Vuxensveket
OK, vuxna. Det är vi som har ansvaret att sätta stopp för sånt här. Och det är ta mig sjutton dags nu.
Jag snackar om mobbning. Efter att ha läst den här artikeln i SvD idag blir jag alldeles kall av ilska. Det här får bara inte hända. Igen.
Alla vuxna – det är nog nu. Varje gång någon av oss säger till ett barn att de kanske borde anpassa sig, för att slippa bli mobbade, att se sänder ut sådana signaler, att det gör ont att sticka ut – då sviker vi.
Vårt ansvar är i stället att lära barn att växa upp till trygga individer. Att acceptera olikheter. Glasögonormar. Bögjävlar. Nördar. Sittkissare.
Och du som blivit eller är mobbad: Det här är det viktigaste i den här bloggposten, så lyssna ordentligt.
Det. Är. INTE. Ditt. Fel. Det är INTE ditt fel. Det är INTE ditt fel. Det är INTE ditt fel.
Den som gör fel är vi som sviker. Som säger att du borde bli som vi, för att slippa helvetet.
(Dela gärna med dig av dina egna erfarenheter i kommentarsfältet och under twittertaggen #vuxensveket)
Jag fick då alltid rådet att “gå därifrån”, att man inte behövde stanna där folk var taskiga mot en.
Så hela skolgården blev farligt område och jag gömde mig i ett träd i skogen eller på toa.
Jag tror inte riktigt det rådet var genomtänkt, men jag hann tänka mycket på mina ensamma stunder…
Hade värdens bästa klassföreståndare, tror det var i årskurs 8. När han började misstänka att jag var mobbad ordnade han en enkät i klassen. Alla svarade att jag var mobbad, även de som mobbade (utom jag då).
Samma dag tog han och pratade med mig i enrum. när han visste vilka som mobbade mig gick han och hämtade dom och jag fick berätta hur det kändes. Minns inte riktig om läraren pratade med dom i enrum också men den dagen slutade mobbningen.
Tror klassföreståndaren hette Gunnar Svensson, all creed till honom.