Dagens läxa i Skrivarcirkeln (som hela månaden jobbar med temat “Barndom”) var “Leken”. Min egen text…

Leken

Som yngst i en syskonskara av fyra är lek, för mig, synonymt med brottning. Min tvillingbror och jag brottades så gott som varje dag med varandra. Från dagisåldern upp till högstadiet. Hem ifrån skolan och så rulla runt på golvet tills vi var helt utpumpade. En storebror och en storasyster hjälptes dessutom åt att fysiskt fostra glina när mamma och pappa såg åt ett annat håll.

Jag kan fortfarande känna den där tjusningen. Att jaga. Att bli jagad. Och jag kan känna blandningen av den där hisnande spänningen. Nästan rädsla men inte riktigt. Spänning, på samma sätt som en berg-och-dalbana. Inte rädsla för något farligt. Men vetskapen om att trots att mina syskon älskar mig, kommer det att kännas att bli omkulltacklad. Jag kan inte minnas att en enda dag i min barndom som jag inte hade blåmärken. Det hörde till.

Jag ler åt det där. Jag förstår egentligen inte själv varför jag tyckte att det var så kul. Eller varför jag fortfarande tycker att det är så kul. Jag är inte ens säker på att jag vill vara en som tycker att sånt är kul. Men jag kan inte göra så mycket åt det.

Luften i träningslokalen är samma som i varje träningslokal där man tränar brottning. Genom alla tider och på alla ställen samma. Som om någon hade buteljerat dålig luft och sedan sålde den till alla gym. Och att det var obligatoriskt för att gymen skulle få lära ut.

Det är en värld rätt långt ifrån de väl upplysta och krukväxtförsedda fitnesspalatsen. Den brottning vi sysslar med här, Brasiliansk Jiu-jitsu, har nästan alltid existerat i källarlokaler, i garage, i små trånga gym utan egentlig utrustning alls. “Spartanskt” i mer än ett hänseende – enkelt, avskalat och för att träna upp “krigare”.

Jag nickar åt Fernando och vi värmer upp, var och en på sitt håll.

Han är mindre än jag, men mycket mer teknisk. Och framför allt är han mycket mer aggresiv än jag. Själv är jag defensiv. Jag väntar tålmodigt att den andre ska göra ett misstag som ska skapa en lucka. Fernando är totalt tvärt om. Han attackerar, attackerar och attackerar. Med allt han kan komma på. När en teknik inte fungerar går han direkt på nästa, med inställningen att förr eller senare har han själv skapat en lucka i försvaret.

Trots storleksskillnaden hade jag inte en chans förut. Nu är vi mer jämna. Inte i teknik, men vi båda har lärt oss att utnyttja våra egna styrkor.

Så är det dags. Vi tar varandra i hand till hälsning och kastar oss in i brottningen. Hela ansiktet ler och det sjunger av glädje i kroppen när jag blir fångad i ett grepp. Steget för att kontra och få in ett eget kast känns nästan som ett danssteg. Jiu-jitsun är lek. Och vi mäter våra krafter, och varandras, som bröder.

Dagens läxa i Skrivarcirkeln (som hela månaden jobbar med temat "Barndom") var "Leken". Min egen text... Leken Som yngst i en syskonskara av fyra är lek, för mig, synonymt med brottning. Min tvillingbror och jag brottades så gott som varje dag med varandra. Från dagisåldern upp till högstadiet. Hem ifrån skolan och så rulla runt på golvet tills vi var helt utpumpade. En storebror och en storasyster hjälptes dessutom åt att fysiskt fostra glina när mamma och pappa såg åt ett annat håll. Jag kan fortfarande känna den där tjusningen. Att jaga. Att bli jagad. Och jag kan känna blandningen av den där hisnande spänningen. Nästan rädsla men inte riktigt. Spänning, på samma sätt som en berg-och-dalbana. Inte rädsla för något farligt. Men vetskapen om att trots att mina syskon älskar mig, kommer det att kännas att bli omkulltacklad. Jag kan inte minnas att en enda dag i min barndom som jag inte hade blåmärken. Det hörde till. Jag ler åt det där. Jag förstår egentligen int