Min relation till X-Men: Days of Future Past

2014 July 14
by mackan

På bio just nu går filmen “X-Men: Days of Future Past” (i fortsättningen förkortat DoFP). Det är, från början, namnet på ett klassiskt serietidningsäventyr ur serietidningen X-men. Äventyret är ursprungligen från 1981, men publicerades i Sverige 1989 (tror jag). Jag har inte sett filmversionen ännu och jag tvekar kring att göra det. För serieversionen av berättelsen är kanske den serieberättelse från min barndom som stannat kvar inom mig, tydligast.

X-Men DoFP, slumpmässig sida

Slumpmässigt fotad sida ur X-Men, Days of Future Past. Den riktiga versionen.

Först och främst kanske jag måste berätta varför just X-men betydde så mycket för mig.

X-men, speciellt under Clairmont-åren, handlade om hur det är att vara annorlunda. Att försöka passa in i ett samhälle där människor var rädda, fientliga eller i alla fall oförstående. Och att vara fjorton år och nörd och få sådana berättelser var en slags uppmuntran eller tröst.

Men jag kan dessutom fortfarande, trots att det är sisådär 20 år sedan jag senast läste det i sin helhet, återberätta handlingen i just DoFP.

Kitty Pryde, som i filmerna haft en rätt liten roll hittills, gör någon slags test på den skola för mutanter där hon går. Hon klarar testet, blundande (!), men kollapsar sedan. När hon vaknar upp berättar hon att i hennes unga kropp, har nu hennes själ från framtiden tagit sin boning. Och hon kommer med viktiga nyheter: En viss senator måste räddas för att i framtiden inte alla mutanter ska sättas i dödsläger och utrotas.

Själva själs-tidsresan utgör en del av ett sista, desperat försök att slå tillbaka mot de gigantiska mördarrobotar som i framtiden utrotar mutanter. Resten av serieäventyret följer handlingarna både i seriens “nutid” och i “framtiden”. Både attacken mot robotarna och försöket att rädda senatorn.

Orsaken till att den här serien berörde mig så starkt var inte enbart tidsresan och så vidare. Ungefär samtidigt i tiden kom de första två Terminator-filmerna och de innehöll lite (ganska) liknande tematik. Men vad DoFP också innehöll var en perfekt metafor för att förklara Förintelsen.

DoFP var ett sätt att försöka förklara… tja… Historia på ett sätt som jag inte var van vid. Dödslägren, den totala maktlösheten, tatueringar, ständiga ID-kontroller… Allt det där kände vi igen från historiaböckerna.

Men framför allt så berättade serien om något väldigt viktigt och väldigt kusligt. “Det kan hända igen!”

När nu DoFP har filmatiserats har jag insett att man tagit sig rätt stora friheter med grundstoryn. Det är inte längre Kitty som gör tidsresan. Det är andra mutanter och andra motiv som ligger bakom. Och… well… alla referenser till Förintelsen verkar bortsopade. Det pågår ett regelrätt krig mellan människa och maskin i framtiden (vänta… Varifrån känner jag igen det här?) men läget är inte lika desperat som i serieversionen.

Allt det här gör mig skeptisk till att se filmen.

Jag är stor fan av X-men. Jag älskar storyn i “Days of Future Past”. Men när det är de viktiga delarna som tas bort blir resten bara en “Terminator” med mutanter. Det behöver inte vara dåligt. Men det är inte min berättelse. Inte det som betydde något då. Och kanske får det vara i så fall.

2 Responses leave one →
  1. 2014 July 14

    Förvisso är storyn lite ändrad men så måste det ju bli när man för över berättelsen från ett medium till ett annat.

    Visserligen är det inte Kitty som reser i tiden men hon har en klart framträdande roll i filmen då hon ständigt vakar över Logan’s sinne och måste kämpa mot hans lynniga humör.

    Och Föreintelsevibbarna finns helt klart kvar imho. Filmen börjar med ett koncentrationslägerliknande fängelse där robotorna vakar över människor och mutanter som går, märkta med id-chip, går fastkedjade i smala gångar.

    Och storyn är faktiskt i övrigt inte så avvikande (om än komprimerad). Jag rekommenderar verkligen att se den!

  2. 2014 July 14
    Kapten Karin permalink

    Jag har inte läst serien, ska sägas, men jag godkände filmen och tycker att de fortsatte väl med parallellerna mutanter/andra förföljda grupper historiskt, och hur långt man får gå för att göra det rätta. (För mutanterna är läget rejält desperat i “framtiden”.) Icke desto mindre tycker jag att de missade chansen att ge Kitty en större roll. Alla älskar vi Wolverine och Hugh Jackman men han har fått så mycket rampljus nu, skulle varit trevligt att se en kvinna i den avgörande rollen.

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS