Ett öppet brev till Samuel Varg Thunberg
Hej Samuel!
Jag har läst ditt kompendium “Ulvar i fårakläder“, om fusk och bedrägeri när det gäller helbrägdagörelse. (Jag har till med donerat till det 
) Och jag tycker att det är bra och upplysande.
Jag är en person som tror på mirakler.
I den rörelse där jag själv är verksam har jag sett människor befrias från alkoholens eller drogers makt över deras liv. Jag har sett människor som varit utsatta för människohandel och påtvingad prostitution bli själsligt hela och få sina liv upprättade. Jag har sett barn, som inte kunde tillgodogöra sig undervisningen i skolan för att de var hungriga, få sina förutsättningar ändrade genom att de fick frukost. Och jag har sett människor sluta fred med Gud.
Inget av detta är mindre mirakulöst än det jag ska skriva om nu.
Jag har sett människor bli helade från sjukdomar. Också allvarliga sjukdomar. Sällan i de stora sammanhangen, men i de små, osynliga. Jag har en barnslig förtröstan på Gud när det gäller det här.
Men jag vill bolla några saker med dig, för jag märker att du har tänkt till.
Det finns många som när de ser den vita käppen känner sig manade “av Gud” att be för mig. För helande. Å ena sidan är jag tacksam. Jag vill
bli helad. Å andra sidan finns det ofta en ton i den där förbönen som jag stör mig på. Som att jag måste bli helad för att kunna tjäna Gud.
Som att Gud inte skulle kunna använda en funktionshindrad person.
När man bett några gånger, kanske rent av utlovat helande (“Jag känner starkt att Gud vill hela dig… Tack Gud för att du vill hela Mackans syn…”) och det dröjer / inte kommer så märker jag av besvikelsen och frustrationen. Det känns som det plötsligt är liksom mitt ansvar att bli helad. Det är så opassande att jag inte är en bekräftelse på bönesvar.
Handpåläggning har jag, som all kroppskontakt, svårt för från folk som jag inte känner eller i alla fall känner mig trygg med. Och när jag nu ser sämre och sämre tycker jag VÄLDIGT illa om det. Fråga först. Jag tycker det är obehagligt.
Jag känner att jag blir mer och känslig för allt det här – att det måste ske under någon slags ansvar. I andlig mognad. Att det måste finnas en genuin omsorg. En lyhördhet för den andres behov. Och jag ser det inte alltid i de sammanhang där de här sakerna betonas starkt.
Samtidigt funderar jag över hur jag ska bevara min frimodighet att själv be för sjuka, hur fortsätter jag att tala om en God Gud och ändå behålla en noggrannhet och sundhet i det här? Hur fortsätter jag att uppmuntra andra omkring mig att både förtrösta på Gud, och samtidigt lära sig tänka granskande, skeptiskt, kritiskt, noggrannt?
Hjälp mig fundera kring det här! Älskar dig, brorsan!
Det här är väldigt viktiga frågor du ställer broder…
Tyvärr är jag en ung ivrare som ofta har fler frågor än svar men som första delen i ett långt svar (och vad som säkerligen kommer bli flera kommentarer) så vill jag berätta kort om en amerikans kollega till mig…
———-
Han heter Richard Turner och anses av många vara världens främsta kortmekaniker (dvs en som fuskar/trollar med kortlekar), har femte gradens svart bälte i karate och är känselanalytiker hos världens främsta kortlekstillverkare – för att nämna några få av många saker…
Det som skiljer Turner från de flesta andra trollkarlar som främst har två sinnen att förlita sig på är att Turner bara har ett… De flesta av oss använder sig av syn och känsel för att manipulera objekt och människor men Turner är blind och måste förlita sig helt på sin känsel… Sakerna han kan göra med en helt vanlig kortlek är häpnadsväckande! Ingen levande magiker kan utföra det han kan! – och detta trots att han inte ser vad han gör… Han får t.o.m fråga sina åskådare vilken pokerhand han har delat ut till sig själv och de som sitter kring bordet när han är klar med ett trick – och självklart sitter Turner med den vinnande handen!
Nyligen hörde jag en intervju med Turner där reportern frågade honom om han var ledsen eller besviken över att ha förlorat sin syn… Turner skrattade lite och sa “No. I see it as a blessing from God. There are much worse handicaps – like laziness.” Turner har vänt sitt s.k. handikapp till en fördel och ser bortom sitt mörker… Han tränar med kort 10-14 timmar varje dag och gymar resten av sin vakna tid.. När han går till kyrkan blandar han kortlekar, så tyst han kan, i sitt knä och om både han och hans fru har glömt att packa ned en kortlek så börjar han blanda gåvokuvert!
——–
Min tro är denna: Vi människor vill gärna se en slags norm för vad som är korrekt – som att vara seende och inte blind… Men varför skall det vara så? En del människor är långa, andra korta… En del människor är bra på att spela gitarr medan andra kan stå på scen och blåljuga publiken i ansiktet och komma undan med det (det sista är antingen en ulv i fårakläder eller en magiker
…
Jag tror att man ska se på det hela som Turner gör: Se till vad man har och inte vad man “saknar”… Kanske t.o.m säga att ens s.k. handikapp är en gåva från Gud…
Vidare är det där med kroppskontakt något oerhört svårt och jag vet inte vad jag ska svara på detta… Alla dina frågor är något för nästa del i “Ulvar i fårakläder”.
Kommentar till Samuel (eller kanske mest ett tillägg till det du skriver):
Ang. det sista du skriver “Vi människor vill gärna se en slags norm för vad som är korrekt – som att vara seende och inte blind… Men varför skall det vara så?” så kommer jag och tänka på att Jesus sa ungefär samma sak – att se klart kontra att vara blind behöver inte alls betyda det vi tänker när vi diskuterar Hans rike och Hans sätt att se på det (se Joh 9:39-41)…
Vet inte om det tillför något, men kom att tänka på det…