Det teologiska samtalet – ett slags svar till Swärd. (Igen).

Stefan Swärd fortsätter sommarens diskussion (eller debatt, som han själv kallar det) kring de teologiska utbildningarna i Sverige.

Jag har ju tidigare under sommaren skrivit lite i den diskussionen, något som också föranledde ett “svar” från Swärd.

Men ett stycke i hans bloggpost den här gången griper tag i mig:

Men det finns också en annan dimension. Det handlar om synen på utbildning. Är utbildning att läsa ett antal böcker och sedan göra en tentamenen på detta, för att se om man har lärt sig innehållet i dessa böcker. Eller skriva en uppsats som också bygger på att man läst ett antal böcker eller ett antal texter, alternativt intervjuer, och sedan gör någon form av teoretisk analys av det. Är utbildning bara att intellektuellt lära sig vissa saker?

Jag hävdar nu inte att Swärd har rätt i sin syn på de teologiska utbildningarna i denna grova förenkling. Han väljer, återigen, att bortse ifrån den praktik som är ett ofrånkomligt krav på alla pastors- eller prästutbildningar (som alltså är mellan 40-50% på samtliga…) och lite sånt där.

Men jag tänker inte gå i svaromål igen, där. Swärd har valt vad han vill se och struntar i att han gång efter annan blir emotsagd av folk som, tja, faktiskt har insyn i de teologiska utbildningarna.

I stället vill jag lyfta den bild av bildning han ger här. Och fundera lite tillsammans med er läsare. För någonstans här kanske vi kan finna varandra – Swärd och jag.

Förvisso kan teologi inte kokas ned till en uppsättning fackkunskaper. Teologi är – trots allt – allt som Församlingen gör, andas, lever och lär ut.

Så varför förs så lite teologiska samtal i församlingarna? Varför har det blivit en specialistgren, för folk som pennfäktas på de akademiska utbildningarna?

Jag menar nu inte “pastorn berättar vad ni ska lära er i Bibelskolan” – precis den typ av “bildning” eller undervisning som Swärd kritiserar Akademierna för, utan just riktiga teologiska samtal, på djupet.

För några veckor sedan startade några polare och jag ett gäng träffar som heter “Teologi och Pizza”. Det är träffar där vi – du gissade det – äter pizza och pratar om teologi. I en församlingsmiljö.

Men här kommer “knäcket” – samtliga jag pratat med i den här gruppen menar att de sökt sig dit för att de aldrig mött någon sådan miljö i kyrkan tidigare. Det finns helt enkelt inga platser att prata om teologi i (fri-)kyrkan.

Som en andra bekännelse – nästan alla anger att de “inte är teolog, men…” vilket i sig själv är intressant. Vi definierar inte det vi gör inom kyrkligheten som teologi, utan vi tänker oss teologin som något som är förbehållet det akademiska samtalet. Och då blir vi “inte teologer” om vi inte är med i det.

Här behöver vi återerövra något. Och jag tror att Swärd och jag kan enas om att den kyrkliga teologin måste diskuteras mer i just kyrkan. Frågan är hur vi skapar sådana forum och ger plats för samtalet. Och där faller det tunga ansvaret just på pastorer som Swärd själv.

Stefan Swärd fortsätter sommarens diskussion (eller debatt, som han själv kallar det) kring de teologiska utbildningarna i Sverige. Jag har ju tidigare under sommaren skrivit lite i den diskussionen, något som också föranledde ett "svar" från Swärd. Men ett stycke i hans bloggpost den här gången griper tag i mig: Men det finns också en annan dimension. Det handlar om synen på utbildning. Är utbildning att läsa ett antal böcker och sedan göra en tentamenen på detta, för att se om man har lärt sig innehållet i dessa böcker. Eller skriva en uppsats som också bygger på att man läst ett antal böcker eller ett antal texter, alternativt intervjuer, och sedan gör någon form av teoretisk analys av det. Är utbildning bara att intellektuellt lära sig vissa saker? Jag hävdar nu inte att Swärd har rätt i sin syn på de teologiska utbildningarna i denna grova förenkling. Han väljer, återigen, att bortse ifrån den praktik som är ett ofrånkomligt krav på alla pastors- ell