Teologi i akademi och kyrka

Flera saker sker samtidigt i mitt liv just nu, som ställer frågor kring Teologi som ämne (eller disciplin…) Stefan Swärd har skrivit ett “Slutinlägg i debatten om teologin och pastorsutbildningar“, en debatt där jag själv deltagit. Dessutom håller det på att bildas en liten “Teologi- och Pizza”-grupp i Malmö, där vi samlas kring teologiska samtal och äter pizza ihop (Duh!). En grupp där det inte är alldeles självklart hur förhållandet ser ut gentemot vare sig någon enskild församling eller Akademin. Spännande tider, kort sagt

Att jag inte håller med Swärd i vissa av hans åsikter (i denna slutpost återupprepar han i princip samma saker som han skrivit tidigare i debatten) är ingen överraskning för den som läst mina tidigare inlägg i frågan. Jag blir dessutom, ärligt talat, störd över hans alarmistiska ton, hans oförmåga att faktiskt – trots att debatten pågått i en månad – dra några ytterligare eller nyanserande slutsatser, samt det tvärsäkra och självklara sättet han kritiserar dagens teologiska utbildningar (alla, över en kam) utan att egentligen – det erkänner han själv – vara speciellt insatt i hur de bedrivs.

Den statliga universitetsteologin rör sig inom upplysningstraditionen och moderniteten. Det innebär ett paradigm som inte utgår från en kristen världsbild. [...] När ett samfund rör sig bort från väckelse, Gudsuppenbarelse och en levande Bibelundervisning – beror det nog på att ett annat paradigm har tagit över pastors- och prästutbildningen.

Själv tänker jag mest “Vad vill du då? Vill du ha universitetspoäng för att hålla andakter?”

För såhär är det: De frikyrkliga pastorsutbildningar som finns idag på högskolenivå, delar ut högskolepoäng i grundläggande kurser som rör exegetik och hermeneutik (Bibeltolkning, inklusive grundspråken), systematisk teologi (dogmatik och kyrkohistoria, exempelvis) och ett antal kurser inom religionssociologi, religionspsykologi och så vidare. Till detta tillkommer ett levande andaktsliv, krav på studenterna att reflektera över sina egna andliga liv, etc. Kurser som inte ger universitetspoäng. Men som inte är valbara. Ergo – Swärd kan inte hävda att ett (förmodat ateistiskt) paradigm styr. Det finns ett djupt, andligt liv på flera av våra lärosäten.

Swärd skulle inte ens ha rätt om han menade att det ha sa gällde för vår största kyrka i Sverige. Som jag redan förklarat i en tidigare bloggpost förutsätter en prästutbildning för Svenska Kyrkan ett andligt liv. Drygt en tredjedel av tiden som läggs på utbildningen har med just detta att göra.

MEN

Det finns problem i Sverige som rör förhållandet mellan de Teologiska Akademierna och Kyrkan. Swärd nuddar vid tanken men formulerar den inte fullt ut:

Kyrkorna har ett behov av riktig Bibelundervisning, av riktiga argument i samtal med människor och av ett ledarskap som inte främst enbart är lärare, utan som leder och lever ut tron i praktisk handling.

Och de teologiska akademierna har haft svårt att hjälpa kyrkorna med det. Man har i stället ofta fastnat i diskussioner kring dogmatik eller ännu värre – i trender i tänkandet. Den teologi som man lär ut har sällan landat i kyrkornas verklighet. Och när man exempelvis läst ett ämne som “Mission” handlar det, de facto, om missionshistoria och -filosofi, men man har inte utmanat studenterna att delta i mission. Detsamma gäller diakoni. Etc.

Samtidigt har det varit en dålig kärlekshistoria åt andra hållet också. Frikyrkorna har ofta odlat ett förakt gentemot akademierna, där man hävdar att tron förstörs eller att människor “förläser sig”. Detta samtidigt som man svultit ihjäl i brist på riktig Bibelundervisning. (Jag vet inte om en enda församling i Malmö som har en riktig Bibelstudiegrupp, utanför ALPHA-arbetet… Jag tror inte att det är det enda exemplet.)

Swärd kommer in i en debatt där han kritiserar Akademin för det den historiskt varit dålig på, men inser inte att Kyrkan skördar det den sår, i sin anti-intellektuella hållning.

Dagens undervisning i åtminstone frikyrkliga sammanhang har dock ändrats – rejält – under enbart de senaste decennierna. Rörelser inom “praktisk teologi”, “församlingsteologi”, “missional teologi” etc får en allt starkare röst inom akademierna. Inom Frikyrkan som begrepp hävdar jag att dessa tre rörelser totalt överröstar allt annat, faktiskt, inom just utbildningen. Jim Wallis, John Howard Yoder, Stanley Hauerwas, John Pritchard, Paul Ballard, Darrel Guder, Daniel Migliore – är några namn som betyder ganska mycket i den här miljön.

För att skapa en teologi som faktiskt rustar Församlingen att verka i vår tid, måste förvisso Akademin omvända sig från nörderi och navelskåderi. Jag tycker mig se stora, hoppfulla tendenser på att detta redan sker. Men vidare måste Församlingen faktiskt omvända sig från stolthet och fördom och lyssna till de nya rön som forskas fram. Också när sanningen är obekväm. Här ser jag ännu inte samma hoppfulla tecken och risken är att Stefan Swärd snarare bidrar till en förvärring av problemen, än hjälper till att finna en lösning, med sin bloggserie.

Flera saker sker samtidigt i mitt liv just nu, som ställer frågor kring Teologi som ämne (eller disciplin...) Stefan Swärd har skrivit ett "Slutinlägg i debatten om teologin och pastorsutbildningar", en debatt där jag själv deltagit. Dessutom håller det på att bildas en liten "Teologi- och Pizza"-grupp i Malmö, där vi samlas kring teologiska samtal och äter pizza ihop (Duh!). En grupp där det inte är alldeles självklart hur förhållandet ser ut gentemot vare sig någon enskild församling eller Akademin. Spännande tider, kort sagt :) Att jag inte håller med Swärd i vissa av hans åsikter (i denna slutpost återupprepar han i princip samma saker som han skrivit tidigare i debatten) är ingen överraskning för den som läst mina tidigare inlägg i frågan. Jag blir dessutom, ärligt talat, störd över hans alarmistiska ton, hans oförmåga att faktiskt - trots att debatten pågått i en månad - dra några ytterligare eller nyanserande slutsatser, samt det tvärsäkra och självklara sä