Legitim(erad) rädsla
På väg hem från Almedalsveckan får jag visa legetimation på tåget.
Och igen slår det mig hur mycket av våra liv som styrs av någon slags kolltektiv fruktan. Det var fruktan för “terrorism” som ledde fram till FRA-lagen. Det är fruktan för Den Organiserade Brottsligheten som används för att driva igenom Datalagringsdirektivet. Det är fruktan för nagelsvamp, gissar jag, som gör att jag inte får ta med mig nagelklippare på flyget. Vi får legitimera oss oftare och oftare och lämna ifrån oss mer och mer mänsklig värdighet vid varje säkerhetsbygel.
Vi kontrollerar säkerheten hela tiden, men jag funderar på om någon av oss egentligen känner sig (eller blir) säkrare idag än för tio år sedan.
(Själv tycker jag att jag blir mindre och mindre säker med åren. På en massa saker. Det är tur att det blir mindre och mindre viktigt för mig att känna mig säker. Och att det i stället blir mer och mer viktigt för mig att vara öppen för förändringar. Ah, well…)
Igår var det Sverigedemokraternas dag i Visby. När man sprungit på dem ute på stan i Visby har de alltid rört sig i klungor. Inte sällan med någon form av säkerhetspersonal i släptåg. Och nu menar jag inte själva politikerna (som givetvis har livvaktsskydd – kram, alla homeboys på SÄPO!) utan vanliga, livrädda, människor som är ute med ett Åkesson-porträtt på t-shirten.
I Sverige. 2011. En grupp medborgare som är livrädda för andra grupper.
Överallt fruktan. Fortfarande. Efter tio år – fortfarande. Vad ska vi göra för att bryta fruktan? Vad är det vi måste släppa taget om för att bli lite modigare, lite mindre rädda och lite mer självständiga? Om nu inte fler kontroller hjälper – är det inte dags att försöka hitta andra vägar?
Är jag ensam om att vara lite trött på att inte kunna åka tåg i mitt eget hemland, utan att visa pass?
Nej, du är inte ensam.
Och jo, “1984″ och “Kallocain” känns närmare och närmare verkligheten …
Jag vet inte vad vi är rädda för. Kanske har det med globaliseringen att göra? När alla kan nå alla överallt lär vi inte känna varandra på djupet längre, delar vi inte längre våra liv med varandra, vågar vi inte längre lita på varandra?
Fast det borde ju liksom bli tvärtom, tänker jag. Med fler möjligheter att hålla kontakt med varandra borde vi lära känna varandra bättre, inte bli ytligare för varandra.
Samtidigt känns allt så bråttom och tidsstyrt numera. Jag har funderat över det där – trots att vi (i Sverige) åtminstone har kortare generell arbetsdag än någonsin, har vi allt mindre tid med oss själva och varandra. Och tänker att det kanske löser sig om vi förkortar arbetstiden ytterligare.
Kanske är det så att vi inte jobbar tillsammans längre, utan var och en med sin sak, om än bredvid varandra? Att familjer och vänner inte har tid tillsammans längre, utan är uppsorterade på olika håll?
Fast det kanske bara är jag som tänker så här …
Kan det möjligen vara ditt polska alias som gör att en vanlig SJ-konduktör blir lite skakis eller var det månne din T-shirt?
Kul att äntligen ses! och tack för skratten!
http://lakonism.blogspot.com/2011/07/humor-fran-almedalen-piratpartiet.html
Tjena LAKE. Och det var helgrymt att träffas! Finns du i någon slags fikamöjlig närhet av någon storstad så vi kan göra om det?
I normala fall håller jag ju till i Uppsala, men jag ha min bästa kompis boendes i Malmö. Jag kan höra av mig när jag är i närheten och har tid över nästa gång. (om inte du hinner före…