Om digitaliseringens problem
Jag var idag på ett extremt frustrerande seminarium.
Men plötsligt inträffade ett sådant där click-moment. En sådan där gång då alla bitarna faller plats. I det här fallet var pusselbitarna mina bloggposter för veckan. Och det skedde i samtalet efter seminariet. Såklart!
Killen jag hamnade i samtal med var Urban Rybrink, kommunikationschef vid Kungliga biblioteket. Och frågorna vi snackade om en stund var hur (inte huruvida, utan i vilken omfattning) upphovsrätten och licensförfaranden skadar / hämmar forskning, hur vi måste göra grundmaterialet tillgängligt (även tillgängligt som i “för synskadade”, exempelvis) för alla. Och problemen som vi just nu har när det gäller digitalisering.
Vi tar det från början: Kungliga biblioteket har fantastiska arkiv. Men arkiven är inte tillgängliga för folk som inte finns i Stockholm (och kan besöka biblioteket), inte vet hur man söker, är synskadade etc.
Det är alltså viktigt att samlingarna digitaliseras. Av tillgänglighetsskäl.
Det andra problemet är backup/säkerhetskopieringen. Stora delar av kulturarvet är tryckt på icke arkivbeständigt papper. Eller finns på VHS-kasetter (som alltså bryts ned över tid). Det är alltså bråttom att få det digitaliserat.
Det tredje problemet är att datat sedan måste lagras på servrar som ska underhållas, datat ska backupas, etc. Man tillför alltså en process där “lagring” inte enbart är lagring längre, utan innebär underhåll för att datat ska kunna bevaras. Det är alltså dyrt att få något digitaliserat. Och att hålla det digitaliserat.
Viktigt. Bråttom. Dyrt.
Eller, med andra ord, “HJÄLP!”
Rybrink menar att resurserna att hjälpa till finns i näringslivet. Men för att få näringslivet att hjälpa till måste man lämna ifrån sig något också. Exempelvis ensamrätten att utnyttja materialet under en tid, för att det senare ska tillfalla oss alla, längre fram.
Jag kan se hur han tänker. Men jag skulle, som Piratpartist, vilja ge realistiska alternativ. Tillgänglighet “längre fram” mot hjälp nu är kanske en för dyr trade off. Forskning och utveckling riskerar att hämmas.
Jag vill inte skriva mer än så just nu. Bara berätta att det här är grejer som är riktiga problem för riktiga människor – good guys – i våra fokusområden. Det här är inte “tanka ner”-gänget. Det här är ödesfrågor för forskning och utveckling.
Jag förstår inte argumentet “Men för att få näringslivet att hjälpa till …”. Vaddå vill få? Näringslivet betalar redan en hel del skatt och gör de inte de så hamnar företrädarna i fängelse. Allt i sann demokratisk anda. Vill man få näringslivet att hjälpa till med arkivering öppnar man en tjänst för sådant och lagstiftar om att en digital kopia ska laddas upp. Uppdraget slutfört. Att det skulle vara för dyrt att arkivera och att upphovsrätt skulle vara lösningen låter bisarrt i mina öron.
Sedan har du ju vänt på frågeställningen. Upphovsrätt är inte en naturlig rättighet. Det är ett lapptäcke av lagar som evolverat under lång tid av människor. Det finns således inget argument som heter “om vi ska få tillgång senare så måste upphovsmannen har ensamrättighet nu”. Det är att resonera baklänges. Ska man motivera upphovsrätt måste man göra det utifrån vilken fördel det ger samhället i stort om man tillförde konceptet i en värld där sådant inte fanns.
Jag mest refererar samtalet, utan att själv hävda att “tillgång senare mot ensamrätt nu” är en bra princip. Just sayin’.
Och den jag pratade med var alltså inte politiker heller. Jag tror att om vi båda fått välja, hade vi valt en skattefinansierad digitalisering. Men nu räcker inte skattestålarna så då blir det att hitta kompetens och finansiärer. Typ så.