Nackdelen med en Teologisk Akademi (Teologi och ledarutbildning, en debatt – del 3)

Jag vore inte ärlig om jag inte erkände att det finns problem med den akademiska utbildningen i Teologi och Religionsvetenskap som bedrivs vid många av våra äldsta lärosäten.

Det finns flera. Men det handlar mindre om världsbild (som Stefan Swärd hävdar) och mer om självförståelse. Det innebär inte att konsekvenserna är mindre, men att de antagligen är andra än de Swärd varnar för. Inte mindre allvarliga, men andra.

Det allvarligaste problemet, som jag ser det, är att akademierna i så stor utsträckning förlitar sig på teoretisk kunskap och – vilket är allvarligare i min mening – i princip inga reella experiment.

Det innebär flera saker. Den första slutsatsen är att akademierna främst lyssnar på akademierna och har svårt att fånga upp erfarenheter från församlingarna. Det innebär i sin tur att feedback:en till församlingarna blir begränsat användbar. Och där har man skaffat sig en ond cirkel.

Några försök till församlingsbaserad teologi har gjorts vid vissa skolor. SALT, bland annat, har inte bara uppmuntrat det synsättet utan också drivit forskning inom detta. Men “församlingsteologi” är inte speciellt sexigt vare sig i den inhemska eller internationella akademiska världen.

I stället får vi en akademisk kultur där det är coolare att vara teologie doktor än att vara pastor och tvingas leva med den teologi man skapar.

En andra slutsats är att i vissa ämnen – Missionskunskap exempelvis (men det finns fler) blir det naturliga att betrakta utifrån, men att aldrig själv bli berörd av eller beröra ämnet. Akademin hjälper oss att förhålla oss ärliga och öppna i våra strategier, kanske ibland rent av realistiska. Men akademin hotar att betrakta allt som Historia eller Samhällskunskap och som sådant något som kan betraktas utifrån. Man bidrar i värsta fall där till ett synsätt där en församling “har” missionärer, men inte ser sig själva som “inbegripna i mission“. När missionen blir något som jag står utanför och betraktar, blir det också per definition någon annans jobb. Det här är en, för Församlingen, livsfarlig tankefälla.

Inget av detta förutsätter en inomvärldslig världsbild, eller ens är steg mot det. Men det är riktiga problem som nu riskerar att drunkna i “Halmgubbe-argument” kring vad akademierna bidrar med, både positivt och negativt, i det teologiska arbetet och i Församlingens tillväxt.

Jag vore inte ärlig om jag inte erkände att det finns problem med den akademiska utbildningen i Teologi och Religionsvetenskap som bedrivs vid många av våra äldsta lärosäten. Det finns flera. Men det handlar mindre om världsbild (som Stefan Swärd hävdar) och mer om självförståelse. Det innebär inte att konsekvenserna är mindre, men att de antagligen är andra än de Swärd varnar för. Inte mindre allvarliga, men andra. Det allvarligaste problemet, som jag ser det, är att akademierna i så stor utsträckning förlitar sig på teoretisk kunskap och - vilket är allvarligare i min mening - i princip inga reella experiment. Det innebär flera saker. Den första slutsatsen är att akademierna främst lyssnar på akademierna och har svårt att fånga upp erfarenheter från församlingarna. Det innebär i sin tur att feedback:en till församlingarna blir begränsat användbar. Och där har man skaffat sig en ond cirkel. Några försök till församlingsbaserad teologi har gjorts vid vis