Internet, vi måste snacka om en grej…
Det här att vi (eller, ja, seende – men du kan stoppa in majoritetsgruppen med problemformuleringsprivilegiet här) tenderar att…
…tenderar att se alla avvikelser från majoritetsgruppen (som alltså blir “de normala”) som fel. Och fel måste lösas.
…försöka lösa alla fel med teknik.
…kalla det hela för anpassning.
Exempla gratia: Punktskrift. Men vi kan ta något annat. Men nu tar vi punktskrifts-snacket. Det är nämligen en öm punkt och där blinda idag, hävdar jag, diskrimineras.
För det fel som försöker åtgärdas idag, är att blinda inte “ser” (det gör vi visst! Men vi ser på ett annat sätt än er som ser med ögonen! Men det är kanske en annan bloggpost). Men problemet för blinda är inte att vi inte ser, problemet är att vi inte kan läsa svarttext. Nu är det förvisso ett problem som man kom på tekniska lösningar på, redan på 1800-talet och vi har idag Punktskrift.
Men här kommer nu hela “försöka lösa fel fel med teknik”. För idag får vuxenblinda, exempelvis, inget stöd för att lära sig punktskrift utan vidare. I stället för att se det som en språkfråga – rätten till skriftspråk – så ser man det som en avvikelse från det Normala. Och om man ser problemet som “du ser inte” (i stället för “du läser inte”), så kommer man försöka lösa det med exempelvis ljud i stället.
Idag finns massor av coola, tekniska lösningar – DAISY-spelare (ett slags talboks-format som tillåter bokmärken och “marginalanteckningar” med ljud, etc.), talsyntes till datorn, talkback/VoiceOver i telefonen, märkpennor med inspelning så att man kan märka kryddburkar, matlådor eller strumpor, talande klockor, etc, etc, etc.
Men man tänker inte på att genom att pusha så hårt för tal-lösningar, så fostrar man fram analfabeter. Människor som inte kan läsa eller skriva.
Den här utvecklingen kallas för “anpassning”. I stället för att se det som en rättighet till ett skriftspråk, så ser man det som hur den goda Majoritetsgruppen anpassar en bit av samhället för de mindre lyckligt lottade i minoritetsgruppen. Vi får liksom finnas med lite på ett hörn, av nåd.
Now – tänk ifall vi i stället såg tillgången till ett skriftspråk som något viktigt? Kanske rent av en rättighet? Jag vet att FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna, i artikel 26, inte anger just punktskrift specifikt, men bara tänk tanken att samma rättigheter som gäller för seende människor skulle gälla även för blinda?
Tänk om vi i stället för att, när blinda närmar sig Syncentralen, kasta teknik på dem tills de går därifrån faktiskt sätter oss ner och börjar lyssna på vad det enskilda behovet är? För kanske handlar det inte om något så banalt som syn, alls. Utan om synsätt. Kanske är det inte ens så att den blinde eller synskadade anser att det är de fysiska ögonens syn som är problemet – utan tillgången på ett skriftspråk?
