That’s How We Roll – (Gracie Bullyproof)

Kan man träna kampsport med så unga barn som fyra år? “Oh yes” hävdar Ryron och Rener Gracie. Själv har jag varit skeptisk. Tills jag testade.

Låt mig börja med att säga något om det här med barn och kampsport. Jag har en grabb som, sedan han var två år, ofta varit med mig i träningslokalen och sett mig kampsporta. Mot vuxna. Full contact. “Aliveness”. Vi har lattjat lite hemma, med boxhandskar och sånt och vi har haft allvarliga samtal om hur kampsport är något som sker i speciella lokaler, med skydd och med vuxna närvarande.

För mig har det här med kampsport varit en slags vuxenlek. Just därför var jag ganska skeptisk när jag först hörde om “Bullyproof” – ett program för att arbeta mot mobbning egentligen, men där kampsporten var en del av det hela. Samtidigt hann sonen fylla fyra och började tjata att han ville testa. Judo först, men när han hörde att kompisarna skulle köra “Mobbsäker” eller “Jiu-Jitsu” så blev det vad vi gjorde i stället.

OK – så hur funkar det?

Låt mig börja med att säga något om vad Bullyproof är. Och vad det inte är.

Bullyproof är inte, i första hand, en kurs i “självförsvar för barn”. I stället är det en kurs i konflikthantering. Det innebär, exempelvis, att den inte tar upp alla möjliga sorters våldsamma situationer – knivslagsmål, rånförsök ute på stan, eller liknande. I stället är det en kurs i hur man hanterar konflikter och bryter mobbing. I bakgrunden finns det hela tiden underförstått att vuxna finns i närheten – alltså rör det sig på något plan främst om konflikter i skolmiljön. Eller förskolemiljön, då.

Kursen har som mål att göra barnen uppmärksamma på mobbning och framför allt att lära dem att inte bli rädda. Men det innebär också att fokus ligger på “inte bli rädd”, snarare än “så här försvarar du dig”.

Nå – funkar inte försvarsdelarna då?

Jo – absolut. Men ett tryggt barn, som kan säga “jag är inte rädd för dig” och mena det, kommer också att kunna försvara sig bättre än ett skrämt barn. Även om det är mindre, svagare eller har mindre träning.

Programmet för unga barn (4-7 år) är uppbyggt kring ett antal lekar med namn som “Spider-kid”, “Shark bite”, “Bulldozer roll”, “Crazy Horse”, etc. Varje lek introducerar en princip. I “Shark bite” handlar det om hur man tar sig från ett underläge med den andre sittande på sig. (Att rulla från underläge i mount till guard, på BJJ-språk). I “Spider-kid” handlar det om hur man håller någon nere… utan att skada dem. (Behålla överläge i mount…)

Programmet är framtaget för att kunna köras tillsammans barn/förälder. Det innebär, förutom att barnet känner sig säker då det är en vuxen som känner och älskar det, att barnet lär sig att utföra teknikerna på någon som är mycket större och starkare än det själv är. Visst kan jag, som väger omkring 90 pannor och som själv tränar kampsport muskla mig ur ett grepp som min fyraåring sätter mig i, men tro mig – jag får ligga i. Och idag, efter att ha agerat träningspartner till ett antal tolvåringar i 50-kilosklassen är jag rejält slut. Tjejer som är 40 kilo lättare och 40 cm kortare spöar mig. På riktigt.

Bitarna om hur mobbing hanteras är väl genomtänkta, realistiska och ger framför allt barnet riktiga verktyg. Jag tänker inte gå in på exakt hur det sker denna gång, men det märks att grabbarna Gracie tagit hjälp av människor med pedagogisk erfarenhet från skolan.

Som förälder är jag glad över att slippa en mentalitet av (amerikanskt?) rättfärdigande av våld. Samtidigt finns en realism i förslag till hur man går till väga, samt i kursens “Rules of Engagement” – alltså hur och när man får använda självförsvarsdelarna – som jag gillar. Och, i ärlighetens namn, nog hade behövt själv som barn.

Gracie Bullyproof (eller “Mobbsäker” som det översatts på G3, där jag och Isac tränar) är ett sätt att aktivt arbeta med göra ungar säkra. Säkra på sig själva. Säkra på sina föräldrars kärlek. Säkra på att det finns vuxna omkring dem som bryr sig. Och säkra i bemärkelsen “kunna avsluta en fight, på ett sätt så ingen blir skadad.”

En del kanske tycker att det är ett orealistiskt synsätt – att barn inte klarar att hålla sig till spelreglerna eller att barnen inte i verkligheten lär sig att försvara sig, utan bara leker lekar som ger dem ett falskt självförtroende. Själv tror jag inte det och jag skulle gärna vilja uppmana föräldrar att komma och bilda sig en egen uppfattning om det hela.

Min fyraåring skrattar så han kiknar när vi leker “Spider Kid” eller “Shark bite”. Själv behöver jag inte mer skäl än så. Det är en alldeles magisk pappa-barn-stund. Allt annat – mobbsäkrandet, självförtroendet, träningen i jiu-jitsu – är bonus.

Vi älskar att “leka jiu-jitsu” tillsammans!

Kan man träna kampsport med så unga barn som fyra år? "Oh yes" hävdar Ryron och Rener Gracie. Själv har jag varit skeptisk. Tills jag testade. Låt mig börja med att säga något om det här med barn och kampsport. Jag har en grabb som, sedan han var två år, ofta varit med mig i träningslokalen och sett mig kampsporta. Mot vuxna. Full contact. "Aliveness". Vi har lattjat lite hemma, med boxhandskar och sånt och vi har haft allvarliga samtal om hur kampsport är något som sker i speciella lokaler, med skydd och med vuxna närvarande. För mig har det här med kampsport varit en slags vuxenlek. Just därför var jag ganska skeptisk när jag först hörde om "Bullyproof" - ett program för att arbeta mot mobbning egentligen, men där kampsporten var en del av det hela. Samtidigt hann sonen fylla fyra och började tjata att han ville testa. Judo först, men när han hörde att kompisarna skulle köra "Mobbsäker" eller "Jiu-Jitsu" så blev det vad vi gjorde i stället. OK - så hur funkar det