Teologi och ledarutbildning – en debatt
Stefan Swärd (en tämligen inflytelserik pastor, inom EFK) bedriver för närvarande en kampanj mot debatt om de teologiska utbildningarna i Sverige.
I inlägget “Kristen syn på vetenskap, teologi och universitet” skriver han bland annat
Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa. Svenska kyrkan lider av närmare 100 års tillbakagång och kräftgång, och majoriteten av frikyrkor befinner sig i tillbakagång och/eller stagnation. Rimligtvis borde detta ha någon koppling till hur vi utbildar pastorer och präster.
Orsaken till att jag beskriver det mer som en kampanj än en debatt är den här typen av insinuationer. Svärd har själv fungerat som pastor i ett växande sammanhang och har ingen teologisk bakgrund. Pastorskollegor som har en teologisk utbildning kan inte påvisa samma tillväxt numerärt i sina församlingar – ergo: något är fel med dagens teologiska utbildningar.
Problemet med den här slutsatsen är att den totalt bortser från eventuella andra faktorer till en tillbakagång än en (tänkt) grumlig teologi. I Svenska kyrkans fall har massor av landsortsförsamlingar “svulitit ihjäl” i takt med urbaniseringen, exempelvis. Frikyrkorna har minskat i samma takt som övriga folkrörelser och det kan innebära att medlemstapp och -utveckling snarare har andra skäl.
Svärd själv är Statsvetare och jag tror att många inom hans eget skrå skulle se en ganska stor mängd inomvärldsliga faktorer som kan bidra till en sådan utveckling.
Jag säger nu inte att allt är frid och fröjd och att Svärd måste ha fel i sin analys. Jag säger enbart att det inte är självklart att orsaken är andlig eller har sina rötter i den teologiundervisning som bedrivs.
Det är en djup tragik att den sekulära universitetsteologin helt dominerar i den största delen av prästutbildningen. I praktiken innebär det, vad jag begriper, att blivande präster och de som studerar universitetsteologin, endast skaffar sig allmänsekulära religionskunskaper, som varken förutsätter eller främjar kristen tro. I praktiken krävs det varken av läraren eller studenten att man är troende, varken för att förstå undervisningen eller för att ta ställning till undervisningens innehåll. Svenska Kyrkan har sedan kompletterande kurser för blivande präster, men detta är tidsmässigt en mer begränsad del av utbildningens innehåll.
Förvisso förutsätts en kandidatexamen i teologi innan man kan börja med de “kompletterande kurser” som Svärd beskriver. I praktiken är det två års heltidsstudier. Plus praktik. (Alltså – mellan omkring 30% och 40% av den totala prästutbildningen).
Jag menar att Svärd är dåligt insatt i hur de olika utbildningarna numera är upplagda. Flera lärosäten inspireras numera av Missional teologi, vilket torde glädja Svärd. Det är en teologisk fåra som står i direkt opposition till flera av de faktorer som leder till stagnation, också numerärt.
Visst finns ett antal problem också inom de teologiska akademiska sammanhangen. Men problemen är inte alltid dem som Svärd pekar på, om och om igen, i sina poster.
Svärd står själv i en emellanåt anti-intellektuell tradition med stor skepsis mot den vetenskapliga metoden i allmänhet, och dess plats inom teologi och religionsvetenskap i synnerhet. Jag vet, eftersom jag själv hör till samma tradition.
I den världsbild som ofta målas upp i den traditionen, finns ingen plats för välvillig skepsis, för kritik som sanningssökande, eller… …tja, tvivel. Som något annat än något väldigt hotfullt. Den vetenskapliga metod som används vid våra teologiska lärosäten blir därför otäck. Man ser inte välviljan, sökandet efter sanning eller möjligheten att nå rätt slutsats. Man ser enbart ifrågasättandet. Och det är naturligtvis påfrestande.
Trackbacks & Pingbacks