En kort post om upprättelse
Flera av mina vänner har under de senaste veckorna skrivit om hur de blev mobbade i skolan. Och hur det, utan att tillåta dem att känna sig som offer idag, ändå påverkar deras liv fortfarande.
Hur arga de (vi) blir när de (vi) läser om mobbning idag. Fortfarande. Hur känslan av förnedring och förminskning kan dyka upp i andra sammanhang idag, utan att man mer än anar vad som plötsligt får en att känna så.
Därför vill jag berätta om Upprättelse.
För jo, emellanåt var jag också rätt mobbad. Jag var, både i skolan och utanför, “Professorn”. Lite lillgammal, sådär. Jag vet att jag hade en grundläggande förståelse för det periodiska systemet när jag var nio år. Jag kunde dessutom i princip varenda växt i området och var rejält nördig på orkidéer. Alltså innan jag fyllde tio. Jag var 15 år gammal när jag skrev min första artikel om kryptologi. I den förklarade jag inte bara vad Primtal var bra för (läs: RSA), utan även varför de var datortekniskt dyra att räkna fram och vilka metoder som då användes (“Number Field Sieve”, bland annat). Jag tror att min mattelärare godkände arbetet av pur förskräckelse.
Jag tror att alla förstår hur en “Professorn” klarar sig i plugget. Tämligen väl på lektionerna. Tämligen inlåst på toaletten på rasterna. Åtminstone de där första åren.
Därför vill jag säga – Det Blir Bättre!
Det finns en tid i livet där Nördarna skördar vad de sår. Där kunskap premieras. Där akademisk talang inte är ett problem. Kan du dessutom kommunicera vad du tillägnar dig kan du själv få undervisa andra (jag vet att ditt hjärta bankar lite fortare nu…) och hjälpa dem fram till egna upptäckter.
I veckan som var fick jag hålla ett par lektioner. Jag fick göra det i samma klassrum där två av mina absoluta idoler, pedagogiskt, föreläser med regelbundenhet. (Jag har fått följa dem under flera år och är fortfarande in awe varje gång jag hör dem.)
Och jag vet att ingen där visste vad det där gjorde i mig. Men känslan av upprättelse… …att liksom bli helad i det där att vara “professorn”… …att känna att det är just hit Gud (eller “Livet” eller vad du nu vill tro) lett mig – den var fullständigt obetalbar. Och jag tror att precis samma känsla finns inom räckhåll för dig som blir mobbad just nu.
Håll ut. Jag vet att det är ett hårt råd till någon som lider varje dag. Men håll ut – för det finns en dag då Någon sätter punkt för det där. Och då just det som är dina sår nu kommer att vara de finaste medaljerna.
You rock!
Hmm. Skumt det där, egentligen, att kunskap är så farlig för pojkar (för jag tror att pojkar mobbas av just den anledningen oftare än flickor, för flickor är nog annat vanligare).
Men viktigt att peka på att det finns ett efteråt, alldeles oavsett vad helvetet består i eller när det infaller så finns det ett efteråt. Kan vara svårt att se det när man står mitt i det. Och sant att även om man alltid bär med sig det svåra, så kommer det inte alltid att vara svårt. Nåt sånt.
Kram!
Så fint att läsa!