här är att snabbt gruppera sig själv i FLERA grupper och sedan anta att alla, i alla dessa grupper, tror och tänker som du själv. Ett klassiskt exempel är i stil med “Jag är Evangelikal, Konservativ, Karismatiker. Alltså finns det inga RIKTIGA Karismatiker som inte Evangelikala och Konservativa. Inga RIKTIGA Konservativa som inte är Evangelikala och Karismatiker….” etc.
Det finns massor av fler regler som jag tycker är viktiga, för att samtal ska bli bra. Men jag har inte lyckats formulera allt än… Men hur känner du som läser det här? Vad är viktigt för dig? När du diskuterar Det Viktigaste I Livet – hur måste samtalet gestaltas för att du ska känna dig trygg? Även om den du samtalar med inte håller med dig?
Sitter och läser tidigare Kommendören i Frälsningsarmén, Birgitta K Nilssons personliga “Moments of Grace“. Och blir otroligt överraskad.
Four Salvationists gifted as stand up comedians formed a creative team, “Baar Seba”, theis Stockholm version of Chicago’s “The Second City”. The team offered one most significant late, late night Congress session for several years, as attendees without a second thought ventured to the midnight programs to laugh, at times at the organization but always at themselves. In the midst of the laughter audiences found the freedom to draw near to God, establishing a life long relationship. That new tradition stood the test of time even after the team dissolved to go on to new things. Marcus (Mackan) Andersson, one of the team, now is a professional Christian comedian and continues to communicate spiritual principles as the audiences laugh and find healing in the same.
Wow! Jag är verkligen förbluffad. Dels att över huvud taget bli omnämnd i en sådan här bok, men dessutom i så positiva ordalag.
Det finns ett litet sakfel i texten ovan – jag var aldrig en del av Beer-Seba-gänget, men vi gjorde några (två? tre?) shower tillsammans. Jag umgicks mycket med Ken och Christer och kände alla de övriga väl. Samuel och jag spelade i band ihop, ett kort tag. Men jag tillhörde inte Beer-Seba. (Som var ett sketch-gäng som hade omätliga succéer inom Frälsis under 90- och början av 2000-talet).
Men det här: “In the midst of the laughter audiences found the freedom to draw near to God, establishing a life long relationship.” Det var exakt det vi ville åstadkomma.
Att Nilsson sedan skriver att “the audiences laugh and find healing in the same” om mig, får stå för henne. Det är min bön och jag hoppas att det händer. Men det allt utom skrattet är osynligt för mig.
Jag blir dock otroligt upplyft av, att i en bok om Nåden, ens se humorn nämnas. Och dessutom i sammanhang av helande (“healing”) och att lyfta hjärtan närmre Gud.
Att bli sjuk eller råka ut för en olycka är ofta ett stort trauma. Och knappt har man hunnit börja att ta in innebörden, förrän man råkar ut för nästa desorienterande trauma – mötet med vården. Nedan följer en liten guide som gör det lättare för dig.
När man skriver visor om sjukvården handlar det om långa vårdtider och döende patienter…
Hur sjuk är jag?
Du kan lätt göra en första diagnos. Har din sjukdom ett riktigt namn? “Kikhosta”? Check! Du kommer överleva. “Puss-sjuka?” Grattis! Och du kommer också klara dig. Men alla riktigt otäcka sjukdomar har förkortningar. “HIV”. Brrrrr. “MS”. Läskigt. “AIK” – där har du en riktigt otäck sjukdom!
Ju bekvämare väntrum, desto dystrare. Om du hamnar i ett väntrum med otäck belysning, trettio snörvlande och hostande patienter och någon som blöder rakt ner i en spann – då kommer du klara dig. Åtminstone i några timmar. Du är antagligen på en “akut” mottagning. Om du däremot hamnar ensam i ett väntrum, direkt får komma till en sal eller liknande är det fara å färde. Antingen har du något smittsamt som är dödligt, eller så försöker man gömma dig så att du kan avlida snyggt, utan att störa de andra. Försök att avkoda möblemanget – typiska tecken på att hit kommer folk för att dö bekvämt är att det finns armstöd på stolarna och att bänkarna har stoppning. Som är lätt att torka av med desinficeringsmedel efteråt.
Vad finns det för förfriskningar i din omedelbara närhet? På “akuten” (alltså – kom inte och säg att de inte har humor i vården!) finns ofta en snacks-automat eller liknande. Den är till för att användas. Du kommer att spendera inte bara dina sista slantar i kontanter, utan dessutom de närmaste veckorna i dess omedelbara närhet. Men få människor svälter ihjäl på akutmottagningen, trots allt. De kommer att flytta dig till ett avskilt rum när det börjar närma sig slutet…
Om du befinner dig på en sal som luktar etter och där läkarna är ovanligt klämkäcka har jag både bra och dåliga nyheter. De dåliga är att de kommer skära i dig. Men det bra är att du kommer få tillgång till de där Landstingsfinansierade drogerna! Tänk “skatteåterbäring” och somna sött. Du kommer att vakna med bakfyllan från helvetet, lite lättare än när du rullades dit. “Tja, vad väger en arm?” typ. Men du kommer att älska sköterskan som administrerar morfin. Landstinget style.
Hamnar du ensam på en sal är du oftast rökt. Blir du helt desperat kan du säkert blanda grogg på socker-salt-lösning och handsprit, men det är inget jag rekommenderar. Befinner du dig här är du i Hopplöshetens land och gör antagligen det bästa av dina mentala resurser om du börjar planera din flykt så tidigt som möjligt.
Vad du gör – sätt dig inte i den bekväma fotöljen. Den med armstöd.
Men ovanstående lista kommer du att ha lättare att hitta rätt i vårdapparaten. Plasta in och bär med dig i plånboken. Man vet aldrig när olyckan är framme!
Eller – det gör jag naturligtvis inte. Jag ligger lite efter i NaNoWriMo och jag är lite slut, men försöken att ge det rätt proportioner misslyckas emellanåt.
Veckan började med att Fru Andersson var sjuk i maginfluensa. Och fortsatte med att minstingen Andersson blev sjuk i maginfluensa. Och avslutades med att stora killen Andersson blev sjuk i maginfluensa i natt. Samma natt som lillkillen fick ett nytt astmaanfall.
Känslan att jag kan ha smittat någon (eller alla) på festen igår kväll. Alla HADE varit friska i två dygn innan jag åkte, men… Men…
De ord som skrivits, omkring 1700 per dag i snitt, har skrivits i halvtimmesintervaller, utspridda över dygn som handlat om att överleva kräksjuka. Det är mentalt otroligt tungt. Så tungt att något måste vända inom det närmaste dygnet för att jag ska orka fortsätta, känner jag. Nano är inte kul längre. Jag behöver sova och jag behöver få upp takten på skrivandet.
Lägg till allt detta att jag känner att storyn kanske inte riktigt håller.
Så – nu ska jag sluta gnälla. Och sluta blogga. Och se om jag kan stjäla åt mig ytterligare tjugo minuters skrivande. Nano, nano.
Till polaren Nene som fyllde år i torsdags och som hade en alldeles förtjusande fest igår kväll. Dikten skrivs ur minnet, då Nene fick den skrivna versionen.
Tolv, mina vänner, står för Fullkomlighet,
och tre är Magi och Balans;
som i Triskele, Triquetra eller Tre kvinnor Morrigan,
eller takten i brudparets dans. Sex däremot, är en Människas tal.
Det är Trixter, är Jinx och Hex.
Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn:
Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?
Den Tredje November har pumporna slocknat
och löven har fallit mot backen.
Du är tillräckligt gammal för att tro att “Det drar…”
men det är Döden som flåsar i nacken.
ELLER så är det helt enkelt medvind i livet,
det är skrattet åt livets spex.
Så svara mig nu, kära Födelsedagsbarn:
Blir Du Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?
För arton år sedan, blev du arton och myndig.
Idag är du dubbelt mogen.
Dubbelt så vis. Dubbelt så klok.
Och hälften så stökig på krogen.
MEN
Är Livet inom dig dubbelt så starkt,
varje morgon då själen väcks?
Är du dubbelt förundrad, dubbelt förvånad, tagen och dubbelt perplex?
Den magi som strömmar igenom och ur dig -
varje dag – så att Livet sträcks;
Svara mig nu, kära Födelsedagsbarn
är den Tre gånger Tolv, eller Sex gånger Sex?
Jag missade den dödslinjen, då Fru Andersson blev sjuk och jag var tvungen att ta hand om ungarna i stället. Vårt liv har just nu det där tempot att det inte är solklart att sånt funkar. Suck.
Men den kommer. Jag har skrivit 1600-ish ord på den idag. Den är långt ifrån klar, men det går framåt.
När det gäller NaNo så är det ett större projekt. Idén där är ju att ha ett romanmanus på omkring 90 sidor – 50.000 ord – innan November är slut. Idag har det blivit 1642 ord och… det känns väl OK. Jag kan hålla det här tempot och hinna med NaNo. Och Halloween-texten kommer att vara färdig snart så då blir det ett par timmar till per dygn att dynga in NaNo-text.
Jag valde att börja på Det Där Stora Projektet som jag gjorde research till redan 2006, men som inte kommit igång än. Det kändes för läskigt, för stort och för viktigt för att börja på. Nu tvingade jag mig själv och min strategi där är att helt enkelt slänga ihop 50.000 ord av dynga i ett råmanus, bara för att tillåta mig själv. Och sedan ha något att arbeta på.
Sedan får vi se.
Förlagen lär knappast stå i kö för en sådan bok, men… Jag skriver inte för förlagen heller. Och jag har självpublicerat tidigare. Det är hur som helst en senare fråga. Nu ska jag koncentrera mig på att bli klar.
Med någonting.
Förlåt mig och tack för att ni är så tålmodiga. Jag har verkligen världens coolaste läsare.
Hans ansikte sken av den lycka som finns hos varje sexåring som måste låtsas att han önskat sig just en penna i födelsedagspresent. Faster Eva (som inte alls var någon faster, eller moster, eller släkt över huvud taget men som alltid funnits där och därför brukade kalla sig “gudfaster”) blinkade med ena ögat och nickade menande åt honom.
- Jag tänkte att du kunde behöva en ordentlig penna. Att teckna med.
[...]
Hon var arvtagerska. I rakt nedstigande led.Coming soon to a blog near you, som det brukar heta.
Hennes mormors mormors mormors mormors mor hade blivit bränd på bål. Levande. För häxeri. Året efter att hennes mor också blivit det. Det monument som fanns i Kirseberg, som hon passerat många gånger, handlade om hennes släkt. Om henne.
Ska köra NaNo i år. För första gången. Men ser det som ett försök att komma igång med 50.000 ord till Mitt Hemliga Projekt. Inser att det inte blir så hemligt nu, dock. Lite annorlunda mot det jag skrivit tidigare…
Jag är inte rädd. Jag kan skriva. Jag är inte rädd. Jag kan skriva…
Har tänkt på det här med Kyrka och ledarskap igen. Och undrar lite om det här med sex. Varför är det, predikomässigt, ett “ungdomsämne”, samtidigt som just de predikningarna ofta målar ut sex som något som är exklusivt för äktenskapet – en tydligt vuxen relation.
Bilden är CC-BY http://www.flickr.com/photos/stevendepolo/4310110411/
En hel bok i Bibeln – Höga Visan – är högoktanigt erotisk. Två verser ur den, Kapitel 8, vers 6-7 finns med som Söndagens text i Svenska Kyrkans “kyrkoårets texter”. Vart tredje år… Och att de finns föreslagna vart tredje år innebär naturligtvis inte att någon präst behöver predika över dem.
Jesus, Paulus och Petrus talar alla tre i olika sammanhang om äktenskapliga relationer.
Ändå är det som om att när vi är vuxna, då behöver vi inte prata mer om det där. Alla frågor om sex, erotik, relationer är besvarade. Om det någonsin predikas alls, så handlar det enbart om vilka som inte borde ha sex med varandra. Nämligen bögar och flator. Men heterosexuella relationer nämns nästan aldrig och…
…är det inte underligt?
Är jag ensam om att tycka att det är märkligt att ett ämne som ändå verkar vara tillräckligt stort att förkunna över på varenda Nyhemsvecka, Hönökonferens och allt vad det heter – för ungdomar – det tiger vi om så fort vi blivit tillräckligt vuxna att på något sätt… eh… omsätta själva undervisningen i praktik?
Hur kan vi i en gemenskap där vi vill tala om de djupaste frågorna i livet, på ett ömsint sätt tala om det här? Predikanter – har vi inte ett jobb att göra här? Eller vill vi helst tiga och låta dam- respektive herrtidningarna vara de enda platser där samtal förs och frågor ställs?
