Men jag har funderat en del.

Det började egentligen med att jag själv insåg att jag är mycket elakare när jag kör comedy på engelska än när jag kör comedy på svenska. Och det satte igång en massa processer inom mig.

Den första tanken var att – “Äntligen!” Det här är första gången under de tio senaste åren som jag känner att jag har material som jag kan ta till TV.

Förra gången som genuint trevliga nice guys fick köra standup på TV var i “Släng dig i Brunnen” och det slutade sändas i mitten av 90-talet. När jag började med standup vid sekelskiftet hade jag förebilder som Adde Malmberg, Jan Bylund, Ove Haugen, Thomas Petterson och “Babben” Larsson. Internationellt hette mina största förebilder Ellen DeGeneres och Eddie Izzard. Båda var komiker som verkligen litade på sin publik – att de var hyggligt allmänbildade, att de var tillräckligt nyktra för att orka använda hjärnan och tillräckligt generösa för att koppla in hjärtat.

Jag ville bli som dem. Och i tio år har jag skrivit material som varit just sådant. Ganska “trevligt”. Förhoppningsvis lite tänkvärt. Och skratta med, inte åt. Det har förvisso bränt till lite ibland, när det handlat om religion eller politik, men det har med undantag för något enskilt övertramp faktiskt inte gått till elakheter eller personliga påhopp någon gång.

Under tiden har jag sett koncept i TV som har breddat publiken för comedy. Det har gett mig en massa jobb. Inte i TV, men genom att skapa en plattform som var otroligt mycket större än “Släng dig…” Det har varit program som “Raw”, “Grillad”, “Roast på Berns”: Ja, till och med folkliga “Parlamentet” har mer och mer handlat om (kärleksfulla) elakheter mellan lagen, medan den politiska satiren försvunnit.

Själv har jag mer och mer känt mig som en dinosaurie… Nice guys får ingen TV-tid. Inte ens de stora ikonerna.

Alltså – ta inte detta som en superkritisk bloggpost. Jag kan själv skratta åt mycket av den här lite elakare humorn (även om jag gillar finess). Men jag har inte kunnat införliva det med min egen scenpersonlighet. Och det har bland annat inneburit att jag varit helt ointressant för de TV-program som funnits där ute.

—

Den andra processen som satte igång var en slags “Gillar jag mig själv, då?”

Alltså – jag inser att det här är komik som kommer inifrån mig själv. Men det är komik som kommer från ett mörkare ställe än vanligt. Det är komik med ett annat perspektiv än mitt vanliga. Det är mer “utifrån”-perspektiv än “inifrån”. Å andra sidan känns just det perspektivet ganska “äkta” för en som inte riktigt känner att han passar in.

Jag vet inte om jag svamlar nu.

Jag bara funderar över om jag egentligen vill vara en nice guy på scen, eller om jag faktiskt gillar mig själv när jag bejakar också de mörkare sidorna av humorn. Och livet.

Jag har inte kommit fram till något ännu.

—

Med detta sagt – se detta som ett experiment. Jag testar en annan scen-personlighet än den vanliga.

…och nej, min mamma har aldrig sagt “If life gives you lemons, make lemonade” eller något sådant i verkligheten. Det här är inte material om min familj, utan om ett korkat talessätt. Min mamma är både för smart och för empatisk för att säga något sådant.

…och nördigt. Om ni inte känner igen åtminstone hälften av gänget här är ni inga riktiga nördar

Man kan antagligen se den här låten som en metafor för hur vi förväntas reagera på skönhetsideal och sånt. Eller så är det just bara den vanliga ångesten över att ha blivit ihop med en cyborg.

Nu ville jag mest lägga ut två versioner av den här på bloggen för att hitta tillbaka till dem. Men ni andra kan ju lyssna också och bestämma vilken ni gillar bäst. Själv tycker jag att den ackustiska är bättre (läskigare), men jag har ju inte alltid rätt…

Den ackustiska versionen…

The album version…

Lyssna och njut!

“Var är musikvideorna med partymusik? Det är fredag!”

Vilket vederbörande naturligtvis har helt rätt i. Så here goes (tillsammans med mina ursäkter för en lång periods tråkighet…)

Riffigt, ruffigt, riktigt bra. Kan man sammanfatta det på något annat sätt?

Allsångslåten på fightingträningen. Kanske borde tala med gänget där om bildspråk och sånt. Eller inte.
Bra låt, dock, även om liveversionen är…. well…. live. På gott och ont.

En annan låt som kanske kan passa efter tisdagens träningspass…

Och avslutningsvis lite röj med Blur…

Trevlig helg, gänget. Själv ska jag stå hela dagen i morrn på prylmarknad på Frälsis i Limhamn (10-15) och sedan, på söndag, förhoppningsvis säga något vist på “Söndagmiddag” (också på Frälsis).

Så – vilka fem låtar skulle spelas på min begravning? 

Om jag ska vara ärlig… Jag vet inte riktigt.

Jag har en låt som är väldigt, väldigt personlig. Den spelades på min morfars begravning och var ett perfekt ledmotiv för honom. När min son föddes sjöng jag den för honom redan på BB och sedan, under många vaknätter, satte jag på den på stereon och dansade med honom i famnen. Jag sjunger den fortfarande för honom ibland.

Jag önskar att den ska passa på min egen begravning. För såhär är det ju – egentligen:

En låt som påverkat mig mycket. Också, på något sätt, knutet till Morfar är “Shape of my heart” av Sting. Jag kan inte riktigt förklara det, men det är känslominnen, vetskapen om hur en kortlek fungerar, det meditativa. Jag kan inte höra den här sången och inte minnas hans blick och hans leende. På ett mer personligt plan har det här ofta varit en låt jag kommit tillbaka till och tycker mycket om. Den meditativa rytmen, den suggestiva texten…

En fantastiskt vacker – både till text och melodi – sång, som förmedlar den förtröstan jag vill leva i (och som jag hoppas att jag lämnar efter mig, en dag).

En låt som jag verkligen gillar texten på och som handlar om det hopp jag har. Här i en bra cover, med en embarmelig hemmasnickrad video.

Och – bara så att inte någon, någonsin, ska behöva tvivla…

Vet inte vem jag ska utmana… Den som vill – känn dig fri att posta dina egna förslag.

Det är ju sjukt bra

Skruva nu upp volymen och sjung med!

Idén är att lista minst fem låtar som man gillar, trots att man vet att det är nollcred att göra det. Har du sett “Videokväll hos Luuk” vet du vad jag menar.

Är du den enda som jublar när Spice Girls “Wannabe” spelas på dansgolvet, medan polarna försöker se ut som om du inte hör till gänget? Fäller du en liten tår – inte av nostalgi, utan för att du är genuint rörd – när du hör den där balladen som alla andra är spyless på? Tycker du att Britney Spears borde kommit in i “Rock’n'roll’s hall of fame” för att hon gjorde en hatad cover på “I love rock’n'roll”? Schysst! Det här är utmaningen för dig!

Du kan drillen vid det här laget – du ger dina fem skämslåtar. Antingen i kommentarsfältet nedan, eller som egen bloggpost (som gärna får länka tillbaka hit). Och skickar vidare till fem av dina polare.

Vi ger det några dagar och sedan sätter vi ihop den ultimata, kollektiva skämslistan. 

—

Topp 5 låtar som jag skäms för att jag gillar…

Heaven’s on fire…

“Va?!”, kanske du säger… “Det är väl inget att skämmas för?”
“Jo”, erkänner jag. “…med Star”.
…och tystnaden bryter ut mellan oss.

Jimmy Dean, med Troll.

Jag skäms verkligen för den här. För mig är det en poplåt som sätter sig direkt, trallvänlig refräng och gladproducerad 80-på-väg-till-90-tals-pop. Andra hör något annat. Antagligen den taffliga engelskan. De krystade grötrimmen. Den billiga trummaskinen. Eller djävulen själv i bakgrunden.

Hur som helst verkar jag vara ensam på planeten om att älska den här låten. Och jag kan inte hjälpa det.

All the things she said – t.A.T.u.

Vet inte vad jag ska säga till mitt försvar här. Kanske just kontrasterna mellan det snälla akustiska gitarrspelet och de distade syntharna. Kanske är det den melankoliska stämningen. Vad som är klart är att det här är oförsvarligt dåligt.

(I just) died in your arms tonight – Cutting crew.

Härligt over-the-top-artsy video. Överdriven text. Guror i “Hotel California”-inspirerade riffstämmor. Och så fruktansvärt 80-tal på alla sätt. Precis alla skäl till att hata sån här musik över huvud taget. Jag inser det i hjärnan.

Jag är ledsen. Kärlek är blind. Och döv, tydligen.

Genie in a bottle – Christina Aguillera

Till att börja med är det säkert inte så creddigt i mina kretsar att gilla Christina över huvud taget, men den här låten innehåller dessutom alla skäl till varför man inte ska göra det.

Ett är texten – “If you want to be with me, baby there’s a price to pay – I’m a genie in a bottle, you gotta rub me the right way…”
Ooops! Snygg metafor. Lite som “put another dime in the jukebox, baby”, fast i en tuggummipoplåt.

Jag skäms. Och sjunger med. Och dansar faktiskt… Sorry.

—

Så, med allt detta skämsiga ur systemet – Spotifylistan finns här: spotify:user:mah-kahn:playlist:23kvO8wO0Sv1MlrOLj3TLF (klipp och klistra, ni som har spotify).

Och nu vill jag se och höra vad ni andra skäms för. Alla som vill får ta upp utmaningen, men mest intresserad är jag egentligen av Emma, Johan, Charlotte, Anna och Emanuel (som introducerade mig till Spotify) skäms över att de gillar…

Kotten, this one is for you, aswell!