Om “kristen” skönlitteratur
Jag vet att jag har skrivit om detta i kommentarer på bloggen tidigare, men jag hittar ingen bloggpost om det. Ni får väl protestera om ni tycker att jag upprepar mig…
Hur som helst – jag satt och snackade med en frikyrklig polare som också delar min faiblesse för skräcklitteratur. Och så frågade jag, mest på skämt, om h*n läst någon av mina böcker. Reaktionen var rätt tankeväckande. Vederbörande skruvade på sig, erkände att h*n inte gjort det men sedan kom skälet:
Jag gillar inte “kristen” litteratur.
Vi snackade lite om det där och kom fram till att ingen av oss egentligen gillar “kristen” litteratur.
Min egen erfarenhet av sånt här är rätt begränsat – MEN… Jag blev under 90-talet introducerad för en genre som kallades “inspirational” och var en slags fiction med väldigt tydligt kristen målgrupp.
I de böcker som jag då läste (och förstod att man borde gilla, lite till skillnad mot det jag verkligen gillade att läsa) så befolkades berättelserna av rena dygdemönster som dessutom alltid hade kontroll över sitt känsloliv. Kärleken var kysk, ända fram till äktenskapet. Passionen kunde vara “het”, men tilläts aldrig att blomma ut utan avbröts alltid i precis rätt tid. Själv tyckte jag dessutom att i princip alla kvinnor i dessa historier var rena våp.
Någonstans i samma veva upptäckte jag Peretti, som jag gillade rätt mycket ett tag och har ett kluvet förhållande till idag – till skillnad från Tolkien, som jag hade ett kluvet förhållande till då men avgudar idag.
Frank Peretti skrev (skriver) “kristen skräck”. Hans böcker innehåller änglar och demoner (“Ondskans närvaro” och “Ondskans nederlag”), en människoätande drake (“Eden”) och allehanda andra monster. Problemet jag har med hans litteratur är att den har en så otroligt övertydlig agenda. Det är rätt rejäla, amerikanska frikyrkliga moralkakor att tugga i sig. Abort är alltid fel. Jorden skapades visst på sex dagar (och evolutionsläran är ond och gör människor onda). Man ska inte ha sex utanför äktenskapet (för då kommer draken och äter upp en…) men det är OK att skjuta “de onda”. Ja, ni hör…
Samtidigt – mitt förhållande är kluvet. Jag gillar ofta Perettis berättelser. Han är duktig på att bygga upp en stämning och det är spännande.
Jag har hur som helst svårt med litteratur med för tydlig agenda. Ni vet “en tesked socker, så att medicinen går ner också”. När litteratur inte bara får vara underhållande, utan det måste till något mer. När “kristet” blir en stämpel att något är “bra” eller i värsta fall “godkänt”.
Och jag fick berätta för min vän att jag inte haft en sådan agenda med mitt skrivande. Att jag inte tänker så mycket på kristna motiv eller så när jag skriver. Jag har ingen aning om h*n börjar läsa mina böcker eller inte, men…
Hur tänker ni andra om sånt här? “Kristen musik är bättre än världslig”? “Kristen skräck är bättre än världslig Harry Potter”? “Twilight-böckerna är direkt ur Djävulens bibliotek”? Eller – stryk det sista… Jag tror att vi kan mena olika saker med just det. 
Hur som helst – hur funderar ni?
EDIT: 100630 – 13:20 – Ser att TheoFantastique bloggar om liknande grejer också… Fast sci-fi…
Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Perreti har jag bara läst en bok av – Ondskans närvaro. Jag hade väldigt svårt för stora delar av den samtidigt som jag var fängslad av spänningen i den andliga striden. Jag bottnade nog i att jag ser det som fiction och inget annat. Problemet ligger väl i att författaren, och många av hans läsare, inte ser det som fiktion utan som sanning och har hans böcker som en slags deutokanon vid sidan om Bibeln. Ett slags substitut till Bibelns “bristande lära” om demoner och andlig krigsföring…
Har inte heller läst dina böcker. Men det beror nog mest på att inte känns till dom så länge. Just nu har jag Eric Claytons memoarer att läsa.. DET är mörkt och kommer helt och hållet från det verkliga livet. Snacka om skräck. =)
Samuel Om du läser dem (finns gratis att läsa online, om du klickar på “Böcker” ovan) så får du gärna kommentera vad du tycker.
Jag har svårt för det där att göra “teologi” av fiction. Och kanske lika mycket att göra fiction av teologi. “Ondskans *” bidrog nog till en väldigt onyanserad bild av “andig krigföring” under hela 90-talet för många, är jag rädd.
Men jag har svårt med “fiction av teologi” som exempelvis DaVinci-koden också. Eller som i Perettis “Monster” (evolutionsboken).
När jag läser en bok vill jag ha den i min hand och sen kunna ställa den i en bokhylla…som en slags trofé. =)
Jag håller helt med dig. Har också gräsligt svårt för det där när fiction blir teologi eller vice versa. Jag menar bara att vi bör låta fiction vara fiction. Hade nog läst/köpt mer av Peretti om det inte vore för att hans böcker påverkar så många kristnas verklighetsuppfattning i en, enligt mig, väldigt negativ och destruktiv riktning. För han skriver rätt bra.
Man skulle kunna titta på filmbranschen. Det finns många filmer som har inspirerats av kristendomen utan att vara uttalat kristna. Det vanligaste temat då är “en människa dör för att många ska räddas”. Lyfter man fram sådana aspekter, som man ibland gör på sökargudstjänster, så kan en “världslig” film visa sig ha ett “kristet” innehåll.
Jag tror man kan tala om tre grupper:
Litteratur som är uttalat kristen (t.ex. F Peretti).
Litteratur som är influerad av kristen tro (t.ex. CS Lewis).
Litteratur som helt tar avstånd från kristen tro.
Någon som är mer litterärt bevandrad än vad jag är kan säkert ge ytterligare exempel.
Vet inte om jag egentligen läst just “kristen” skönlitteratur, men jag gillar i allmänhet skönlitteratur som är historiskt placerad i Bibelns eller tidiga kyrkans sammanhang. För exempel se nedan efter *.
Jag skulle nog säga att det är intressantare med litteratur som förhållandevis neutralt undersöker parametrarna gott/ont; moral/omoral/amoral etc., än litteratur som har en uttalat missionerande kristen agenda. Den senare litteraturen tenderar enligt dess kritiker (jag har ingen direkt erfarenhet, vad jag kan dra mig till minnes) att ha platta, oengagerande karaktärer såsom du själv skriver i bloggposten.
Överlag kan jag tycka att det finns en onödig rädsla bakom varningar för “fel” musik/litteratur/film från (fundamentalistiskt) kristet håll. Självklart skall man idka urskillning med vad man matar sin hjärna och sitt hjärta med, men å andra sidan behöver man utmanas för att bilda sig egna uppfattningar, växa och mogna som människa. För att kunna göra det behöver man utrymme som medskapare/uttolkare, inte få allt serverat på ett fat.
*Vibeke Olssons romaner om slavinnan Sabina som lever i romarriket under kyrkans första tid och blir kristen och består av titlarna “Hedningarnas förgård”, “Kvarnen och korset”, “Sabina”, “Sabina och Alexander”, “Krigarens sköld”, “En plats att vila på” – nyligen utkomna som en samlingsvolym under titeln “Sabinas bok”
Mika Waltari: “Rikets hemlighet” och “Rikets fiender” om den romerske soldat som omtalas i Matt 8/Mark 7/Luk 7 resp 13/Joh 4 (om jag inte minns fel)
Henryk Sienkiewicz: “Quo vadis”, också den om en soldat som lever i Rom under kejsar Neros tid och kommer i nära kontakt med den tidiga kristna kyrkan genom sin kärlek.
Har även läst Marianne Fredrikssons “den som vandrar om natten” och “enligt Maria Magdalena”. Fredrikssons böcker är definitivt INte kristen skönlitteratur, utan har mycket gnostiskt material som grund – varför jag också har en ambivalent inställning till dessa böcker.
Jag började fundera, men kan inte minnas att jag läst något som jag uppfattat som typiskt kristet. Om det finns en alltför tydlig prägel av kristet teman eller budskap, så kan det alldeles säkert få mig att välja bort. Jag tar gärna till mig ett buskap om det finns ett, men jag gillar inte att få det nerkört i halsen.
Till exempel är det nog tur att jag läste Narnia-serien när jag var för ung för att vare sig uppfatta eller bry mig om eventuella kopplingar till kristen tro. Nu var det några år sedan jag läste om den, men jag har inte svårt att bara se den fantastiska berättelsen och ingenting annat, som jag gjorde första gången.
Samuel – maila mig din adress (eller PM:a på Twitter) så ska vi se till att du får ett ex av åtminstone “Ur mörkret”. I alla fall om du är intresserad
Allan – jag skulle möjligen placera både Lewis’ “Narnia”-böcker (som ganska tydligt är en allegori) och Peretti i samma fåra, medan Lewis’ kompis Tolkien mer är “influerad av” eller “inspirerad av” kristen tro. Men det är ju bara min egen smak/klassificering
(I det privata biblioteket här hemma står inte Narnia på Fantasy-hyllan…)
Jag skulle antagligen – i “min egen” genre – placera Blatty’s “Exorcisten” i “influerad av” eller så.
Christopher Moore’s “Lamb – the Gospel according to Biff, Christ’s childhood pal” är nog också att placera i den här klassen. Kanske. En återberättelse av Jesu liv, med ganska mycket fokus på “de tysta åren” (Jesus är bl a i Indien och lär en elefant yoga. Jupps. Läs.)
Jag tror för övrigt att jag skrivit något om genrelitteratur och dess förmåga att ställa De Stora Frågorna och sånt en gång tidigare på bloggen.
Hur som helst – bara lite mer input
Får jag för övrigt fråga dig en grej? Jag har en fördom att pastorer i princip inte läser skönlitteratur. Många pastorer som jag vet om / känner är duktiga på att läsa kristen facklitteratur / teologi och kanske rent av “uppbyggelsslitteratur” (andaktsböcker och sånt). Men har ofta varit nollställda även inför rätt stora literära fenomen som DaVinci-koden, Arn-böckerna, Harry Potter eller Sagan om Ringen.
Hur ser ditt eget läsande ut? Och tror du att jag har rätt eller fel i min fördom? Kan du ge något skäl till varför om jag skulle ha “rätt”?
Mia D – oh, bliss! Jag tänker inte ge dig några titlar!
Jag kan dessutom ibland känna som du när det gäller Fredriksson (som jag annars gillar) men… …så kommer jag på att jag sitter och “gör teologi” av hennes berättelser. Och då gör jag ju våld på dem.
(På samma sätt som när vi läser en text inom Bibeln, exempelvis, och inte tar hänsyn till genre eller syfte med texten. Lagtexter kan inte läsas som poesi, poetiska texter kan inte läsas som historiska och blablabla. Allt det där är ju självklart för dig redan.
)
Hanna – Hey! Välkommen in i diskussionen! Vad glad jag blir att se dig här!
Jag läste Narnia som du. (Jag är ju inte uppvuxen inom kyrkligheten) och det var först efter några år som kristen som jag lärde mig att “Aha – C.S Lewis har ju skrivit fler grejer!”
(Här vill jag bara varmt rekommendera “Från Helvetets brevskola” som både är väldigt rolig, lite tänkvärd och som jag hoppas kan läsas med ungefär samma inställning som “Narnia”. Alltså “inte som teologi”.)
Har du läst mina böcker? Tycker du att det är något tydligt “budskap” i dem? Kör jag ner det i halsen på någon? Eller är det mer “influerat av” eller så?
Du får gärna, om du är intresserad, läsa och se vad du tycker. Jag tycker det är intressant att se vad andra ser i berättelserna
Hej, man tackar!
Ah, det var inte meningen att låta som att jag dissar dig. Om jag nu gjorde det, förlåt. Jag har inte läst något annat än bloggposter av dig än, men har definitivt för avsikt att göra det. Självklart, liksom! Nu har jag ju helt klart ytterligare en anledning, ber att få återkomma med en åsikt när jag fått ändan ur vagnen.
Hanna – jag tog det inte alls som att du dissade mig, jag bara tycker att det är kul att höra vad folk tycker/upplever
Skönlitteratur med ett budskap är ju inte direkt unik för kristendomen, det förekommer överallt. Och jag tror att det är ganska likartat överallt. En del vill få budskapet nedtryckt i halsen och andra inte. Själv kan jag inte påminna att att jag gillat böcker där budskapet är en så nödvändig del att berättelsen faller ihop utan det. Däremot får det gärna finnas ett budskap i berättelsen, som man kan bry sig om eller låta bli efter behag.
Läste en kort text av Stephen King där han förklarade hur han såg på det. Skriv berättelsen först. Eventuellt upptäcker du efteråt att det finns ett budskap i den. Om så: ok. Eventuellt upptäcker du efteråt att det inte finns ett budskap. Om så: ok. +1 från mig.
Jesus berättade liknelser. Förvisso kortare än den genomsnittliga novellen eller romanen. Men dock: fiktion med ett budskap. Vilket leder till en fundering. Om Jesus kunde göra det så kanske det går. Att skriva skönlitteratur med ett budskap alltså. På ett bra sätt alltså. Och vem ska göra det om inte kristna författare gör det. Jag tycker absolut inte att kristna författare ska känna någon press att skriva böcker med budskap. Men jag tycker att det vore bra om det blev som SK skrev. Att det ibland dyker upp ett bra budskap i en bra berättelse.
P.S. Älskar Lewis, Tolkien, Guillou, King. Det enda tråkiga är att listan får mig att känna mig ganska fantasilös. Man är ju inte jätteoriginell.
Har inte läst så mycket “kristen litteratur” heller – åtminstone inte så mycket amerikansk dito – men skulle gärna läsa lite mer om jag vågade tro att jag kunde bli positivt överaskad. Och då menar jag att skulle hoppas på att karaktärerna skulle ha djup och frågor och att det skulle finnas både “kristna” och “ateister” som visar på både positiva och negativa egenskaper. Att man som “kristen författare” skulle våga spegla livet som det är mest istället för svartvitt och sluta med att alla blir kristna (eller hur nu böckerna är skrivna). Att karaktärerna får eget liv (utanför förafattarens åsikter och idealiseringar) och är fria att göra egna val…
Förstår du hur jag tänker?
Mackan, Hanna – jag tycker faktiskt inte att Narnia-serien är helt uppenbart kristen… eller, jag tyckte nog inte det när jag blev bekant med berättelsen. Å andra sidan var jag väl så ung då, att jag inte riktigt hade koll (var väl typ i mellanstadiet, kanske tidigare). Det är ju fr a “Häxan och Lejonet” som är tydligt kristet allegorisk, de övriga böckerna i serien tycker jag inte alls är sådana – i synnerhet inte “Min morbror trollkarlen”, som är den första boken i serien. Hepp – jag tänkte faktiskt på “Från Helvetets brevskola” när jag skrev mitt förra inlägg, men hade inte mycket att säga om den annat än att jag funderade på om det skulle gå att skriva en ämnesöverskridande uppsats över den (ämnena varande litteraturvetenskap och religionspsykologi) när jag läste på teologen och det var dags att skriva uppsats. Jag hittade dock inte riktigt någon lämplig ingång/frågeställning, och dessutom hade jag för få poäng i religionspsykologi för att få skriva inom det ämnet. Men när vi talar Lewis vill jag verkligen starkt rekommendera hans sci-fi-trilogi bestående av titlarna “Utflykt från tyst planet”, “Perelandra” och “Vredens tid”. Handlar om moral i miljöfrågor.
Och jag skulle inte veta att du var kristen enbart utifrån “Ur Mörkret” – den enda novellen där som jag upplevde hade ett tydligt budskap var “Iskallt uppvaknande” och det handlade ju mer om allmänmänskliga moralfrågor än något annat. Vilket man väl egentligen också får säga om “Ditt hjärta, mitt hjärta” (apropå det – vilken fantasi du har! Det tog ett bra tag innan jag fattade hur det hängde ihop, och jag kunde faktiskt aldrig göra mig en tydlig bild av hur det såg ut).
Mia D Men Narnia – visst är även sista boken rätt tydligt en allegori över Uppenbarelseboken? Eller minns jag fel nu?
Angående “Ditt hjärta, mitt hjärta” så har jag ibland tänkt att skriva om den som en längre berättelse. Men jag vill att det ska vara lite oklart hur de sitter samman. Det är roligare om folk får bilda en egen uppfattning. Och dessutom så slipper jag ge mig in i diskussioner med medicinstudenter som vet hur det funkar i verkligheten. (“Men SÅ skulle man aldrig kunna koppla, för att…”)
Just “Ditt hjärta, mitt hjärta” har dessutom en lite underlig tillkomsthistoria…
Johanna G – Jag tror att jag fattar hur du menar.
Och jag håller med.
Nu är det fullt möjligt att det finns sådana böcker som du efterlyser. Har inte läst så mycket “inom facket” på ett tag, faktiskt.
Att låta karaktärerna göra egna val är dock jättejobbigt som författare. Själv tyckte jag det var toksvårt att lämna ifrån mig kontrollen när jag skrev “Odöda mitt ibland oss” (där det faktiskt var “riktiga” människor som spelade ett rollspel, som var huvudpersoner). I just mitt fall kunde jag inte skriva om dem för att passa mig. Och inte heller deras handlingar. Det var skitjobbigt, rent ut sagt.
Å andra sidan tycker jag rätt mycket om den berättelsen, även om den blev lång. Jag tycker dock att den är rätt spännande själv.
Magnus Spång Tror att jag läst det där av King också. I “Att skriva” kanske? Hur som helst så håller jag med om det. Skriv först berättelsen. Gå sedan igenom den och försök se ifall det framträder något tema. Om det behövs, förstärk de detaljer som förtydligar. Annars låt bli. Typ
När det gäller en författare som inte (?) är kristen, som väljer att ha en tydlig tanke (påstår han själv) bakom sina produktioner så tänker jag på Joss Whedon. (Buffy the Vampire Slayer, Serenity, Dollhouse) Han menar att han valt mediet just för att påverka! Han väljer en form just för att föra fram ett budskap.
Bara kom att tänka på honom nu. Bra poäng. Inte bara kristna har en agenda med vad de skriver.
i just Whedons fall är i alla fall jag dock såld. Jag vet inte om jag får ett budskap nerkört i halsen, men jag uppfattar det inte som obehagligt i alla fall.
Mackan:
Jag läser inte skönlitteratur – jag ser på skönlitteratur i form av filmatiseringar av Jane Austens romaner och berättelsen om Harry Potter.
Finns det någon koppling mellan att vara pastor och mängden skönlitteratur som man läser? Jag vet inte. Kanske människor med lågt intresse för att läsa skönlitteratur är överrepresenterade? Kanske man som pastor efter 4 års läsande av teologisk facklitteratur under studietiden fortsätter att läsa sådan litteratur “av bara farten” och för att förkovra sig? Som sagt, jag vet inte.
Allan och som pastor (och det här är inte sagt med någon stöddighet, utav av intresse) – upplever du att du missar något av kulturella referenspunkter som delas av din församling? Alltså, i klartext – när folk snackar om “DaVinci-koden” (eller nästa stora grej) och du inte läst den, hur förhåller du dig till det?
Jag lägger nu ingen värdering i detta. Det är bara ytterligare en frågeställning.
Allt gott!
Mackan:
Nej, eftersom de kulturella referenserna oftast handlat om musik.
(Men hamnar jag i en församling som har många som pratar skönlitteratur så skulle jag nog känna ett behov av att läsa in mig på den aktuella litteraturen.)
Mackan, Allan: Apropå att Allan skulle missa kulturella referenser – han är ju gift med en litteraturvetare som uppdaterar honom om aktualiteter vare sig han vill eller inte, så jag tror inte det är någon större risk att han känner sig bortkommen.
Jag glömde – jo, “Den sista striden” av Lewis är nog mycket Uppenbarelsebok. Men för övrigt vidhåller jag det jag sagt om Narnia-serien som helhet.
Mackan, igen… Jag läste blogginlägget om tillkomsten av “Ditt hjärta, mitt hjärta” och har mer att säga.
1) Wow – att få äta popcorn med Jesus! Lyckostkaka!
2) När du såg “filmen” – fick du visuellt hur de satt ihop då och uteslöt det ur texten, eller?
Jag blir nyfiken på sånt här eftersom jag för det mesta (när jag minns vad jag drömt) drömmer väldigt detaljerat och i allmänhet regelrätta berättelser, inte bara lösa bilder och stämningar (som tycks vara det vanliga när man pratar med folk om drömmar).
3) Annars tycks jag vara en udda fågel i förhållande till den berättelsen: jag känner mig rätt nollställd inför den – tyckte inte illa om den, men den gjorde inte heller något djupare intryck på mig så som andra har vittnat om.
4) Behöver du en korrekturläsare i framtiden ställer jag gärna upp. (Maken tyckte jag skulle tala om det för dig och inte bara för honom och nu har jag gjort det.)
Mia D – Hey, jag skickar dig gärna nya grejer för korrektur. Jättesnällt!
När det gäller filmen så såg jag hur de satt ihop, ja. Men dels ville jag inte ta med scener av hur de klär sig och sånt, som kändes som det drog ner tempot. Dessutom lyfte jag ur det för att just “störa” folk att bilda en egen uppfattning. Vi kan, om du är väldigt nyfiken få reda på hur de satt ihop i “filmen”, men jag tänker inte skriva det offentligt. Jag gillar att folk ska få fantisera själva.
Och det är ju helt OK – och inte så lite befriande – att den inte utgjorde någon stor vattendelare för dig
Jag tror fortfarande, dock, att jag ska utveckla den till något lite större…
Allan
Jag bara tycker att det är rätt ofta som jag hör pastorer uttala sig tvärsäkert om innehållet i böcker, ibland utan att ha läst dem. Var bland annat på någon slags seminarium om “Sanningen om DaVinci-koden” som anordnades av Credo-akademin, där ingen av de två föredragshållarna hade läst boken. Men de hade läst andra pastorers kritik av den…
Det finns säkert fler exempel.
Märk väl att jag bara använder det som ett exempel. Jag skriver inte att de hade fel eller att Dan Brown har rätt, bara att de inte läst vad de kommenterade.
Mackan:
Sådan “bokslakt” gör nog mer skada för recensenterna än för författaren.
Mackan – skicka du bara, så korrläser jag.
Ska bli intressant att se om/hur du utvecklar “Ditt hjärta, mitt hjärta”. Annars skulle jag gärna se att du utvecklade “En smak av storstad” – fast det har jag väl redan sagt? Kunde vara kul att veta hur det går för Martin och Sanna också.
Håller med dig om “Da Vinci-koden” -fenomenet: man ska undvika att uttrycka tvärsäkra uppfattningar när man inte har förstahandserfarenhet. Fast jag har ju fallit i den fällan själv – som svensklärare är man ofta så illa tvungen att uttrycka uppfattningar om texter man själv inte läst annat än möjligen korta utdrag av, fr a diverse litteratur från antiken, medeltiden och renässansen.
Intressant diskussion, det här, faktiskt. Själv är jag i princip allergisk mot den “kristna” litteratur jag blivit pådyvlad av andra som tycker “det här borde du verkligen läsa!”. Försökte plåga mig igenom “Ondskans närvaro” av Peretti, någon gång på 90-talet, men tröttnade väldigt, väldigt snabbt.
Har dock läst både Lewis och Tolkien med mycket gott intresse, men så har jag heller aldrigtänkt på de böckerna som “kristna”.
Vad det gäller kristen musik (jag tyckte mig läsa en sådan fråga här ovan någonstans) har det gått i vågor. Jag spelade en gång i ett lovsångsband och då lyssnade jag lite på ett band som heter Tree63, som jag tyckte mycket om, kanske mest därför att deras sound inte var typiskt vineyard/charisma/90-tals singer/songwriter-aktigt, utan mer “rockigt”. Gillade P.O.D. och Evenecence också Vad det gäller övrig “kristen” musik har jag ofta tyckt att det ger mer för dem som utövar den än för mig att lyssna på den. På samma sätt som jag – såhär i efterhand – klarare kan se att mitt eget “kristna musicerande” säkert betydde mer för mig än för de som (tvingades) höra på.
Det händer emellertid att jag läser böcker OM kristna (har nog läst det mesta av Dan Brown, som finns översatt till Svenska, t.ex.) och då oftast – ungefär som allt annat jag läser nuförtiden – fungerar det bra som underhållning eller tidsfördriv.
Mina $0.02
Intressant inlägg även för en hedning.
Den amerikanska kristna högern är ju väldigt pro-krigsföring och snubbar som Peretti, med sina böcker om kamp och domedag är bara ett av många verktyg att tälja nypatriotriska kristna soldater. Själv är jag ganska vänster, men avskydde verkligen Willy Sörensens bok Ragnarök då commiepropagandan stod mig upp i halsen, och det finns fler exempel. Det funkar helt enkelt inte att tillrättalägga berättelser utifrån en mall. Skönlitteratur är en resa in i nya världar och det sista jag vill är att få någons budskap eller övertygelse nedtryckt i halsen.
Tycker inte du skriver kristen litteratur Mackan. Din tro kan anas men inte så att det påverkar helhetsintrycket. Gillar hur du många gånger använder moraliska ståndpunkter som utgångspunkt för berättelserna, och exempelvis ställningstagande mot paranormala charlataner=)
Kan tipsa om musik med andlighet som underliggande budskap i många av texterna; Sixteen Horsepower, Woven Hand, och såklart Johnny Cash.
Böcker; Gröna Milen, Signal, Flickan som älskade Tom Gordon av stephen king.
No country for old men (finns även som bra film) och Vägen av Cormac McCarthy.
Oj, vad mycket kommentarer det var här då! Kul =) Tyvärr har jag inte orkat läsa igenom alla vid denna sena timme (1:21), så jag koncentrerar mig på själva huvudinlägget…
Det som slog mig först – och som jag tycker är mycket intressant – är att du kallar din vän för h*n. Jag säger ‘hen’ ibland, när jag tycker att könet är oväsentligt i sammanhanget. Men jag undrar om inte h*n är ännu bättre. Tack för tipset!
Kristen litteratur. Kristen musik. Finns det alls någon sådan? Jag undrar. Om vi ser till stil och framförande etc. har väl inte kristna samfund bidragit till någon revolutionerande utveckling precis. Man plagierar gladeligen det som andra redan har uppfunnit och ger det hela en kristen prägel i själva texten. Fast inte blir väl kiosklitteratur bättre för att den handlar om Jesus och livet som kristen? Inte heller blir väl ‘dödsmetallen’ bättre för att man growlar om Jesus istället för Hin Håle?
Fast visst finns det god kristen litteratur. Tolkien har redan nämnts. C.S. Lewis är väl ett ännu tydligare exempel, tycker jag. Alla hans skönlitterära alster, som har ett klart och tydligt kristet budskap, är bra anser jag; Narnia-serien och science fiction-trilogin: ‘Utflykt från tyst planet’, ‘Perelandra’ och ‘Vredens tid’.
Däremot tycker jag att äldre kristen litteratur som t ex Bunyans ‘Kristens resa’ är extremt tråkig läsning. Kan tänka mig att nutida kristna böcker som ‘Left behind’ är lika tråkig läsning. Men det vet jag inte, eftersom jag inte läst den boken (de böckerna?)
Baptistpastorn Vibeke Olssons böcker – som någon nämnde – är också helt klart läsvärda, tycker jag.
På den katolska sidan har vi ju Birgitta Trotzig och Sven Stolpe här i Sverige. Trotzig är ett geni, anser jag. Min C-uppsats i litteraturvetenskap skulle handla om hennes författarskap, men tyvärr blev den aldrig färdigskriven (det är 25 år sedan nu). Stolpe är lite mera tråkig, tycker jag. Men ändå mera alldaglig än Trotzig, som närmast skriver prosadikt precis hela tiden.
Sen har vi flera engelskspråkiga katolska författare också: Anthony Burgess, som väl mest är känd för den kusliga framtidsromanen “A clockwork orange”. Han ansåg att Rolling Stones var Satans ombud här på jorden. Nåt åt det hållet iallfall. Lite komiskt, tycker ju jag då förståss. Därför tyckte han att Mick Jagger borde spela huvudrollen, när boken filmatiserades. Men så blev det inte. Huvudrollen kom istället att spelas – mycket bra för övrigt – av Malcolm McDowell.
G K Chesterton skrev deckare med Fader Brown som huvudperson. Graham Greene skrev också deckare. Han hade fått nobelpriset i litteratur om alla i akademien varit överens, har jag hört. Men en av ‘de aderton’ – Artur Lundqvist – motsatte sig detta och då blev det inget av med den saken.
Så visst finns det god kristen litteratur. Den bästa kristna litteraturen är den, där budskapet inte blir alltför övertydligt. Det är min åsikt. Så är fallet hos alla författare jag nämnt här utom C.S Lewis. Men hans böcker är helt fantastiska iallfall, kanske mest pga berättarglädjen =)