När bön blir övergrepp
Jag våndas över att skriva det här. Dels känns det privat, dels tror jag inte på att blogga i affekt. Men samtidigt vill jag minnas den ilska jag känner just nu, för jag vill verkligen inte, aldrig någonsin, utsätta någon för ett andligt övergrepp.
Jag upplever faktiskt att jag för en tid sedan blev just utsatt för ett sådant. Och jag känner att jag borde skriva om det. Och att ni, om ni varit med om liknande grejer, gärna får kommentera det här. Om ni orkar. Om ni törs.
Hursomhelst…
Det var i en stund av förbön. För er som hör till en kristen församling så sätter själva ordet “förbönsstund” igång en massa associationer. De flesta är positiva. Även mina associationer är positiva. Faktiskt.
Att be för en annan person är en akt av ömhet. Att visa omsorg, som går bortom det där jag själv kan göra med en kopp kaffe och något hembakat. Att be för någon är att hoppas goda saker. Att längta tillsammans. Vackra grejer. Ibland sker det hela dessutom med handpåläggning, vilket lägger till dimensionen beröring.
Men förbönssituationen är också sårbar. Det handlar inte om själavård och är alltså inte under biktens insegel (eller bekrepp som “tystnadsplikt” eller “biktsekretess”). Det innebär att en förebedjare kan berätta om att “jag har bett för Kalle, i den eller den situationen”. Skulle förebedjaren ta lätt på vanan av helig tystnad, är risken för andliga övergrepp stor.
Just den situation som jag själv var med om nyligen hade dock helt andra föttecken. Där användes i stället bönen som ett verktyg att skuldbelägga. Eller “tillrättavisa”, skulle nog förebedjaren hävda. Bönen gick i stil med
Gode Gud, du ser hans längtan att bli använd av dig*. Jag ber dig nu befria honom från intellektualism. Jag upplever att du just nu säger till honom att han inte behöver förklaringar till allt, utan att hans eget sinne hindrar honom från att bli beklädd med kraft. Herre, jag ber att han ska ta till sig detta, så att Du kan bekräfta hans tjänst…
* Det är ingen hemlighet att jag pluggar för att bli officér (pastor) i Frälsningsarmén.
Ser ni också vad som händer här?
Min förmåga / läggning att ifrågasätta, granska, söka är inte given av Gud. Den är i själva verket någon slags upproriskhet mot Gud. Gud vill naturligtvis använda mitt liv i sin tjänst, om jag bara inte gjorde det så svårt för Honom…
Det här är en typ av förbön som inte lyfter av bördor, utan lägger på ok. Som gör att människor känner sig dömda, inte älskade, av Gud. Som gör att människor förnekar sig själva, i stället för att de gläds åt och är tacksamma bara för att vara skapade “övermåttan underbara” (Ps 136).
Är jag bara överkänslig här? Eller är det här ett övergrepp? För jag uppfattar det så. Och hade jag varit mer osäker på mig själv eller huruvida Gud verkligen kunde använda mig och mina tvivel, då hade den där bönen skadat. Oåterkalleligt.
Vad säger ni andra om sånt här? Är jag ensam i erfarenheten? Är det så allvarligt som det känns för mig? Eller är det helt enkelt något man måste räkna med? Hjälp mig fundera här.
Bra att du skriver om detta. Har själv varit med om och/eller bevittnat liknande händelser så många gånger att jag tappat räkningen.
För mig är det ett typexempel på religiöst övergrepp och bör inte gå oemotsagt. Däremot uppfattar förmodligen inte personen som bad händelsen på samma sätt.
Har man den teologin att Gud verkligen talar genom människor till andra människor på det här viset så måste man vara öppen för möjligheten att det faktiskt kan ske. Personligen har jag sett “Guds tilltal” missbrukas så ofta att jag inte längre är säker att Gud någonsin skulle vilja använda den kommunikationsformen igen.
“Pröva allt”, och om du nu känner som du gör tycker jag du ska höja rösten och säga ifrån till de inblandade.
Hej! En snabb tanke bara… Vi ska ju pröva allt, så även detta. Känns det inte rätt så kanske det inte är från Gud. Men övergrepp är ett starkt ord. Det är ju bara en människa som ber och som inte heller är fullkomlig. Be Gud att bära i situationen och visa vad som är hållbart. Det som är givet av honom består.
Min tanke är att vår uppgift är att hålla oss nära honom och upphöja honom som Herre och kung i våra liv. Vi ska bjuda in den heliga ande för att ge liv till de gåvor som är nerlagda i oss. I umgänget med Jesus håller vi oss fräscha i anden och får hjälp att avgöra vad som är rätt och fel för oss. Men att dömma andra ska vi ju vara försiktiga med.
Hoppas att du finner frid och massvis av insikter och nyttig kunskap som du kan sprida vidare till andra i din tjänst.
Ifrågasättande är ju inget Herren är ovan vid. Men det är ju också så att han önskar vår överlåtelse.
Ha en go vecka
Den där bönen var bara ett uttryck för en persons åsikt. Lite som att ha förbön för att be Gud att göra så att Justin Bieber slutar sjunga. Är det verkligen Guds vilja att 100 miljoner fjortonåriga flickor ska bli olyckliga? Eller är det bara jag som känner avsky och avund för Justin Biebers talang?
Skulle någon hålla en förbön för att jag ska hjälpas in på den rätta vägen bort från ateism så skulle jag tycka att det var olustigt. Lite som ett övergrepp på något mentalt plan. “Förlåt honom ty han vet icke vad han gör!”.
Däremot finns det något speciellt med förbön för att be om styrka åt en person som har en tuff tid. Inte för att jag som ateist tror att det finns en Gud som ger den personen styrka utan kraften av det psykologiska stödet.
Så på samma sätt ser jag som du att det kan användas för att psykologiskt slå mot en person man tycker gör något fel.
Det är så jag ser på de flesta ceremonier. De är mer en aktivitet mellan människorna i gruppen än mellan människan och Gud.
Som jag tänkte när jag var på begravning senast. “Det här är mer till för oss efterlevande än för den döde!”.
Jag som inte har någon erfarenhet av förbön el kyrkan alls tänker såhär-det finns alltid människor som vill “sätta en på plats” eftersom nytt friskt o glatt skrämmer dom el gör dom irriterade. Jag tror de människorna finns överallt o ja även i kyrkan.
Låt han el hon köra sitt race-ta inte åt dig o lägg energi på döva öron som är rädda att lyssna på nytt el som missunnar dig att må bäst.
Jag brukar le o sen gå. Tänker att det alltid retar någon
.
Vet inte om jag tycker det är lvergrepp men kanske mer småsinthet. Låt det inte beröra dig så. Det finns många runt dig (b.la jag) som är stolta känna dig o glada för din skull när du gör sådant du verkligen vill o mår bra av. Det är den energin som spelar roll. Det andra tramset är oviktigt
Kramar
Jag skulle definitivt kalla det ett övergrepp, då jag själv upplevt samma sak också under en förbön, där en förbedjare, bad för mig med handpåläggning. Vad som sades där, var också något som tog väldigt hårt på mig, och mer eller mindre kränkte mig som människa. Som det nämnts lite här, så är jag absolut säker på att dessa övergrepp kommer från personer med egen agenda, med egna åsikter, och därför inget som kommer från Gud, då det som kommer från Gud, alltid grundar sig i Kärlek, och så även med en tillrättavisning.
Jag själv, har svårt att förbedja för någon person som jag inte känner så väl, eftersom jag av rädsla inte vill kränka någon, eller begå ett andligt övergrepp. Hellre, ha ett privat djupt samtal, för att sedan kunna ha en gemensam bön, där man kan be om de saker som lagts fram på bordet.
Vill även påpeka att detta är väldigt allvarligt, eftersom människor går faktiskt under på grund av just sådant här, och det skall inte få ske, anser jag.
Att be så i sin kammare är en sak, men att göra det offentligt är ju hemskt. Jag instämmer med dig. I synnerhet om personen får höra det hela också :O Då är det rent fruktansvärt!
Allting har sin tid och sin plats.
Visst finns det tillfällen då en liknande tankegång skulle kunna vara på sin plats. (Dock inte tillnärmelsevis så ofta som en del vill göra gällande.)
Men man måste i så fall välja sitt forum bättre.
Kanske ett stillsamt och försiktigt samtal på tu man hand för att tillsammans pröva tankegången?
Ska man be med/för någon så får man bara be om sådant som personen ifråga skulle uppskatta att man bad för/om. Resten får man möjligen ta ensam i kammaren.
Min spontana reaktion är att ni två, i all enkelhet, har någonting att prata om. Jag misstänker – hoppas, månne – att det hela bara är en önskan om att du ska få lite lugn och ro även i ditt eget huvud ibland. Gud vet att det kan behövas.
Dock. Vilken intention den gode förbedjaren än hade, så tror jag ni behöver ett utredande samtal om det hela. Om det bara är ett missförstånd så är det bara ett missförstånd, inget illa ment, och om det är något illa ment så får du reda på det. I endera fallet så blir själen lite mindre tvivlande, även om den förmodligen blir lite gladare över det förra än det senare.
Som Kim sade ovan – det hela händer mer mellan människor, och det faller sig naturligt att det borde fortsätta hända mellan människor. Ingen av oss är en Atlas som bär hela världen på våra axlar, trots allt. :3
Om man är HBT-person som är ute ur garderoben och går på bönemöten i karismatiska sammanhang så händer det där oftare än man kan hålla räkning på… (Dock, och det ska väl också sägas, inte precis alltid…).
För att nu intellektualisera lite… (och det tror jag på riktigt att Gud vill att vi gör, efter förmåga och intresse såklart): Jag läste en uppsats för en tid sedan som analyserade inledningsböner i en svensk pingstkyrka, utifrån typ av talhandling har jag för mig, hursomhelst var “förkunnelse” en av de funktioner (eller talhandlingar) som uppsatsförfattaren kunde spåra. Jag tror att just förkunnelse (positivt uttryckt) eller manipulation (negativt uttryckt) är delar av den offentliga bönen (och då menar jag alltså allt som inte är enskild bön på kammaren, där två eller tre är församlade och så vidare), och förmodligen alltid kommer att vara. Man får vara medveten om det både när man ber själv, och när andra ber för en.
Men… nu spårade jag ur lite såhär i den sömniga måndagsgryningen. Det jag egentligen ville säga var bara detta: När det upplevs som ett övergrepp, så är det ett övergrepp. Det ligger helt och hållet hos den som upplever/utsätts för det att avgöra det, och har ingenting med vad som var avsikten att göra.
En vän som kämpade för att få behålla sin anställning inom kyrkan, fick en gång ett vykort från en nunna “Jag ber att du ska se meningen med att sluta denna tjänst. Det är nog Guds mening”. Han blev lite illa berörd; det blev jag också när jag hörde om vykortet.
Mackan, eftersom jag vet lite mer om situationen och nästan kan gissa vem det var som bad så tenderar jag att hålla med dig. Men, samtidigt måste jag erkänna att jag skulle kunna ha bett den bönen. Jag vet inte om du minns men du och jag har haft ett samtal som var i linje med den här bönen. Så även om (och nu gissar jag en massa variabler in i situationen) bönen var bedd från ett personligt perspektiv med en personlig agenda, så, vem vet kanske personen trotts allt lyssnade …. Min poäng är, även om jag har upplevt i många olika lägen bön använt sonett manipulering verktyg, så ibland måste man kanske ställa frågan, tänk om det var rätt ändå. Det är ju därför vi undervisar att allt måste prövas. Ja, man måste be ansvarsfullt i förböns situationen, men man måste också ta emot tilltal ansvarsfullt.
Tror vi är många som upplevt liknande manipulerande “förmaningsböner”. Skulle nog själv inte använda ord som “övergrepp” (i alla fall i mina fall) då jag gissar att genuin omsorg och välvilja ändå ofta legat bakom bönerna.
Men visst har du rätt att känna dig illa berörd – förbön är inte ett rätt forum att smyga in förmaningar. Det är ett tillfälle då man öppnar sig och ödmjukar sig inför Gud och syskon och därför är man extra känslig just då. Det är ju lite svårt att säga ifrån medan man blir bedd för, och därför måste man handskas varsamt med förtroendet att få be för någon. Just där och då befinner man sig faktiskt i en maktposition (även om det kan låta konstigt) och den måste förvalta väl. Förmana (om man nu känner behov av att göra det) får man göra vid andra tillfällen, när ett ordentligt samtal kan föras utifrån lika villkor.
Det bästa, om du mår dåligt av detta, är att tala med personen ifråga och berätta hur du upplevde det, och sedan fråga vad han/hon menade och reda ut det.
Håller med både David och @johankaröemo Förmaning bör ske i samtal, förbön är bön för, då ber vi för det den som mottar förbönen ber för. Om man får ett tilltal som ovan kunde man ju faktiskt uttrycka det typ såhär: “När jag ber för dig känner jag att du ibland tar avstånd eller undviker Gud genom ditt intellektuella förhållningssätt, är detta något du känner igen?” om svaret är ja kan man fortsätta med: “kan vi be för detta?”. Om nej, “ok, är det något annat du vill att jag skall be för”
Det är en sårbar situation i förbönen och man måste vara varlig. Man måste visa respekt och framför allt kärlek. Det är ju anledningen till att vi (du och jag mackan) aldrig har gjort det här i bön utan samtal.
Peace and Love !
Vet inte om det är ett övergrepp eller bara ett väldigt irriterande beteende, men för några år sedan valde jag – av en mängd anledningar – att lämna kyrkan. Då kryllade det ett tag av människor som gärna gjorde klart att de både a) visste guds vilja med mitt liv, b) jag visste det inte och därför c) bad de att jag skulle komma till insikt och slutligen d) jag skulle frälsas från mina olika “besvär” och sluta synda.
Det här är månne i all välmening men det alienerar människor. Och det enda man uppnådde genom sina “förböner” (som det dessutom gjordes klart för mig att jag borde vara tacksam för) var att jag idag känner ett sådant obehag inför dessa människor att jag drar mig – ordentligt – för att besöka någon kyrka alls.
Det var sådana här människor och deras agerande som gör att jag inte vill kallas “kristen”.
Sådant här får jag kalla kårar (inte positiva!) längs ryggraden av…
Som att det skulle finnas en motsättning mellan vårat intellekt och vår andlighet – det luktar gnostiskt tänk lång väg!
Marcus, kära vän,
När någon har problem med att du är för smart, snygg, rolig eller för begåvad på något så bör du alltid ta det som en komplimang! Det hade varit mycket lättare för oss om vi bara är tacksamma för de gåvor vi fått istället för att fundera över varför vi fått dem, eller i detta fallet, varför andra uppenberligen inte fått dem….
Och när det gäller den här märkliga motsättningen mellan vårt intellekt och vår andlighet som föregående talare nämnde så kan jag bara tänka att det inte bara är idioti, utan även djupt tragiskt, att vi inte kommit bort ifrån det. Det är väl vår tids version av Luthers krig mot köttet…blir lite jobbigt om man ska ägna all energi att kriga mot sig själv hela tiden istället för att vara glad över att man har en fungerande hjärna, kropp, sexualitet o.s.v. Eller? Men jag har aldrig varit med om i förböns-situationer att man har fått förmaningar om att inte motionera sin fysiska kropp så det kanske blir nästa trend? Hade varit ungefär lika dumt som att man inte ska använda sin hjärna att tänka med.
Det vi istället borde prata om i sammanhang som förbön och själavård, är en drivkraft som är bra mycket större än de drifter som vi ägnat så mycket tid åt att försöka bekämpa….nämnligen allas vårat behov att bli sedda, bekräftade, populära och älskade. Har en viss känsla att det är det grundläggande behovet som ställer till det för oss i sådana här situationer när vi istället för att lyfta varandra, omedvetet trycker ned varandra genom maktutövande för att själva bli sedda.
Jag tror kristenheten i Sverige hade tjänat på att ägna en stund till lite ökad självkännedom där vi tar reda på vad som egentligen driver oss till att bete oss som vi gör…I många fall är det nog så enkelt som att vi alla vill bli sedda och bekräftade. Lite läskigt när man upptäcker det om sig själv dock.
Sedan får vi väl hålla med förebedgaren om att vi inte kan förklara och förstå allt som har med vår tro att göra men det betyder ju inte att vi ska sluta använda oss av de redsakap som vi fått för att utforska det vi faktiskt kan förstå?
Jag läste en helt annan blogg (http://gemensamframtid.se/blogg/2011/09/27/att-ge-bibeln-till-varandra/) och associerade till det du hade skrivit här. Det finns fr.a. hos oss frikyrkliga grava tendenser till ordbajsande när vi ber tillsammans och jag har ofta upplevt att bönerna tyngs ner av att vi måste säga så förtvivlat mycket. De sjunker till golvet i kapellen i stället för att stiga mot himlen… Mer tystnad i våra böner skulle nog göra det lättare för Gud att höras. Och minska risken för att våra egna tankar om vad vi vill att Gud vill slinker ut alltför ofta…