Kan vi enas om några spelregler?
Jag har gått en termin på Frälsningsarméns officérsskola och jag trivs som kamelen i soppan (erkänn att det är en roligare bild än “som fisken i vattnet). Det har varit en termin med några nya bekantskaper. Och några gamla, som vi inte delat just detta med varandra, tidigare. En termin av mycket omsorg och förbön. Och mycket, mycket samtal.
Jag har under det senaste halvåret funderat väldigt, väldigt mycket om hur jag samtalar med andra om de där djupaste skikten i våra liv. Tron. Livsfrågorna. Ni vet. Och både i samtalen med mina klassisar på officersskolan och i andra samtal (som är lika viktiga – tro inget annat!) så känner jag att det börjar utkristallisera sig en tanke i min hjärna och i mitt hjärta. Tanken om gemensamma spelregler för hur vi snackar.
Inte “debatterar”, för det handlar inte om vem som “vinner”. Men hur vi samtalar om de där grejerna där vi tror olika.
- …eller lika. Kan vi enas om att första regeln är att samma regler gäller, oavsett om vi håller med varandra eller inte?
Det här är en rätt knixig regel att följa, i praktiken. Det är så lätt att liksom inte efterfråga källor när vi håller med om det som sägs. Eller vill att det ska vara sant i någon grad. Eller att inte på allvar låta motståndarsidans bästa argument möta våra bästa.
Senast i veckan som var har jag varit med om detta. En liten perifer fråga egentligen, där jag håller med dem som skrivit en artikel i sak, men efterfrågar källor och statistik ändå. Och där jag plötsligt kommer att uppfattas som Killen Motvals.
Men låter vi samma regler gälla för oss alla, så håller vi oss ärliga. Vi använder EN metodik, som gör det lättare för alla att följa tankebanor och argument. Och själva göra en värdering av rimligheten. Vilket måste vara det viktigaste om vi talar om Sanningen med stort S. - Källkritik är bra. Granska allt som sägs. Speciellt av dem du gillar. Granska kritiskt. Håll folk ansvariga för det de säger och det de presenterar som fakta.
Först då går samtalet på djupet.
- Innan du pratar om Gud med någon, prata med Gud om Någon. Någon som känner igen tanken att älska sina meningsmotståndare (fiender, till och med) och att be för dem (…som förföljer er. Till och med.)?
På riktigt – försök att se det bästa i den andre. Försök att förstå. Försök att älska. Och snabbaste / lättaste sättet att göra det, kristna syskon emellan, är att börja be för den andre. Det är svårare att vara arg på någon som du önskar välsignelse för.
- Undvik att klistra etiketter på någon. Också dig själv. Genom att snabbt dela in människor i grupper, skapar du gränser och murar mellan er.
Om du snabbt kallar dig själv för, exempelvis, “Bibeltrogen” och sedan stöter på någon annan som du inte håller med, så har du programmerat dig själv till att läsa allt denne säger som “icke bibeltrogen”.
Ett mer förädiskt sätt att göra det här är att snabbt gruppera sig själv i FLERA grupper och sedan anta att alla, i alla dessa grupper, tror och tänker som du själv. Ett klassiskt exempel är i stil med “Jag är Evangelikal, Konservativ, Karismatiker. Alltså finns det inga RIKTIGA Karismatiker som inte Evangelikala och Konservativa. Inga RIKTIGA Konservativa som inte är Evangelikala och Karismatiker….” etc.
Det finns massor av fler regler som jag tycker är viktiga, för att samtal ska bli bra. Men jag har inte lyckats formulera allt än… Men hur känner du som läser det här? Vad är viktigt för dig? När du diskuterar Det Viktigaste I Livet – hur måste samtalet gestaltas för att du ska känna dig trygg? Även om den du samtalar med inte håller med dig?
Hur vill du bli bemött?
Det första som ploppar upp är bibelreferenser: “gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig” (Matt 7:12), “med det mått du mäter skall mätas upp åt dig” (Matt 7:2), “döm inte andra för att du inte själv ska bli dömd” (Matt 7:2, Rom 2:1-11).
Det är inte alltid enkelt.
Jag gillar t ex kategoriseringar. Det är ett sätt att hålla ordning på kaoset. Men har jag bara först fått stoppa in i kategorier, kan jag sedan strukturera om när nya fakta dyker upp. Och ibland inser jag ju att min kategorisering överhuvudtaget inte fungerar.
Jag har själv funderat en del över det där, på sistone. Över varför det är viktigt med kategorisering. I vilka sammanhang det är viktigt. Jag har inte kommit fram till något än, men när/om jag gör det skriver nog också jag något om det.
Men annars är det väl så att jag måste känna mig trygg, i någon bemärkelse, för att överhuvudtaget kunna prata med människor om det som ligger djupast. Det viktigaste är att jag känner mig trygg med mig själv; att jag har tänkt igenom min uppfattning och vet vad och hur jag tror. Kanske också varför.
Jag behöver också vara i stabilt sinne för att orka prata om sånt här, med andra än dem som står mig allra närmast. Jag har märkt att jag t ex inte riktigt klarar av att prata om saker där jag inte har en fullt bildad uppfattning (eller där jag helt enkelt upplever en skillnad mellan vad jag _vill_ tro och vad jag upplever att Bibeln har att säga i frågan) med människor jag inte känner mig trygg med.
Det är lättare om det finns en trygghet i sammanhanget också. Att övriga samtalsdeltagare känner sig bekväma i situationen. Att det finns en öppenhet för att höra andras erfarenhet. Finns inte den öppenheten tycker jag det är poänglöst att prata.
“DEt Viktigaste i Livet”? Du verkar lägga en hiskelig massa tid på meningslös navelskådning istället för att leva livet. Spela roll om Gud finns eller inte.
Är han gammaltestamentligt vidrig, då är han inte värd att dyrka. Är ha/on nytestamentligt god (minus Paulus förvirrade svammel), så behöver ha/on inte att man håller på och grottar i smådetaljer – bättre då att leva ett gott liv.
Och finns det ingen Gud – eller om nån av alla de andra religionerna, från asatron till hinduismen och allt däremellan) har rätt – ja, då är det verkligen förgäves.
Hur man än vänder och vrider på det så är frågan “Vad är meningen med livet?” inte bara fullständigt onödog uten egentligen lika mycket nonsens som “vilken färg har tisdagens pizzalukt?” Den är grammatiskt rätt, men den betyder ingenting. Släpp taget om sargen och kom in i matchen.
Varför förkastar du Tor och Oden, till exempel?
Ludophile – till att börja med; välkommen till bloggen.
Jag missar flera av dina tänkta poänger. Jag gissar att det är för att jag inte byter associationsspår samtidigt (lika ofta?) som du. Jag hajar också att flera av dina frågor är retoriska, men jag kan väl försöka svara hur jag tänker i alla fall. Och hoppas att det ger dig något.
Nedifrån och upp, då:
Antagligen av ungefär samma skäl som du är (?) ateist. Jag är också ateist. Med ett enda undantag…
Låt mig säga så här: Meningen med livet är kanske inte en fråga jag ägnar en massa energi. Men jag menar att Livet är värdefullt. Så värdefullt att jag ägnar mitt åt att försöka hjälpa andra. Min religion ger mig starka incitament för det – inte för att Gud belönar godhet och straffar ondska, utan att H*n gillar människor. Också dem som är svårast att älska.
Det finns massor av seriösa, icke-konfessionella NGOs och välgörenhetsorganisationer, visst. Det ändrar dock inte det faktum att kyrkorna och missionsorganisationernas insatser är ganska mycket större… Helt enkelt för att vi tror att Gud gillar människor. Att ingen förtjänar att lida.
(Jag vet att det här är en billig poäng, men: Jämför någon gång medlemsantalet i Förbundet Humanisterna med medlemsantalet i Frälsis, exempelvis, eller någon större Pingstkyrka. Kolla sedan hur mycket pengar och resurser som respektive rörelse lägger på opinionsbildning, kontra att faktiskt hjälpa människor…)