Sestina i Halloween
Jag ensam satt på kyrkogår’n vid midnattstid
och väntade vid dömda häxans färska grav.
För första gången sedan döden full var månen
och kråkor kraxat om att tiden hade kommit;
Flickan skulle resa sig ur jordens inre.
Och jag var där som vittne och som väktare.
Men hjärtat mitt behövde nog själv väktare.
Ty hjärtats klockspel märkte ut en egen tid;
en trolldom hade redan verkat i mitt inre -
och när den unga häxan lades i sin grav
det vore som om hjärtat själv i graven kommit.
Jag var blind, fast än mitt öga skåda’ månen.
Jag satt i bleka skenet av oktobermånen
att vaka över det som kräver väktare.
Att vaka och att vittna på att döden kommit
att häxan inte reste sig i utspådd tid
men att hon vilade och sov i helgad grav.
Men trots mitt uppdrag hoppades jag i mitt inre.
Att flickan som mig så förtrollat i mitt inre
fick resa sig och jag i vittne utav månen
fick leda henne upp ur hennes mörka grav.
Att jag fick slippa vara dödens väktare.
Att jag fick, om så blott en liten tid
fick se och vittna om ett liv som återkommit.
Då, i en vindpust, var det som om vintern kommit
och flickejämmer höjde sig ur jordens inre.
Mitt eget ur, som alltid trofast utmätt tid
vilka timmar som hört till solen eller månen
som, liksom jag, vart vaken, vittne, väktare,
nu tiden själv gav upp och vänta’ på sin grav.
Och ur den grop som varit unga flickans grav,
stod plötsligt häxan där, som ifrån döden kommit.
Och jag, vars roll var satt att vara väktare
båd jublade av fröjd och grät uti mitt inre.
Två själar, levande, som stilla under månen
gav evigheten till varann för evig tid.
Min själ vid flickans grav, för evig tid,
och utan annan väktare än månen
i jordens inre bunden vid den som kommit.
–Mackan Andersson, Halloween 2010
(Mitt bidrag till årets Halloweenutmaning)
Åh, vad fint! Var det svårt? Jag som mest skriver “spontanpoesi” tyckte det verkade kräva rätt mycket möda för att få ihop, när jag tittade på hur en sestina är byggd.
Förresten – var det inte meningen att “Ur avgrunden” skulle vara klar till den här helgen? Jag sitter här och väntar på fortsättningen och har laddat upp med blå chokladdragerade jordnötter…
Verkligen imponerande!
Mia D: Vi tar det viktigaste först – Ur Avgrunden.
Jo. Det var meningen. Men så kom livet emellan och sedan lyckades jag paja tidslinjen i berättelsen. Det är för många bihistorier för att jag ska kunna introducera monstret och nu måste det snart komma för att vi inte ska bli besvikna allihop.
Så det får gro lite. Jag ska göra mitt bästa att komma igång igen. Trots att det inte blir mitt NaNo-projekt, hoppas jag att vi ska kunna baxa det här i hamn. (Baxar man något i hamn? Nåväl, du förstår vad jag menar…)
Och så Sestinan.
Tack. Ja, det var svårt. Och jag är pinsamt medveten om att resultatet speglar det
Om man dock inte tar det på för blodigt (!) allvar så kan man se det som ett kul projekt. Men säg “ta inte på blodigt allvar” till en poet 
Sanningen att säga så valde jag att skriva en dikt i år, helt enkelt för att jag försöker utmana mig själv att dikta mer. Och det skrämde MIG att skriva en Sestina. Alltså ett perfekt Halloweenprojekt! (Se där! Logik!)
Reb – Tack. *rodnar*
Läste du för övrigt Bittes novell också? Den var riktigt läskig. Och bra.
Mackan: På så sätt. Det är inte lätt, det där med författandet. Har du funderat på att göra som Tolkien – stoppa in bihistorierna i ett eget verk? Eller var det grejen med läsarkaraktärer som fick allt att spricka?
Är du intresserad ska jag se om jag kan rota fram mina dikter och ta med till jul… Så kan vi ha poesiafton också, kanske.
Just det, jag tror att man ror något iland, seglar något i hamn. Vart man baxar saker vet jag inte riktigt. Kan nog vara lite vart som helst.
Jo, man baxar hem saker, kom jag på vid halv tre i morse när jag fortfarande inte hade somnat…
Nu har jag läst. Jo, den var bra. Särskilt vad den gör med monsteridén, så att säga.
Det här var fantastiskt imponerande markus!!
Mer, jag vill läsa mer.
Ps, Anar jag en viss gaiman lurka mellan raderna?
Ss Vet inte varför min bloggmotor trodde att ditt inlägg var spam. Sorry att det inte kom upp direkt.
Men tack *rodnar*. Det är ju DU som är den som kan skriva – både skräck och poesi.
Säkert är det påverkat av Gaiman, även om jag inte tänkte på just hionom här. Han brukar dessutom ofta använda sonetten som versmått, men han har säkert skrivit någon sestina också, utan att jag kommer på det på rak arm.
Hur som helst är jag otroligt smickrad av jämförelsen.
Reb Eller hur?!
Precis vad jag gillar också.
Mackan;
asch då, din gamle smickrare=)
Jag kan inte sätta fingret på vad som sa Gaiman, kanske versmåttet men också alla gotiska inslag – kråkor, oktobermåne, häxor och kyrkogård vid midnattstid- i kombination med en mysryslig berättelse.