Det här att inte kunna se…
Jag har medvetet inte bloggat så mycket om mina besvär med synen. Dels vill jag inte gnälla, dels känns det ibland lite för privat.
Jag har hela tiden sagt att det inte finns något jag inte kan göra, som jag kunde förut. Jag kan fortfarande laga mat, ta hand om mina barn, arbeta. Jag har fortfarande en stimulerande fritid. Jag älskar att vara ungdomsledare i Frälsis och jag har tusen och ett intresse som jag hänger mig åt. Mitt liv är rikt. Ofattbart rikt.
Men jag har just nu ett problem. Eller – vi har ett problem, really. Jag kan inte hämta eller lämna barnen på förskolan.
Orsaken är enkel – jag behöver två händer för att köra den lille i vagn. Och jag behöver en hand för att käppa mig fram.
Det har inneburit att under några månader så har vi tagit oss fram på ett osäkert sätt i trafiken. Eller snarare – sexåringen får vara den som ser åt oss, alla tre. Jag får lita helt på honom och på Guds beskydd.
Jag drömmer ofta mardrömmar om det här. Att något ska hända i trafiken på vägen till eller från förskolan, som ligger en dryg kilometer från hemmet.
Nu sker detta i Sverige. Det finns hjälp att få. Vi ska få hjälp med ledsagare under hösten. Men det tar alltid tid att fixa sånt där och att hitta personer som både är lämpliga och tillgängliga på hämta- och lämnatider.
Så vid ett första möte på Syncentralen (som är änglar) kring vår situation och planen framöver för hur vårt liv ska fungera praktiskt framöver, ansökte vi om färdtjänst. Det är ingen kanonlösning – att ta barnen i taxi en kilometer är både fånigt, kostsamt och inte det bästa för miljön. Men det är en praktisk lösning tills vi löser det permanent.
Ansökan är inne sedan 6 juni. Senaste besked om när jag kan få ett beslut om färdtjänst är 11 september. Det innebär dock med största sannolikhet inte att vi kan börja med färdtjänsten 12 september…
Jag har inte räknat exakt, men det är i trakten av hundra dagar. För att få ett beslut.
Jag är så deppig idag, dagen efter beslutet, att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Så jag bloggar om det. Hur ska vi lösa det här? Hur ska vi fixa det praktiskt? Hur ska vi lösa resorna till och från förskolan på ett trafiksäkert sätt?
Första gången jag, på riktigt, känner mig begränsad av min synskada.
Privat kan jag köpa och känna igen, men risken att du skulle kännas gnällig känns ganska far fetched för mig. Jag tycker, i det jag upplevt, att du varit och är sjukt stark genom det hela, starkare än jag kan fatta om jag försöker sätta mig in i stuationen, om det handlade om mig.
Men att bära och klara sig själv är ju en sak, när det handlar om andra människor blir det ju en helt annan femma. Och ens barn! Geeez. Så otroligt galen situation ni hamnat i! Tyvärr har jag inga som helst svar eller smarta insikter. Jag hoppas verkligen att det löser sig på något sätt.
Wow… det… bara wow.
*kram*
Hur kan man landa på mars men inte kunna ordna sånt här utan att lämna en hel familj i sticket under så lång tid?! Beklämmande och gör mig både arg och ledsen för din skull. Önskar kunde hjälpa
. Synd ni inte bor i Mölndal därdå kunde jag lämnat
Dangit. Önskar att jag vare sig jobbade som jag gör eller bodde där jag bor så att jag hade kunnat erbjuda mig att hjälpa till på något sätt.
Lurigt det där, man ställer in sig att man bor i ett land där man kan få hjälp med sånt här, och utan att mena det får man vissa förväntningar på den där hjälpen. Och när den sedan inte lever upp till förväntningarna som man inte menade att få… Tja, då blir man besviken. Så gruvligt besviken.
Men du, det kommer att lösa sig. Det kommer lösa sig alldeles fantastiskt bra i slutänden. Jag tror.
Hej!
Läser normalt inte din blogg utan hittade just det här inlägget via en bekant. Därför undrar jag om du jobbar? Skulle inte en väg i så fall kunna vara via den tillfällig föräldrapeng som ju kan skrivas över på någon bekant/farföräldrar eller liknande som i så fall skulle kunna lämna och hämta på dagis och skola?
Tufft för er!!!
Jag ser framför mig en sån pulka/släde som man drar små barn i när man åker skidor. Kanske det går att fixa till nåt med liknande skacklar och bälte till en vagn eller pulka med hjul??? Så du kan dra barnet bakom dig och ändå ha händerna fria… Du har alldeles tänkt på och klurat på det, men kunde ändå inte låta bli att dela med mig av idéer.
Kram till er alla från Karin
Jag måste helt klart skaffa ett jobb i Malmö. Med flextid, så jag kan ledsaga på eftermiddagarna.
Annars är min lösning en skrinda; den kan man dra med ena handen och käppa sig fram med den andra. Och i en sådan ryms mer än ett barn. Praktiskt när man ska handla, t ex.
Men tills det finns en annan lösning har ni mitt telefonnummer. Boka mig som ledsagare när det knixar. Det är sånt här man har församling till … också.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja kunna uttrycka, men jag har inga ord. <3
Några som kan tänka sig vilja plocka upp kidsen, som har sina ungar på samma ställe? Hänga upp en lapp eller snacka med förskolelärare? Du har säkert tänkt på sånt redan, men om utifallatt.
Kram på dig, vännen.
Hej Mackan!
Jag beundrar ditt mod och din positiva livssyn.
Ber för en lösning.
Hade en gång en helt blind kollega, hon hade sina två små barn i en skrinda. Och en ledarhund. Det var ju den som såg för henne, givetvis.
Känner med dig broder!
Vet hur det är med lämnaochhämtarutinerna på morgnarna… Det är en prövning nog även med synen i behåll… Hoppas det finns en praktisk och långsiktig lösning runt den jobbiga hörnan som skymmer sikten!
Önskar jag kunde säga “känn ingen oro”.. men det är svåra ord att förhålla sig till när det handlar om ens barn…
Skall be för dig Mackan och för er situation.. Om ni behöver avlastning för något nån gång så bor vi ju nära.. glöm inte det!
Kramar till hela er familj! D&C.