Inför söndagens predikan…
Jag ska predika på söndag – över Rom 12:3-9 – som i korthet handlar om att vi hör till varandra och vi klarar oss inte utan varandra.
Och under tiden som jag förbereder mig så läser jag detta:
For those who care, and I understand if you don’t: Today I quit being a Christian. I’m out. I remain committed to Christ as always but not to being “Christian” or to being part of Christianity. It’s simply impossible for me to “belong” to this quarrelsome, hostile, disputatious, and deservedly infamous group. For ten years, I’ve tried. I’ve failed. I’m an outsider. My conscience will allow nothing else. [...] In the name of Christ, I refuse to be anti-gay. I refuse to be anti-feminist. I refuse to be anti-artificial birth control. I refuse to be anti-Democrat. I refuse to be anti-secular humanism. I refuse to be anti-science. I refuse to be anti-life. In the name of Christ, I quit Christianity and being Christian. Amen.
Orden är Anne Rice’s, från i onsdags. (Jupps – den Anne Rice. Hon med vampyrerna.)
Tillsammans med en lätt fantastisk bloggpost av Emanuel Karlsten, om en viss TV-pastors besök i Sverige nyligen, så ger det en ny klangbotten och nya tankar inför den här texten…
För jag tänker så här: Vad gör vi för fel – gång på gång – när folk blir desillusionerade och lämnar Församlingen? Jag har själv, ofta, känt som Rice när hon skriver “For ten years, I’ve tried. I’ve failed. I’m an outsider.” Hela tanken på oss som en kropp, där lemmarna är olika men där alla behöver varandra, är inget vi lever i. På riktigt.
Och jag tänker på den här tv-predikanten. Som har en “ministry” utanför en församling. Som åker runt i världen och “stöttar” eller “tjänar” i sammanhang efter sammanhang, men som inte har en”kropp” omkring sig. Och som alltså står utanför ansvar och tillrättavisning. Och utanför kärleksfulla relationer, utan stöd, utan människor som delar kampen i det dagliga livet. Ibland säkert utanför… tja… verkligheten.
Hur tänker vi omkring det här, bloggen?
Kan vi tala om Församlingen som en “kropp” när folk aldrig inlemmas på riktigt? Kan vi klara oss som “kristna” (eller som “troende på Kristus” som Rice uttrycker det), utan att tillhöra en församling?
Hjälp mig fundera lite.
Det går att leva som kristen utan att vara del av en församling, men i längden tror jag inte det är bra eller nyttigt för en.
Jag kan också känna igen det där utanförskapet, men inte direkt på grundval av undervisningen i församlingen utan på bemötandet i församlingen. Bristen på nära, kärleksfulla relationer mellan medlemmarna. Visst – det finns klickar i alla sammanhang som hittar varandra och umgås väldigt mycket, så även i församlingen, men de är och förblir just klickar. Som tyvärr av någon anledning ständigt tycks utesluta andra. Hur medvetet det är vet jag inte. Hur mycket som beror på personkemi vet jag inte heller.
Problemet, som jag ser det, är ju just att i Församlingen, i Kristi kropp, ska det inte förekomma klickar utan kontakt med varandra. Visserligen har alla olika fallenhet och uppgifter, och givetvis har de som är kallade till samma uppgift en samhörighet i just den tjänsten, men alla är del av en och samma kropp. Foten kan inte säga till ögat att det inte behövs etc.
Den vanligaste kardinalsynden idag är kanske avgränsandet, sorterandet – vem som hör till var och hur. I frikyrkliga sammanhang skämtas det ibland om att vi lever efter devisen “kom som du är och bli som vi”. Att vi blir så glada när någon ny kommer till mötena, men hur snabbt vi drar öronen åt oss när personen i fråga inte faller in i den yttre beteendenormen. I stället för att fokusera på tillväxt i andlig mognad (helgelse), att dela livet och ordet, fokuseras det på sociala beteendemönster som acceptabla eller ej.
Jag undar också varför detta är så svårt. Och så funderar jag över hur jag själv agerar. Över hur min tro tar sig uttryck i relation till andra. När jag försöker att kritiskt granska mig själv märker jag att jag har svårt för grupprelationer. Att möta människor en och en med kärleksfull respekt och medmänsklighet är en självklarhet för mig. (Och av någon anledning är det mycket lättare för mig med sådana möten i de nya “sociala medierna”.) Men när jag och de människor jag möter utgör en grupp blir det mycket svårare.
Kanske är det så att vi i kyrkorna har fel “verksamhetsorientering”? Hur använder vi tiden när vi möts i kristna sammanhang? Hur mycket tid ges för relationsbyggande, egentligen? Möter vi verkligen varandra eller sitter vi bara och stirrar varandra i nacken i 1-1,5 h en gång i veckan – kanske följt av en kort fika med vår “klick”? Hur bygger vi relationer, egentligen?
Jag kan ta ett konkret exempel från mitt eget liv. Efter ungefär 7-8 månaders bekantskap med en person som nu är en av mina närmaste vänner kom han ut som homosexuell. Vi hade lärt känna varandra i en kurs på universitetet, där vi mer eller mindre spontant bildade en studiegrupp tillsammans med ytterligare några personer, och efter en tid umgicks vi i denna grupp även utan att ha studier på agendan. När personen i fråga berättade sin nyhet, var det ett stort steg för oss båda. Han fick visa prov på stort mod, eftersom han visste att jag var kristen och hade en tydligt uttryckt uppfattning om att sexuella relationer mellan personer av samma kön är moraliskt fel, i enlighet med hur jag uppfattar vad Bibeln har att säga i ämnet. Och jag fick visa prov på hur jag, varande kristen, kunde visa på Guds kärlek till min medmänniska.
Jag fick en chock vid nyheten. Helt plötsligt var det inte längre fråga om teoretiska moralregler som inte berörde mig, eftersom jag är heterosexuell, utan nu handlade det om en person som stod mig nära. Efter att ha brottats med frågan i ett par veckor, efter att ha försökt föreställa mig hur Jesus skulle ha bemött denna människa, kom jag fram till att det bara fanns ett val: jag kunde inte säga upp bekantskapen med honom på grund av detta. Det var fortfarande samma människa som jag lärt känna och kommit att älska. Han skulle inte förändra sitt förhållningssätt till tillvaron av att jag slutade vara hans vän, snarare skulle det göra oss båda illa. Det enda sant kristna förhållningssätt jag kunde komma fram till var att stötta och älska honom som medmänniska. Men jag vidhåller fortfarande min uppfattning i moralfrågan.
Jag kommer aldrig att glömma hans reaktion när jag förklarade för honom hur jag resonerade (även om jag nu, ett antal år senare, inte längre minns exakt vad han sa): Han fascinerades och gladdes över hur min “fundamentalism” istället för att göra mig kall, hård och avståndstagande istället resulterade i raka motsatsen. Det är den starkaste bekräftelse jag fått från Gud någonsin på min andliga mognad.
Och samtidigt kan jag inte låta bli att undra: är det jag som sitter här med en bjälke i ögat?
Jag vet inte om det här var en lång, onödig utvikning, men jag kände ett behov av att dela med mig. För att återvända till min punkt ovan om “verksamhetsorienteringen” i våra församlingar: Är det bara jag som undrar varför vi har så mycket verksamhet för våra barn och ungdomar, men “bara” har söndagsgudstjänster för oss som är vuxna? Jag slutade inte ha ett behov av “organiserat umgänge” i och med att jag fyllde 20 och inte längre platsade i tonårsverksamheten, men min erfarenhet var att allt som återstod för mig var just söndagsgudstjänster. Ja, om jag inte var intresserad av att gå in i en ledarposition för de yngre barnen, då. Och söndagsgudstjänsterna gav/ger inte utrymme för den sorts relationsbygge som tycks vara Bibelns grund för församlingsbygge.
Min poäng, om jag ska försöka sammanfatta, blir att jag anser att församlingen måste få vara en plats där vi kan dela vår vardag med varandra och få möjlighet att verkligen möta varandra. Ett till synes framgångsrikt recept för att göra detta är cellgrupper/livsnära smågrupper/bön- och bibelläsningsgrupper – vad man nu vill kalla det. Mackan – du kan ju också plocka fram mina funderingar från fb-diskussionen (prästosttråden, om du minns?
) kring kyrkan som fritidsgård för alla åldrar.
Kort sagt, jag vill påstå att man inte kan leva ett Krister liv utan församlingen. Det blir en stympad kristendom, lite som att låta bli att läsa Bibeln men ändå vara kristen. Eller låta bli nattvarden eller att be.
Silverors: Krister liv? Muahhahahahahahahha!
Jag rekommenderar varmt att spana in Roland Spjuths två undervisningspass om “Ett helt liv” som finns länkat till på min blogg. I grunden är väl svårigheten att vi har så förbaskat svårt att få ihop bibeln ord om församlingen med vår verklighet. Jag tror att det handlar om att våra förväntningar och bilder av gemenskap och församlingsliv är endera så påverkade av felaktiga bilder av gemenskap (alla gillar alla, alla kan prata med alla, tänk Vänner…) eller så saknar vi helt bilder för hur en verklig gemenskap kan se ut. Roland pratar om tre sätt att se på församlingen i vår tid:
1. Det är en retreatplats för avslappning och krafthämtning. Vi avbryter våra liv, flyr från vardagen (verkligheten) och går dit en stund i veckan för att samla kraft.
2. Det är en föreningsklubb som idrottsföreningen eller dylikt. Vi är engagerade på vår fritid med pengar från våra fritidskonton.
3. Det är vår gemensamma liv.
Om församlingslivet är vårt gemensamma liv måste vi våga ställa svåra frågor kring hur vi bor, hur långt bort från varandra vi faktiskt bor, hur vi hanterar vår ekonomi, jan alla jobba 100%?
Jag tror att det är genom det gemensamma livet hos en grupp människor i historien som Gudsriket blir synligt för världen. Jag har också funderat på förbundstanken på sistone (har bloggat om det i dagarna). Hur kyrkan är del av det nya förbundet, ett förbund med Gud genom Kristus och ett förbund som binder oss samman med varandra.
Men ett gemensamt liv måste vara något djupare än att man har personkemi eller inte. Bönen, Herrens måltid, försoningen mellan med-lemmar, predikan, tjänandet, dopet är några av de praktiker som församlingen har till hjälp för att bli en annorlunda Kristusgemenskap.
Men jag vet inte om detta ger mening idag att säga eller om man måste ta fyra steg bakåt och tala om vårt behov av och längtan efter gemenskap. Jag är rädd för att Bibeln ord om församlingsgemenskapen utmanar vår egoism och individualism till den milda grad att många av oss (mig inkluderad) inte riktigt kan greppa tanken.
Vad tänker du Mackan (och ni andra)?
En liten länk till ett inlägg om Andens gåvor och gemenskapen:
http://lignell.wordpress.com/2010/03/15/andens-gavor-och-gemenskapen/
Att vara kristen utan församlingstillhörighet är som att vara basketspelare utan lagtillhörighet: Man kan ha kul på egen hand men det blir lätt tråkigt i längden.
Kan vi använda bilden “kropp” trots att inte alla inlemmas i sin lokala församling? Ja, för även en dysfunktionell kropp är faktiskt en kropp. Istället för att förkasta tanken på församlingen som en kropp tycker jag man ska göra som läkarna: undersöka kroppen och hitta botemedel mot det som är sjukt.
Efter att ha läst Bibeltexten också (gjorde inte det i går) vill jag bara tillägga: Jag tror den viktigaste frågorna vi måste ställa oss i alla möten med människor (i sht i församlingen) är “Vad behöver du?” och “Vad kan jag göra för att möta ditt behov på bästa sätt?”
kul att du gillade bloggposten! Det gör mig glad.
@Lignell –
Klockrent! Precis så tänker jag också. Och det är en sådant sammanhang som jag upplever att Predikanten ovan saknar. Och kanske varför det också går som det går där?
@ Emanuel Men kära någon, människa – du vet väl att du är en av mina stora förebilder? Idol, even. Jag hoppas att jag sagt det förut.
@ David Jag tror att du har rätt. Men hur gör vi då? Det finns en massa människor som helt enkelt inte orkar vara med i en församling längre, men som ändå håller fast vid tron.
@ Mia Tack för att du delar med dig. Också av det som du betecknar som en “parentes”. Det är sådana ställningstaganden som ger mig hopp för Församlingen som idé, trots allt.
(Jag tror att det är viktigt för mig, just nu, att få läsa att man inte måste ha en speciell inställning i t ex just den frågan för att liksom platsa i en relation med någon som är kristen och med i en församling.)
@ Allan Good point. Även en dysfunktionell kropp är sannerligen en kropp. *kollar mig själv i spegeln…*
Hmm. Intressant ämne. Och eftersom jag utlovade en kommande kommentar redan när jag släpade mig ur sängen så ska jag väl se till att få tummarna loss nu. Jag ville bara först vara vaken nog för att förhoppningsvis formulera ungefär vad jag tänker (har semester och är okry i obra kombination, men två tallrikar av min special-sjuklings-kycklingsoppa har gjort sin verkan nu, tycks det).
OK. Here goes.
För mig var länge församlingen (då fr.a. i betydelsen mina tidigare erfarenheter av församling) som stod emellan mig och en tro. Jag vet att jag beskrev det någon gång som att kyrkan inte alltid och med nödvändighet är Kristi kropp, den kan lika ofta vara muren som skiljer människor från Kristus. Kanske lite som det Jesus talar om i Matt 23:13 (“Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.” Ibland kan nog fortsättningen också kännas nog så relevant, dessvärre: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.”). Nu har jag visserligen hittat tillbaka till en tro och till, om inte väldigt regelbunden församlingsgemenskap så i alla fall cellgruppsgemenskap. Men jag vill nog ändå hävda att tron KAN existera utan församlingen, t.o.m. att den ibland BARA kan existera på hälsosamt avstånd från de församlingsmiljöer som existerar.
Sen är ju frågan också vad Kristi kropp i världen är. Är det de som står upptecknade i någon frikyrkomatrikel? Eller är det fler än så? Kan det rent av vara möjligt att stå med i en frikyrkomatrikel och inte höra till Kristi kropp? Jesus säger ju dels att världen ska förstå vilka som är Jesu lärjungar när de ser den kärlek de visar (Joh. 13:35), och, handen på hjärtat, är det verkligen kärlek som de som kallar sig Jesu församling är kända för? Kanske bör man ta Jesus på orden där, och se att den kärlek till varandra och nästan han talar om inte bara är önskvärda meriter, utan faktiskt är själva definitionen av församlingen. Finns den inte är den samling människor det handlar om inte alls Jesu lärjungar, oavsett vad de skrivit över dörren på sin möteslokal. Kanske? Jesus själv poängterar ju faktiskt också betydelsen av att göra hans himmelske faders vilja, som något helt definierande: De som gör hans himmelske faders vilja är hans familj, och hör himmelriket till (Matt. 7:21 och Matt. 12:50). Alltså återigen kärleken och kärleksgärningarna som, inte bonus, utan som grunddefinition.
@MiaD: En liten paranteskommentar bara. Du skriver: “Att vi blir så glada när någon ny kommer till mötena, men hur snabbt vi drar öronen åt oss när personen i fråga inte faller in i den yttre beteendenormen. I stället för att fokusera på tillväxt i andlig mognad (helgelse), att dela livet och ordet, fokuseras det på sociala beteendemönster som acceptabla eller ej.” Jag håller helt med där, men den stora risken i svensk frikyrka har varit att man tror att det är helgelse man fokuserar på när man stirrar sig blind på det som avviker hos andra människor. Alltså, att se ut, tala och uppföra sig som den svenska lägre medelklass som dominerar frikyrkorna blir liktydigt med maximal helgelse.