Vedermödor och födslovånda (NaNo, NaNo)
Jag håller på att gå under.
Eller – det gör jag naturligtvis inte. Jag ligger lite efter i NaNoWriMo och jag är lite slut, men försöken att ge det rätt proportioner misslyckas emellanåt.
Veckan började med att Fru Andersson var sjuk i maginfluensa. Och fortsatte med att minstingen Andersson blev sjuk i maginfluensa. Och avslutades med att stora killen Andersson blev sjuk i maginfluensa i natt. Samma natt som lillkillen fick ett nytt astmaanfall.
Känslan att jag kan ha smittat någon (eller alla) på festen igår kväll. Alla HADE varit friska i två dygn innan jag åkte, men… Men…
De ord som skrivits, omkring 1700 per dag i snitt, har skrivits i halvtimmesintervaller, utspridda över dygn som handlat om att överleva kräksjuka. Det är mentalt otroligt tungt. Så tungt att något måste vända inom det närmaste dygnet för att jag ska orka fortsätta, känner jag. Nano är inte kul längre. Jag behöver sova och jag behöver få upp takten på skrivandet.
Lägg till allt detta att jag känner att storyn kanske inte riktigt håller.
Så – nu ska jag sluta gnälla. Och sluta blogga. Och se om jag kan stjäla åt mig ytterligare tjugo minuters skrivande. Nano, nano.
Jag tror på dig. Nej, jag VET att du fixar’t. Klart att det blir tufft, särskilt som du har familj att ta hand om. Men du kan! Du kommer att greja det, det finns inte minsta tvekan hos mig.
Ta en liten paus om du behöver, se bara till att den inte blir för lång. Ta hand om dig.
nattnatt o styrkekramar!!! måtte alla vakna friska
*pekar uppåt* Vad Hanna sa!