Norgechocken

Jag kan fortfarande inte ta in vad som skett i Norge. Själv var jag nere i Höllviken, utan radio, TV eller Internetanslutning (och väldigt opålitlig mobiltäckning) när det började rullas upp igår. Jag fick reda på att något hade skett, när min fru skickade upp bilder till Facebook och kom och berättade att alla snackade om att något hänt i Norge.

Och det känns naturligtvis helt overkligt.

Just nu hanterar folk sorg, rädsla och chock på väldigt olika sätt. Allt som jag kan konstatera är att alla jämförelser blir felaktiga.

Någon gör jämförelsen med Columbine-massakern i USA. Eller den som skedde senare på Virginia Tech. Men till och med det blir för litet. Columbine- och Virginia Tech massakrerna krävde ungefär hälften så många liv. Tillsammans. Det här blir fruktansvärt på en sådan nivå att våra hjärnor slutar uppfatta det.

Norsk brottsstatistik ger vid handen att det förra året mördades 29 personer totalt  i landet. Gårdagens händelser krävde mer än tre gånger så många liv (enligt den senaste bekräftade räkningen. Siffran kan ändras.)

För att komma i närheten av jämförbara siffror måste vi gå tillbaka till svenska frivilliginsatser under Andra Världskriget. Rena krigshandlingar alltså. Stupade i strid. Det är den omfattningen vi talar om. (83 svenskar stupade i Finska fortsättningskriget, i Vinterkriget stupade 33 svenska soldater…)

Jag klarar inte av att ta in det. Hjärnan har totalt sändningsuppehåll just nu.

För att ens försöka att börja processa det, i någon ände, börjar jag titta på semantiken. Hur snabbt det hela kallades “terrorbrott” för ett dygn sedan. Och hur snabbt det slutade kallas för “terrorbrott” när man insåg att det var en etnisk norrman som var den sannolika gärningsmannen.

Men själen är avstängd. Alla känslor är stumma. För jag kan. inte. ta. in.

Jag kan fortfarande inte ta in vad som skett i Norge. Själv var jag nere i Höllviken, utan radio, TV eller Internetanslutning (och väldigt opålitlig mobiltäckning) när det började rullas upp igår. Jag fick reda på att något hade skett, när min fru skickade upp bilder till Facebook och kom och berättade att alla snackade om att något hänt i Norge. Och det känns naturligtvis helt overkligt. Just nu hanterar folk sorg, rädsla och chock på väldigt olika sätt. Allt som jag kan konstatera är att alla jämförelser blir felaktiga. Någon gör jämförelsen med Columbine-massakern i USA. Eller den som skedde senare på Virginia Tech. Men till och med det blir för litet. Columbine- och Virginia Tech massakrerna krävde ungefär hälften så många liv. Tillsammans. Det här blir fruktansvärt på en sådan nivå att våra hjärnor slutar uppfatta det. Norsk brottsstatistik ger vid handen att det förra året mördades 29 personer totalt  i landet. Gårdagens händelser krävde mer än