Det är ett blad ur “Editio Regia”, en extremt ovanlig bibelutgåva från 1551, från början, även om just det här bladet är ur en tryckning från 1565.

Jag ska förklara, snart, vad som är så speciellt med det här bladet, den här utgåvan och den här texten. Men först – bara betänk att vi skulle inte ha Bibeln på vårt eget språk, utan att någon på femtonhundratalet hade tagit fram sådana här verktyg. För det är just det det är – ett verktyg. För bibelöversättning.

Det här är ett coolt dokument för att det är historiskt, för att det sällsynt och för att det både är en bibelöversättning och är ett verktyg för bibelöversättning.

Men låt oss börja från början…

Vid Jesu tid var Det Stora Språket en form av Grekiska som kallas för Koinégrekiska. På samma sätt som Engelska talas i hela den civilicerade världen (och dessutom börjat talas i Frankrike…) idag, var Koinégrekiska det språk man använde om man ville skriva något som skulle förstås av många.

När Nya Testamentets skrifter nedtecknades, skrevs de alltså ner på Koinégrekiska.

När Latinet så småningom blev Det Stora Språket översatte en kyrkofader, Hieronymus, hela Bibeln till Latin. Han använde då de grekiska texter han hade från det som kommit att bli Nya Testamentet, samt en översättning från Judarnas heliga texter (det vi kallar Gamla Testamentet, som judarna kallar Tanak) översatta till Koinégrekiska.

Hans version av Bibeln kom att bli den allmänt vedertagna översättningen och blev kyrkobibel i Katolska kyrkan. Hans översättning fick namnet “Vulgata” och har reviderats några gånger genom århundradena, men används faktiskt fortfarande av vissa gammalkyrkliga katoliker.

I och med att Latinet blev Det Stora Språket så glömdes Koinégrekiskan bort. Eller i alla fall var det ingen som bekymrade sig om att Bibelns texter en gång varit skrivna på det språket. Hebreiskan, som Gamla Testamentet ursprungligen skrivits på, användes heller aldrig i den kristna kyrkan. Man hade en översättning och den gällde. (I fallet GT hade man en översättning av en översättning. Men  den gällde.)

I början av femtonhundratalet hände flera saker samtidigt. Dels började man forska i saker som litteraturhistoria, översättning och liknande – något som man inte gjort tidigare. Ett antal universitet grundades. Och andligt så kastades Kyrkan in i vad som kom att kallas Reformationen. Allt det här skedde samtidigt, men oberoende av varandra.

Men…

En munk – för det startar alltid med sådana – som hette Desiderius Erasmus (“Erasmus av Rotterdam”) började göra en ny version av Bibeln till Latin. Och han var så stolt över sin översättning och det fina Latin han använde, att han i sin Bibelutgåva tryckte både den tidigare Vulgatan som jämförelse, samt en egen, syntetiserad (återskapad) version av “grundtexten”, alltså Nya Testamentet på grekiska.

Hans översättning kom att bli jättepoppis. Men inte på grund av det skäl som han själv hoppats – nämligen hans förnämliga Latin, utan för hans version av Nya Testamentet på grekiska (som alltså bara varit med som jämförelse). Erasmus’ version av den grekiska texten kom att kallas “Textus Receptus” – “Den emottagna texten” eller “Den vedertagna texten”.

Receptus-texten var återskapad av ett antal medeltida grekiska handskrifter. Alltså fortfarande omkring 1200 år senare än de original som legat till förlaga – “grundtexten”. Erasmus hade dock gjort ett antal intressanta saker med texten. Han hade läst kyrkohistoria och i de fall där kyrkofädernas citat skiljde sig från den version av den grekiska texten som han hade tillgång till, så valde han att översätta den version som kyrkofäderna använde i stället.

“Receptus” släpptes första gången 1516 och sedan igen, med vissa rättningar gjorda, 1519. Det är dessa versioner som i princip alla Reformationens bibelöversättningar bygger på.

Under de kommande årtiondena växte hela forskningsområdet “textkritik” fram. Det är ett område som kan sägas ha som yttersta syfte att försöka nå fram till den ursprungliga grundtexten. Den som lärjungarna själva nedtecknade. Man hittade äldre och äldre versioner av grekiska texter och man kunde jämföra med kyrkofädernas citat och så vidare.

“Editio Regia” är ett sådant arbete. Det är en uppsättning av “grundtexten” som bygger på 15 olika grekiska manuskript. Det är en väldigt tidig “textkritisk” version, där det tydligt anges i notapparaten vilka exakta manuskript som använts var. Vid sidan av den grekiska texten står både Vulgatan och Erasmus’ latinska översättning. Och det är den första Bibelutgåvan någonsin som använde versnummer. Versnummer var en uppfinning för att snabbt hitta till rätt ställe i texten, så att olika översättare kunde kontrollera gentemot sina egna anteckningar eller egna uppsättningar av grekiska manuskript, eller liknande. Det var, först och främst, ett översättningsmässigt verktyg.

Sidan du ser en bild på överst i den här posten, kommer ur ett historiskt dokument – det är Den Första Textkritiska utgåvan av Nya Testamentet. Det är också Den Första Bibeln med Versnummer.

Den utgåva av “grundtexten” som den bygger på används inte längre i moderna översättningar. Men de metoder för översättning och bedömning av trolig lydelse av Grundtexten som användes då, är lika aktuella idag. Och jag måste erkänna att jag känner stor vördnad inför det arbete som dessa pionjärer lade ned.

Just det här bladet – en sida ur Matteusevangeliets 10e kapitel – bor numera hos mig. Och nu vet du varför jag tycker det är så speciellt.

Under de senaste veckorna har jag slagits av det där med uppoffringar. Människor som inte bara gjort vad som förväntats av dem, eller ens “allt de kunde”. Utan som gick ett steg till och började tänka till. “Om jag inte kan ge mer här nu – hur ska jag göra för att hamna där jag kan göra det?” Och sedan gjorde det.

“Jag tjänar för lite pengar för att kunna ge mer till [socialt projekt]. Hmmm – vad kan jag avstå för att kunna ge mer?”

“Arbetet att hjälpa utslagna är för stort för att jag ska klara det på min fritid. Hmmm. Jag måste sluta mitt jobb och halvera min lön…”

“Jag har blivit en respekterad pastor i en stor församling, men vi gör inte tillräckligt för de svaga. Hmmm. Jag ändrar inriktning och min församling halverar medlemsantalet, för de etablerade orkar inte med de stökiga, socialt utsatta”.

Människor som själva fastat för att kunna ge mat till dem som inte har. Som i valet mellan födelsedagspresenter till ungarna eller några hundra in i ungdomssarbetet i församlingen, valt det sistnämnda. Människor som lärt sig laga all mat från grunden, aldrig äter ute, inte vet vad de skulle ha för finkläder om de inte hade uniformen och som aldrig, aldrig, aldrig sagt ett ont ord.

Ni ska veta att ert vittnesbörd hörs.

berör. utmanar.

Bli ordets görare och inte enbart dess hörare – de bedrar sig själva. Ty den som är ordets hörare och inte dess görare blir som en som ser sitt eget ansikte i en spegel. Han fäster sin uppmärksamhet på sig själv och genast när han går därifrån glömmer han vem han är.

–Fribibel

När Jakob, Jesu bror, skriver sitt brev så har han ett tydligt budskap. Det räcker inte att “tro rätt”. Det är, skulle vissa säga, bara halva sanningen.

Tron måste landa i verkligheten. Få gestalt. Bli kött. Liv. Mitt i livet.

Är det rent av så att Gud bryr sig mer om huruvida uteliggaren får mat, den lurade flickan räddas från prostitutionen eller att barnet som mobbas ses och får ett självförtoende, än att vi har rätt uppfattning och tro i varje fråga?

Eller ens vissa, speciellt utvalda, frågor?

Att “tro” får inte handla om hur jag idémässigt förhåller mig till Gud.

Det måste få landa i livet. Bli riktiga handlingar. Inte enbart symbolhandlingar utan riktiga handlingar som förändrar livet. För mig själv och andra. Det måste få bli kött.

Ungefär så resonerade vi när “smågruppen” & “cellgruppen” / “hemgruppen” / “rotegruppen” eXPerimentgruppen bildades för några månader sedan. Och när vi bestämde oss för att använda det urkyrkliga dokumentet “Didaché” eller “De tolv apostlarnas träning” som det material vi utgår ifrån. Inte enbart när vi diskuterar och samtalar. Utan när vi försöker modellera ett kristet liv.

Se Kristoffer Lignell från Piratkyrkan, när han berättar om dokumentet, vad det kanske kan säga oss idag och känn efter vad som vaknar i dig. Blir du sugen på ett kristet liv? Väcks något av längtan i dig? Eller är vi dårar som ens försöker?

När kristna samlas i grupp, brukar man kalla det för “konferens”. Utanför kyrkliga kretsar kan man möjligen kalla det för “festival”. Det ligger närmre vad som faktiskt utspelar sig.

Den här helgen hölls konferensen / festivalen “Piratkyrkan” i Malmö och temat var “Att inte komma överens – på ett schysst sätt”. Hela eventet anordnades av några stycken som helt enkelt är trötta på tonen, höjden, djupet och formen på “debatten” i svensk kristenhet. Rörande kort sagt nästan vilken teologisk fråga som helst. Vi längtade efter mer samtal, mindre “diskussion” eller debatt.

Och, boy (eller girl. Eller…) fick vi det!?

Förutom fyra “storsamlingar”, som för övrigt också videosändes – kolla in dem här – så ägnades nästan hela lördagen åt olika samtal, i den så kallade “Idéknytisen”. Tanken var att var och som kommer, också har något att bidra med. Och samtalen som fördes var just… …ja, allt det där som vi hade önskat oss! Djupa. På hög nivå. Ärliga.

Ärliga.

Smaka på ordet. Och fundera på hur ofta (om du är van att gå i kyrkan…) du tar på dig en kyrklig mask när du samtalar med dina kristna syskon.

En del har följt konferensen över Internet och undrar – “Vad är Piratkyrkan?” eller “Vad betyder Piratkyrkan?” Kolla in Patriks snack ovan – det börjar omkring 53 minuter in i klippet – och se hur vi definierade det.

Idag slutade hela konferensen / festivalen med en helt tokig, lätt kaosartad Piratfest för hela familjen. Där de vuxna lekte och där barnen predikade. Ovant. Lite omstörtande. Och på något sätt ändå rätt. Piratkyrka, i praktiken.

Du kommer att höra Klara Tovhult tala om “En Jesustyp i nutid” om hur man blir behandlad när man faktiskt är en Jesustyp och hur det är att vara det. Kristoffer Lignell kommer prata om “Samtal, gemenskap och konflikthantering i den tidiga kyrkan, utifrån Didaché.“ Kanske kan vi lära oss något av historien? Patrik Olterman tänker försöka ge en liten intro till Piratkyrkan och Piratteologi -att leva ut en annorlunda verklighet i den här, att leva ut den tro som vi har kommit till utan att påtvinga andra. Och jag kommer att prata om “Fribibel – vad vi lärt oss om och av att inte komma överens”.

Och förutom allt detta dessutom äta tillsammans, tillbe tillsammans, samtala, “knytkonferens”. Och familjegudstjänst där du får klä ut dig till pirat! What is not to love?

Nu är programmet satt. Typ. För du själv kommer ju att bidra med dina egna grejer i vår Idéknytis. Jag tänker skriva mer om just idéknytisen under närmaste dygnet, men… Programmet ser i alla fall ut ungefär såhär:

Fredag:
17.00 Incheckning
18.00 Information och Välkomna
18.30 Fika
19.30 Patriks snack om Piratteologi. Lovsång.
20.30 Kaffe (och spontant eftersnack) Knytkonferensen introduceras. Schemat för dag 2 “sätts”.

Lördag

9.00 Frukost
9.30 Bön / Start på dagen
10.00 Klaras spot.
11.00 Kaffe
11.30 Knytkonferens. Pass 1. Antingen 20 min eller 45 min-spot:ar.
12.30 Lunch
14.00 Kristoffers spot.
15.00 Kaffe
15.30 Knytkonferens. Pass 2. Antingen 20 min eller 45 min-spot:ar.
16.30 Knytkonferens. Pass 3. Antingen 20 min eller 45 min-spot:ar.
17.30 Middag
19.00 Mackans spot.
20.00 Kaffe
20.30 Sensory Worship – Gudstjänst / Tillbedjan med flera sinnen.

Söndagen

9.00 Frukost
10.00 Panelsamtal/-diskussion/-intekommaöverens…
12.00 Familjegudstjänst. Med Pirattema. Och barnen predikar. Se nedan.
14.00 Lunch

Se så, se till att anmäl dig nu! Nu! Maten inhandlas i morrn och då måste vi veta vilka som kommer. Men du är välkommen! Vi vill höra just dig! Speciellt om du inte håller med oss

And even though you might not know who he was, chances are very high that you have come across technology he helped to develop.

You see, Tramiel founded Commodore International. Yep. The Commodore. The guys that brought you the Commodore 64. The C64 have outsold every other computer ever invented, more than a 2 to 1 ratio. It holds the record for the longest manufacturing cycle of computers to date – the little machines were manufactured for TEN years in a row, from 1982.

Tramiel was out-maneuvered from his own company back in 1984, though, and went on to… I was going to say greater things. But at least other things. He bought what was left of Atari and spent the following years reviving that company, being the largest serious competition to Commodore and their Amiga line of computers.

Personally, I learned how to program on a Commodore C64. First in BASIC (yeah, I know, but stay with me, the story gets better) and later in Assembly language / Machine code. I still know the memory map by heart, and I can make some fun magic on the SID and SIDii. I was first introduced to C on a Commodore Amiga and took up system development on the C64. (I wrote a bastardized version of COMAL, among things… Yeah. But still.)

As late as 1992 I still competed in programming SID-music and 2002 I tested Lunix on the C64. It is the computer that just won’t die and I love it!

Jack Tramiel has probably heard similar stories over and over and over again. Mine is no different than thousands of geeks’ worldwide. One must be thankful and humble for that legacy.

Tillbaka?

Okej – klippet nedan kom idag och jag älskar låten. Dels är det en riktig earworm, som sätter sig, men framför allt är det en så… …inspirerande låt. Jag vet att det är på skoj och jag vet att vi ska garva och det gör jag. Men samtidigt är det lite med tårarna i ögonen. För äntligen, äntligen, äntligen – någon form av upprättelse.

Vilka här har någon personlig “Now I’m the one that’s cool”-erfarenhet? Och är det någon mer än jag som blir lite, lite berörd av det här?

Egentligen borde det räcka för att du ska komma Vi behöver din input, dina tankar i samtalet och du vill inte missa ett ställe med högt i tak och samtal om Det Viktigaste I Livet.

Men vill du ha lite extra skäl så kommer det här:

1. Storsamlingarna.
   Under de här dagarna blir det fyra storsamlingar för alla deltagare. Du kommer att höra Klara Tovhult tala om “En Jesustyp i nutid” om hur man blir behandlad när man faktiskt är en Jesustyp och hur det är att vara det. Kristoffer Lignell kommer prata om “Samtal, gemenskap och konflikthantering i den tidiga kyrkan, utifrån Didaché.“ Kanske kan vi lära oss något av historien? Patrik Olterman tänker försöka ge en liten intro till Piratkyrkan och Piratteologi -att leva ut en annorlunda verklighet i den här, att leva ut den tro som vi har kommit till utan att påtvinga andra. Och jag kommer att prata om “Fribibel – vad vi lärt oss om och av att inte komma överens”.
2. Äta tillsammans. Alla måltider äts tillsammans. För att, you know, vi tror att det är viktigt att samtalen får fortsätta. Och för att vi tror att det är svårare att vara taskig mot någon som man bryter bröd med.
3. Idé-knytis.
   Du har något viktigt att bidra med! Säkert en workshop. Eller samtalsgrupp. Eller någon form av gemensamt skapande. Eller… …alltså – vi har faktiskt ingen aning än. Det är DU som har fått de där idéerna. Men det kommer att finnas platser i huset där du kan vara. Det här kommer antagligen att vara den bästa och mesta delen av dagarna.

Du ser! Du vill ju komma! Anmäl dig före tisdag 2 April, förslagsvis (lättast) genom Facebook. Tiden är 20-22 April, priset är 300 spänn (för allt detta! Inklusive maten!) och tycker du DET låter dyrt så behöver vi fortfarande funktionärer – och då betalar du halva priset. Hör av dig i så fall.

Så ses vi där, okej? Du vill inte missa det här!