Välkommen hem, lilla manuskript (Varning: Bibelnörderi på hög nivå)

Det du ser till vänster är något riktigt nördigt.

Det är ett blad ur “Editio Regia”, en extremt ovanlig bibelutgåva från 1551, från början, även om just det här bladet är ur en tryckning från 1565.

Jag ska förklara, snart, vad som är så speciellt med det här bladet, den här utgåvan och den här texten. Men först – bara betänk att vi skulle inte ha Bibeln på vårt eget språk, utan att någon på femtonhundratalet hade tagit fram sådana här verktyg. För det är just det det är – ett verktyg. För bibelöversättning.

Det här är ett coolt dokument för att det är historiskt, för att det sällsynt och för att det både är en bibelöversättning och är ett verktyg för bibelöversättning.

Men låt oss börja från början…

Vid Jesu tid var Det Stora Språket en form av Grekiska som kallas för Koinégrekiska. På samma sätt som Engelska talas i hela den civilicerade världen (och dessutom börjat talas i Frankrike…) idag, var Koinégrekiska det språk man använde om man ville skriva något som skulle förstås av många.

När Nya Testamentets skrifter nedtecknades, skrevs de alltså ner på Koinégrekiska.

När Latinet så småningom blev Det Stora Språket översatte en kyrkofader, Hieronymus, hela Bibeln till Latin. Han använde då de grekiska texter han hade från det som kommit att bli Nya Testamentet, samt en översättning från Judarnas heliga texter (det vi kallar Gamla Testamentet, som judarna kallar Tanak) översatta till Koinégrekiska.

Hans version av Bibeln kom att bli den allmänt vedertagna översättningen och blev kyrkobibel i Katolska kyrkan. Hans översättning fick namnet “Vulgata” och har reviderats några gånger genom århundradena, men används faktiskt fortfarande av vissa gammalkyrkliga katoliker.

I och med att Latinet blev Det Stora Språket så glömdes Koinégrekiskan bort. Eller i alla fall var det ingen som bekymrade sig om att Bibelns texter en gång varit skrivna på det språket. Hebreiskan, som Gamla Testamentet ursprungligen skrivits på, användes heller aldrig i den kristna kyrkan. Man hade en översättning och den gällde. (I fallet GT hade man en översättning av en översättning. Men  den gällde.)

I början av femtonhundratalet hände flera saker samtidigt. Dels började man forska i saker som litteraturhistoria, översättning och liknande – något som man inte gjort tidigare. Ett antal universitet grundades. Och andligt så kastades Kyrkan in i vad som kom att kallas Reformationen. Allt det här skedde samtidigt, men oberoende av varandra.

Men…

En munk – för det startar alltid med sådana – som hette Desiderius Erasmus (“Erasmus av Rotterdam”) började göra en ny version av Bibeln till Latin. Och han var så stolt över sin översättning och det fina Latin han använde, att han i sin Bibelutgåva tryckte både den tidigare Vulgatan som jämförelse, samt en egen, syntetiserad (återskapad) version av “grundtexten”, alltså Nya Testamentet på grekiska.

Hans översättning kom att bli jättepoppis. Men inte på grund av det skäl som han själv hoppats – nämligen hans förnämliga Latin, utan för hans version av Nya Testamentet på grekiska (som alltså bara varit med som jämförelse). Erasmus’ version av den grekiska texten kom att kallas “Textus Receptus” – “Den emottagna texten” eller “Den vedertagna texten”.

Receptus-texten var återskapad av ett antal medeltida grekiska handskrifter. Alltså fortfarande omkring 1200 år senare än de original som legat till förlaga – “grundtexten”. Erasmus hade dock gjort ett antal intressanta saker med texten. Han hade läst kyrkohistoria och i de fall där kyrkofädernas citat skiljde sig från den version av den grekiska texten som han hade tillgång till, så valde han att översätta den version som kyrkofäderna använde i stället.

“Receptus” släpptes första gången 1516 och sedan igen, med vissa rättningar gjorda, 1519. Det är dessa versioner som i princip alla Reformationens bibelöversättningar bygger på.

Under de kommande årtiondena växte hela forskningsområdet “textkritik” fram. Det är ett område som kan sägas ha som yttersta syfte att försöka nå fram till den ursprungliga grundtexten. Den som lärjungarna själva nedtecknade. Man hittade äldre och äldre versioner av grekiska texter och man kunde jämföra med kyrkofädernas citat och så vidare.

“Editio Regia” är ett sådant arbete. Det är en uppsättning av “grundtexten” som bygger på 15 olika grekiska manuskript. Det är en väldigt tidig “textkritisk” version, där det tydligt anges i notapparaten vilka exakta manuskript som använts var. Vid sidan av den grekiska texten står både Vulgatan och Erasmus’ latinska översättning. Och det är den första Bibelutgåvan någonsin som använde versnummer. Versnummer var en uppfinning för att snabbt hitta till rätt ställe i texten, så att olika översättare kunde kontrollera gentemot sina egna anteckningar eller egna uppsättningar av grekiska manuskript, eller liknande. Det var, först och främst, ett översättningsmässigt verktyg.

Sidan du ser en bild på överst i den här posten, kommer ur ett historiskt dokument – det är Den Första Textkritiska utgåvan av Nya Testamentet. Det är också Den Första Bibeln med Versnummer.

Den utgåva av “grundtexten” som den bygger på används inte längre i moderna översättningar. Men de metoder för översättning och bedömning av trolig lydelse av Grundtexten som användes då, är lika aktuella idag. Och jag måste erkänna att jag känner stor vördnad inför det arbete som dessa pionjärer lade ned.

Just det här bladet – en sida ur Matteusevangeliets 10e kapitel – bor numera hos mig. Och nu vet du varför jag tycker det är så speciellt.

Det du ser till vänster är något riktigt nördigt. Det är ett blad ur "Editio Regia", en extremt ovanlig bibelutgåva från 1551, från början, även om just det här bladet är ur en tryckning från 1565. Jag ska förklara, snart, vad som är så speciellt med det här bladet, den här utgåvan och den här texten. Men först - bara betänk att vi skulle inte ha Bibeln på vårt eget språk, utan att någon på femtonhundratalet hade tagit fram sådana här verktyg. För det är just det det är - ett verktyg. För bibelöversättning. Det här är ett coolt dokument för att det är historiskt, för att det sällsynt och för att det både är en bibelöversättning och är ett verktyg för bibelöversättning. Men låt oss börja från början... Vid Jesu tid var Det Stora Språket en form av Grekiska som kallas för Koinégrekiska. På samma sätt som Engelska talas i hela den civilicerade världen (och dessutom börjat talas i Frankrike...) idag, var Koinégrekiska det språk man a