Hans ansikte sken av den lycka som finns hos varje sexåring som måste låtsas att han önskat sig just en penna i födelsedagspresent. Faster Eva (som inte alls var någon faster, eller moster, eller släkt över huvud taget men som alltid funnits där och därför brukade kalla sig “gudfaster”) blinkade med ena ögat och nickade menande åt honom.
- Jag tänkte att du kunde behöva en ordentlig penna. Att teckna med.
[...]
Hon var arvtagerska. I rakt nedstigande led.Coming soon to a blog near you, som det brukar heta.
Hennes mormors mormors mormors mormors mor hade blivit bränd på bål. Levande. För häxeri. Året efter att hennes mor också blivit det. Det monument som fanns i Kirseberg, som hon passerat många gånger, handlade om hennes släkt. Om henne.
Ska köra NaNo i år. För första gången. Men ser det som ett försök att komma igång med 50.000 ord till Mitt Hemliga Projekt. Inser att det inte blir så hemligt nu, dock. Lite annorlunda mot det jag skrivit tidigare…
Jag är inte rädd. Jag kan skriva. Jag är inte rädd. Jag kan skriva…
Har tänkt på det här med Kyrka och ledarskap igen. Och undrar lite om det här med sex. Varför är det, predikomässigt, ett “ungdomsämne”, samtidigt som just de predikningarna ofta målar ut sex som något som är exklusivt för äktenskapet – en tydligt vuxen relation.
Bilden är CC-BY http://www.flickr.com/photos/stevendepolo/4310110411/
En hel bok i Bibeln – Höga Visan – är högoktanigt erotisk. Två verser ur den, Kapitel 8, vers 6-7 finns med som Söndagens text i Svenska Kyrkans “kyrkoårets texter”. Vart tredje år… Och att de finns föreslagna vart tredje år innebär naturligtvis inte att någon präst behöver predika över dem.
Jesus, Paulus och Petrus talar alla tre i olika sammanhang om äktenskapliga relationer.
Ändå är det som om att när vi är vuxna, då behöver vi inte prata mer om det där. Alla frågor om sex, erotik, relationer är besvarade. Om det någonsin predikas alls, så handlar det enbart om vilka som inte borde ha sex med varandra. Nämligen bögar och flator. Men heterosexuella relationer nämns nästan aldrig och…
…är det inte underligt?
Är jag ensam om att tycka att det är märkligt att ett ämne som ändå verkar vara tillräckligt stort att förkunna över på varenda Nyhemsvecka, Hönökonferens och allt vad det heter – för ungdomar – det tiger vi om så fort vi blivit tillräckligt vuxna att på något sätt… eh… omsätta själva undervisningen i praktik?
Hur kan vi i en gemenskap där vi vill tala om de djupaste frågorna i livet, på ett ömsint sätt tala om det här? Predikanter – har vi inte ett jobb att göra här? Eller vill vi helst tiga och låta dam- respektive herrtidningarna vara de enda platser där samtal förs och frågor ställs?
Dennis Ritchie, for those of you who don’t know, is one of the coolest people you have never heard of. Regardless of what tech you are using, you are able to read this, beacause of him.
I will write a geeky sentence so that geeks understand the gravity of his work: Ritchie invented C. And co-invented Unix.
For a lot of those who follow this blog, that doesn’t mean much. That previous sentence might seem as incomprehensible techno-speak without meaning. But for those of the general population that are computer geeks, it means that we lost an icon.
You see – “C” is the very programming language used for developing operating systems. Without C, you would never have seen Windows ever come alive. Or Linux. Or Mac OS. And without Unix… Heck, without Unix, you wouldn’t even be reading this. Unix is a family of operating systems. Most of Internet’s servers run some sort of Unix dialect.
Back in the day it was The Operating System for Telephone Switches. Today, though, it is used for every type of computer task. If you are reading this on a Linux or Mac, you are right now running unix. The server that hosts this web page is running Unix. The computer I am writing this on is running Unix.
As a young geek, I had no idea who Ritchie was. But I was, already back in the late 80s, affected by his work. “C” was the first “real” programming language for a lot of computer enthusiasts back then. You see, most micro computers (or “home computers”) from that age could be programmed using either low-level machine code or a high-level language called BASIC. Now, BASIC’s best selling point back then was that it had a syntax similar to really stupid sounding English. So it was kind of easy to learn. However, if you wrote programs in “really stupid sounding english”, you also learned a lot of really ugly programming habits. Your code would run, but would both be a mess to read, and computationally “expensive” (ie SLOW) to run.
Low level machine code, on the other hand, was mad fast. And mad hard. Every computer model had it’s own set of hardware, and since you wrote code directly for the hardware, porting a program from one architecture to another was tedious, if not impossible.
Enter “C”.
C was somewhere in between. And was standardised enough so that you could write pretty decent code for any computer out there. The “source code”, which was basically text files with instructions, were converted to code that the machine understood, by a “compiler”. For every new computer system that came out, all you had to do (theoretically) was to get (or write…) a new “C”-compiler, and then you could compile all your old software on the new architecture.
If anyone wonders why game development took so much time for the FIRST architecture, but was then ported so fast to other computers back then, this is why. The games were written in C. (With some parts optimised for the specific architecture, written in machine code.)
I started programming in C back in 1988. Had there been options like Python back then, I would have started with that, but back then C was the multi-purpose language that was spread the most. By learning C, I had access to tons and tons of source code, for reference and I would learn quickly.
A whole generation of programmers of that age learned their craft, using C. Even if they have moved on to other languages later on, C was the door that opened up to a new world.
By standardising programming, through C, and computing in general, by contributing to Unix, Dennis Richie changed the world. For you, too.
He’s one of the coolest guys you never heard of. If you’re not one of us.
“Martyrernas blod är Kyrkans utsäde” är ett uttalande som brukar tillskrivas Tertullianus, omkring år 200. Jag vet inte hur sant det är, men när jag läser i SvD idag att det var femte minut dödas en kristen för sin tro, så vill jag att det ska vara sant.
Det är för fruktansvärt att tänka att det skulle vara i onödan. Gud måste ha en plan.
Jodå, Fribibel är fortfarande Fri, som i “Gratis”. Och vi tänker inte ändra på det. Några människor har dock varit schyssta nog att skänka pengar till projektet via Flattr och den här bloggen.
Därför vill jag bara tacka lite så här officiellt. Här är kvittot på att ni skänkt till just Fribibel:
Stort, stort tack. Varje krona gör skillnad, just för att betala driftkostnaderna för projektet. Inga av pengarna går till själva översättarna eller den tekniska personalen, men däremot har vi kostnader för hosting och sånt.
Så – tack för att ni hjälper till att hålla projektet igång.
Jag vaknade, som många, till beskedet att Steve Jobs gått bort. Jobs var en visionär av rang, även om jag inte alltid gillat Apples marknadsstrategier. Jag gillar hela storyn med två Steve i ett garage som bygger en dator, för att spöa IBM på ett segment av marknaden som de inte såg.
Som flera har konstaterat idag – även vi som inte äger Apple-teknik har Jobs och Apple att tacka för mycket.
(Faktum är att jag redan börjat på ett litet projekt. Som ni säkert kommer att se mer av rätt snart.)
-
I samma kvarter som jag köpte mobilen, ligger Världens Bästa Bokbutik. Jupps – Science Fiction Bokhandeln. Jag ramlade in där för att… well… jag passerade. Och då butikens gravitationsfält är mycket starkare än omgivningens, går det inte att hålla sig borta.
Men jag kan inte riktigt komma ur känslan av geek-sorg. Det har hänt massor med coola grejer, men med Jobs går en era i graven. Och jag har nog inte kännt så här tidigare, för någon person som jag inte kännt personligen.
I still remember how pretty much everyone had counted out Jobs, when he first left Apple. How an article in National Geographic or some such claimed that it was an end to an era. And it was. For Apple. Jobs went on to more inspiring things, though…
What will hatch from that egg? "The birth of Apple", by DarkSideDesign
You see – my best friend at the time, we were no more than teenagers, had this mad dream that he would become some sort of artist. Making animations for movies. It was all mad to the point that he couldn’t even get his point across at that time. And then Pixar happened.
None of this has any bearing on Jobs, but stick with me.
What Pixar did was that they made 3D-animated films on computers. At first a jumping desk lamp, but eventually bigger and bigger projects. It was all magic. And the first time Oskar watched the lamp thingy, it brought tears to his eyes. Yeah. Really.
Oskar would model 3D-stuff on his computers at home and then “ray trace”, which was a mathematically tough process, in which the computers calculated (for hours or days on end) how the light would reflect in the surfaces. A single picture of this could take up to a week – a process during which the computer could be used for nothing else, and you had no idea if the program had hung… Interesting times. Multiply time by 25, and you had enough pictures to make ONE SECOND of 3D animated film.
What Pixar did for us, young geeks, was a profound thing in our way of thinking. The realisation that It Can Actually Be Done. On the right type of equipment, of course. And here’s where Jobs comes in.
Jobs had went from Apple and started up NeXT. The very brand of computers that our heroes at Pixar were using. The computers cost as much as good used car did and we weren’t more than 16 years old. But allowances saved, and an inheritance eventually got Oskar enough money to buy one.
I could tell you all kinds of geeky stuff on how this changed the way he started to work. On how we tried to distribute work load over half a dozen computers of different brands and OS:es and everything. But it doesn’t matter. Not really.
The point was that it Could Be Done. On the right type of hardware. Jobs’.
For Oskar, it started him to follow his dream. You have seen his work in films such as Mr Magorium’s Wonder Emporium, Charlie and the Chocolate Factory or Stargate.
For me, it was the introduction to Unix, a love affair that has been going on since then.
Yeah, I have owned two Mac computers. My first was a Mac Classic, that I used to make music on. (I have made music on all my computers to date… What can I say?) But the Mac Classic is from the “between Jobs” era. The second one was a Macintosh Portable with RAM expanded to whopping 4 Mbyte. Liked that one, but didn’t connect with it as well. That one too is from the between Jobs era.
But Jobs’ technology (not the same as Apple technology) have touched my life in a profound way. I would not have worked with what I did and do now, had I not been introduced to Unix. And I would not have been introduced to Unix, had it not been for Oskar’s dream of becoming some sort of animating graphics 3D somethingsomething. See – I still don’t even know what it’s called. All I know is that it requires the right type of hardware to get the job done.
Jag våndas över att skriva det här. Dels känns det privat, dels tror jag inte på att blogga i affekt. Men samtidigt vill jag minnas den ilska jag känner just nu, för jag vill verkligen inte, aldrig någonsin, utsätta någon för ett andligt övergrepp.
Jag upplever faktiskt att jag för en tid sedan blev just utsatt för ett sådant. Och jag känner att jag borde skriva om det. Och att ni, om ni varit med om liknande grejer, gärna får kommentera det här. Om ni orkar. Om ni törs.
Hursomhelst…
Det var i en stund av förbön. För er som hör till en kristen församling så sätter själva ordet “förbönsstund” igång en massa associationer. De flesta är positiva. Även mina associationer är positiva. Faktiskt.
Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring.
Men förbönssituationen är också sårbar. Det handlar inte om själavård och är alltså inte under biktens insegel (eller bekrepp som “tystnadsplikt” eller “biktsekretess”). Det innebär att en förebedjare kan berätta om att “jag har bett för Kalle, i den eller den situationen”. Skulle förebedjaren ta lätt på vanan av helig tystnad, är risken för andliga övergrepp stor.
Just den situation som jag själv var med om nyligen hade dock helt andra föttecken. Där användes i stället bönen som ett verktyg att skuldbelägga. Eller “tillrättavisa”, skulle nog förebedjaren hävda. Bönen gick i stil med
Gode Gud, du ser hans längtan att bli använd av dig*. Jag ber dig nu befria honom från intellektualism. Jag upplever att du just nu säger till honom att han inte behöver förklaringar till allt, utan att hans eget sinne hindrar honom från att bli beklädd med kraft. Herre, jag ber att han ska ta till sig detta, så att Du kan bekräfta hans tjänst…
* Det är ingen hemlighet att jag pluggar för att bli officér (pastor) i Frälsningsarmén.
Ser ni också vad som händer här?
Min förmåga / läggning att ifrågasätta, granska, söka är inte given av Gud. Den är i själva verket någon slags upproriskhet mot Gud. Gud vill naturligtvis använda mitt liv i sin tjänst, om jag bara inte gjorde det så svårt för Honom…
Det här är en typ av förbön som inte lyfter av bördor, utan lägger på ok. Som gör att människor känner sig dömda, inte älskade, av Gud. Som gör att människor förnekar sig själva, i stället för att de gläds åt och är tacksamma bara för att vara skapade “övermåttan underbara” (Ps 136).
Är jag bara överkänslig här? Eller är det här ett övergrepp? För jag uppfattar det så. Och hade jag varit mer osäker på mig själv eller huruvida Gud verkligen kunde använda mig och mina tvivel, då hade den där bönen skadat. Oåterkalleligt.
Vad säger ni andra om sånt här? Är jag ensam i erfarenheten? Är det så allvarligt som det känns för mig? Eller är det helt enkelt något man måste räkna med? Hjälp mig fundera här.
Jag var ju på Hela Kyrkans Webb. En smått fantastisk konferens om Kyrka och Internet, som hölls i Linköping.
Det nördigaste seminariet jag var på under hela konferensen var, utan konkurrens, “App, app, app.” och jag vill skriva lite om det här. Varför jag älskade det. Och så vill jag spara alla länkar, för min egen skull
Alltså – det här med geeks… Man kan säga vad man vill, men att på under en timme lära ut (!) apputveckling, samt konstruera en verklig, körbar, app… Produktivt! Och redan där förstår ni något av varför jag älskade det här seminariet.
Det var mycket som jag älskade med den här sessionen. Till att börja med är det rätt sällan jag verkligen geekar ut numera. Bara att programmera någonting får mig på bättre humör. Det är ett möte med mig själv för femton år sedan och det är en oskuldsfull, trevligare, mer sympatisk version av mig. Undrar vart den där killen tog vägen?
Men själva sessionen var framför allt otroligt väl planerad. Det var lätt att följa med i processens alla steg och strukturerat fördes vi från ax till limpa. Kul att lära sig nya grejer på ett sådant sätt!
För det tredje gav just utveckling i javascript / CSS / html en möjlighet att kolla och testa direkt. Ingen tid gick åt till att installera någon slags IDE eller liknande. Bara att skriva och köra. Snabbt, enkelt och snyggt.
Allt det här sammantaget gjorde att det blev ett driv och en entusiasm i arbetet. Vi lärde oss massor och vi höjde nog på ögonbrynen över oss själva, när vi plötsligt satt där med egna appar.
Blodad tand gav det, hur som helst. Nu blir det jQuery-hackande för hela slanten för mig, ett tag. Måste ju fixa en Fribibel-app… Och en app för Kåren… Och…
