Gästblogg: Bitte Assarmos Halloweennovell

Jag gissar att ni känner Bitte. Och dessutom vet att hon inte längre bloggar. Det hindrade dock inte henne från att hoppa på Halloween-utmaningen och dela med sig av en novell. Jag är jätteglad, tacksam och impad.

Bitte hade formaterat texten snyggare, men det gick inte att få till det riktigt bra på bloggen. Det är helt mitt fel.

–Mackan

———–

De dödas natt

Sandra log där hon satt på tåget. Hon hade inte varit hemma sen skolstarten i höstas och nu kände hon verkligen hur härligt det skulle bli att träffa familjen igen. Alla hade blivit så glada när hon berättade att hon skulle komma hem över Halloween.

– Underbart, älskling! utropade mamma i telefon. Då ska jag skämma bort dig ordentligt! Vilken Halloweenfest vi ska ha!

-Vänta ett tag, tillade hon, pappa vill prata med dig!

– Hallå? Jag hör att du tänker komma hem och fira Halloween här. Det ser jag verkligen fram emot.

– Jag också!

Pappa skrattade. Sen tog Vendela över luren.

– Tjena syrran! Allt okej?

– Ja, sa Vendela. Jag har träffat en kille.

– Wow, det var väl kul! Får jag träffa honom när jag kommer?

– Ja, han kommer när vi ska skära ut pumpalyktorna och stannar och firar med oss.

-Stannar? Så du menar att han är en av oss?

-Inte ännu, medgav Vendela. Men det kommer han att bli ikväll…

Hon fortsatte:

– Jag saknar dig, Sandra. Det ska bli roligt när du kommer.

-Samma här!

Och det var alldeles sant. Hon saknade dem faktiskt mer än hon trott att hon skulle göra – och allra mest lillsyrran! Innan hon flyttade hade hon ofta tyckt att Vendela var en riktig pest, som alltid hängde efter henne överallt, men nu kände hon verkligen hur mycket hon tyckte om sin femtonåriga syster! De hörde ihop, hon och hennes familj, och vart hon än kom i världen hade hon svårt att känna samma gemenskap med andra. Hon kände sig ofta ensam och missförstådd, och mötte sällan någon som var som hon.

Tåget saktade farten en smula och Sandra såg på klockan. Hon borde vara framme om en inte alltför lång stund. Hon hade ringt till mamma och pappa för att meddela att hon var lite sen, men än hade hon inte fått tag i dem, varken hemma eller på deras mobiler. Inte ens Vendela, som aldrig någonsin slog av sin mobil, hade svarat. Men förmodligen var de alla upptagna med att leta upp trädgårdens vackraste pumpor. Och om de nu stod och väntade på stationen skulle de ju i alla fall få veta att tåget var sent.

Långsamt, långsamt rullade tåget framåt och Sandra började känna sig smått otålig. Tågets ordinarie ankomsttid var sex, men nu var klockan snart åtta. Hon var både trött och hungrig, men restaurangvagnen låg i sista vagnen och hon ville inte lämna sina väskor i kupén. När tåget väl rullade in på stationen var klockan nästan nio, och Sandra hastade ut ur kupén och ner på perrongen.

Det hade blivit dimmigt och gjorde det nästan omöjligt att se någonting. Inte ens ljusen från stationen lyckades bryta igenom den täta dimman, och Sandra såg sig omkring. Ingen annan hade stigit av tåget och hon greps av en obehaglig känsla. Stationen verkade ju helt öde! Men det var väl ändå inte möjligt? Inte en Halloweenkväll?

Hon gick långsamt mot stationsbyggnaden, och såg att den var nersläckt och tom. Inte en människa syntes till. Nog för att tåget var flera timmar sent, men inte skulle väl mamma och pappa bara strunta i hennes ankomst?

Plötsligt såg hon en skuggestalt lösgöra sig ur dimman, och hon drog en suck av lättnad. Äntligen! Men när hon gick mot gestalten försvann den igen, och hon rynkade förvånat pannan.

– Hallå! hojtade hon rakt ut i luften, men ingen svarade.

– Pappa? Är det du?

Hon svalde hårt och började bli nervös.

– Hallå! ropade hon igen och nu hörde hon själv att hennes röst lät darrig och svag. Vem är det som är därute? Det är inte roligt längre!

Men allt hon möttes av var en kompakt tystnad.

Rådvill såg hon sig omkring. Hon tog upp mobilen och slog hemnumret. Inget svar. Mobilerna var lika tysta de. Det var som om hon hamnat i en spökstad, där inga människor längre fanns.

Till slut tog hon väskan och ryggsäcken och började gå utmed perrongen och ner mot gatan. Taxistolpen låg alldeles i anslutning till stationen, och hon hittade den snart. Eftersom inga bilar stod inne lyfte hon luren på taxitelefonen för att beställa en bil. Men inte ett ljud hördes i andra änden och med stigande olustkänsla insåg hon att hon skulle få lov att gå hem i kylan.

Hon ryste. Det var nästan tre kilometer hem till föräldrahemmet, men en sån här kväll skulle det förmodligen kännas som en mil. Men vad hade hon att välja på? Hon kunde knappast stå här och vänta på bättre tider.

Mödosamt gick hon mot stadens centrum. Hon såg knappt handen framför sig och plötsligt slog det henne att hela centrum var mörkt. Förvånat såg hon sig omkring. Det var Halloween, den 31 oktober, och hela staden borde glittra av Jack O’ Lanterns och andra lyktor. Men vartenda skyltfönster var släckt. En spökstad… Tanken kom för henne igen, och nu var det svårare att slå bort den. Inte en människa syntes till, inte en bil, inte en buss. Staden var alldeles öde och hon var ensam.

Eller… Var hon verkligen det? Då och då tyckte hon sig höra smygande steg i snön bakom sig, men varje gång hon vände sig om tystnade de.

Hon slog undan den krypande skräcken så gott hon kunde och fortsatte gå tills hon var framme vid mammas och pappas gata. På långt håll såg hon konturerna av villan där hon vuxit upp och hon föreställde sig hur mamma och pappa som bäst höll på att förbereda för Halloweenfirandet.

När hon kom närmare såg hon att fönstren gapade svarta även där. Märkligt. Hennes föräldrar som alltid var så måna om att skapa den rätta stämningen – hur kunde de låta huset stå alldeles svart? Det var som om allt det hon kände och älskade var borta, ersatt av något ont och oförståeligt.

Så hörde hon de där tassande stegen igen och vände sig om.

-Herregud, vad du skräms! Vad gör du ute i det här vädret?

Vendela stirrade på henne. Och Sandra förlamades av skräck. De rosiga kinderna var likbleka och håliga. Ögonen svarta som bottenlösa gyttjepölar. Ansiktet vitt som ett lakan. Och innan Sandra hann reagera föll hennes syster ihop livlös mitt framför henne.

I samma ögonblick såg hon de andra kropparna, lika livlösa som Vendelas. Hennes älskade mamma och pappa; i händerna hade de fortfarande varsin kniv avsedd för att skära pumpalyktorna. Men så långt hade de inte hunnit innan de blivit överraskade. Och nu kom de fram ur vartenda skrymsle, varenda vrå; dödens hantlangare som valt just denna av alla kvällar till sitt blodiga värv. Hon bländades av ficklampor från alla håll och hörde rop och skrik:

-Där är hon! Där är den sista av dem! Ta henne innan hon tar er!

Sandra väste och väsandet övergick i ett avgrundsdjupt vrål när de kom från alla håll med sina spetsade pålar. De hade alla blivit lurade i fällan och det av de människor de kalasat på i så många år. Och när Sandras hjärta genomborrades kände hon hur det sista av det odöda blodet rann bort från henne, i samma strida ström som det pulserande blodet hos alla de levande hon druckit sig mätt på. Denna de dödas kväll innebar verkligen döden. Inte för de levande, utan för de odöda.

/Bitte

Jag gissar att ni känner Bitte. Och dessutom vet att hon inte längre bloggar. Det hindrade dock inte henne från att hoppa på Halloween-utmaningen och dela med sig av en novell. Jag är jätteglad, tacksam och impad. Bitte hade formaterat texten snyggare, men det gick inte att få till det riktigt bra på bloggen. Det är helt mitt fel. --Mackan ----------- De dödas natt Sandra log där hon satt på tåget. Hon hade inte varit hemma sen skolstarten i höstas och nu kände hon verkligen hur härligt det skulle bli att träffa familjen igen. Alla hade blivit så glada när hon berättade att hon skulle komma hem över Halloween. – Underbart, älskling! utropade mamma i telefon. Då ska jag skämma bort dig ordentligt! Vilken Halloweenfest vi ska ha! -Vänta ett tag, tillade hon, pappa vill prata med dig! – Hallå? Jag hör att du tänker komma hem och fira Halloween här. Det ser jag verkligen fram emot. – Jag också! Pappa skrattade. Sen tog Vendela över luren.