Mackan 2.0 Рn̴got att ha?
Det här blir en sÃ¥dan där personlig reflektion igen… Sorry.
Men jag har funderat en del.
Det började egentligen med att jag själv insåg att jag är mycket elakare när jag kör comedy på engelska än när jag kör comedy på svenska. Och det satte igång en massa processer inom mig.
Den första tanken var att – “Äntligen!” Det här är första gÃ¥ngen under de tio senaste Ã¥ren som jag känner att jag har material som jag kan ta till TV.
Förra gÃ¥ngen som genuint trevliga nice guys fick köra standup pÃ¥ TV var i “Släng dig i Brunnen” och det slutade sändas i mitten av 90-talet. När jag började med standup vid sekelskiftet hade jag förebilder som Adde Malmberg, Jan Bylund, Ove Haugen, Thomas Petterson och “Babben” Larsson. Internationellt hette mina största förebilder Ellen DeGeneres och Eddie Izzard. BÃ¥da var komiker som verkligen litade pÃ¥ sin publik – att de var hyggligt allmänbildade, att de var tillräckligt nyktra för att orka använda hjärnan och tillräckligt generösa för att koppla in hjärtat.
Jag ville bli som dem. Och i tio Ã¥r har jag skrivit material som varit just sÃ¥dant. Ganska “trevligt”. Förhoppningsvis lite tänkvärt. Och skratta med, inte Ã¥t. Det har förvisso bränt till lite ibland, när det handlat om religion eller politik, men det har med undantag för nÃ¥got enskilt övertramp faktiskt inte gÃ¥tt till elakheter eller personliga pÃ¥hopp nÃ¥gon gÃ¥ng.
Under tiden har jag sett koncept i TV som har breddat publiken för comedy. Det har gett mig en massa jobb. Inte i TV, men genom att skapa en plattform som var otroligt mycket större än “Släng dig…” Det har varit program som “Raw”, “Grillad”, “Roast pÃ¥ Berns”: Ja, till och med folkliga “Parlamentet” har mer och mer handlat om (kärleksfulla) elakheter mellan lagen, medan den politiska satiren försvunnit.
Själv har jag mer och mer känt mig som en dinosaurie… Nice guys fÃ¥r ingen TV-tid. Inte ens de stora ikonerna.
AlltsÃ¥ – ta inte detta som en superkritisk bloggpost. Jag kan själv skratta Ã¥t mycket av den här lite elakare humorn (även om jag gillar finess). Men jag har inte kunnat införliva det med min egen scenpersonlighet. Och det har bland annat inneburit att jag varit helt ointressant för de TV-program som funnits där ute.
—
Den andra processen som satte igÃ¥ng var en slags “Gillar jag mig själv, dÃ¥?”
AlltsÃ¥ – jag inser att det här är komik som kommer inifrÃ¥n mig själv. Men det är komik som kommer frÃ¥n ett mörkare ställe än vanligt. Det är komik med ett annat perspektiv än mitt vanliga. Det är mer “utifrÃ¥n”-perspektiv än “inifrÃ¥n”. Ã… andra sidan känns just det perspektivet ganska “äkta” för en som inte riktigt känner att han passar in.
Jag vet inte om jag svamlar nu.
Jag bara funderar över om jag egentligen vill vara en nice guy på scen, eller om jag faktiskt gillar mig själv när jag bejakar också de mörkare sidorna av humorn. Och livet.
Jag har inte kommit fram till något ännu.
—
Med detta sagt – se detta som ett experiment. Jag testar en annan scen-personlighet än den vanliga.
…och nej, min mamma har aldrig sagt “If life gives you lemons, make lemonade” eller nÃ¥got sÃ¥dant i verkligheten. Det här är inte material om min familj, utan om ett korkat talessätt. Min mamma är bÃ¥de för smart och för empatisk för att säga nÃ¥got sÃ¥dant.
ouhhhhhh…….
Församlingstukt! Igen!
Monica – och om du inte bara kollar pÃ¥ videon utan läser resten av posten ocksÃ¥?
(Möjligen borde jag ocksÃ¥ säga nÃ¥gonstans att jag faktiskt har en kompis som just nu är sjuk i cancer och som fick det “rÃ¥det”. Även om h*n inte är ensam. Still, though. SÃ¥ själva sÃ¥ngen kommer ur nÃ¥gon slags agressivitet som kanske… ehm… gÃ¥r fram.)
Jodå, jag läste resten också.
Jag gillar humorn (bzzzzz – elstöt) men som pastor mÃ¥ste jag ju protestera lite….
Jag har fullt förtroende för Dig som komiker, det vet Du och skulle det av nÃ¥’n anledning ändras sÃ¥ kommer Du att fÃ¥ veta det, utan tvekan eller skämt
love ya
Ljudet är tyvärr för burkigt i min dator för att jag riktigt ska uppfatta allt. Men med tanke pÃ¥ vad du hänvisar till i blogginlägget sÃ¥ är inte detta min sorts humor. Jag brukar lite uppgivet konstatera tillsammans med maken när vi ser den “moderna” humorn i dagens tv-utbud att vi är för gamla för den här sortens humor. Jag ser helt enkelt inte det roliga i det. Däremot skrattar vi glatt Ã¥t Hasse&Tage, Magnus&Brasse, Margaretha Krook – den mer intelligenta humor du haft som förebild i din svenska scenpersonlighet. Jag konstaterar ocksÃ¥ med besvikelse att det finns ingen politisk satir i Sverige idag – ingen som gÃ¥r pÃ¥ de politiska idéerna, i alla fall. (Nu är det ju nÃ¥got tunnt med politiska idéer till att börja med i dagens Sverige, sÃ¥ det finns kanske en anledning till den bristande satiren.)
Med det sagt, sÃ¥ finns det antaglien en anledning till att du utvecklat dessa mörkare sidor av dig själv. Du antyder nÃ¥got av det i blogginlägget. Och man kan säkert hänvisa till att hela vÃ¥rt samhälle präglas av en rÃ¥are ton i sprÃ¥k och uttryck. Häromdagen, t ex, undrade jag om det faktiskt begÃ¥tts fler och rÃ¥are vÃ¥ldsbrott i Sverige det senaste Ã¥ret än förr, eller om det bara är jag som blivit bättre pÃ¥ att följa nyhetsrapporteringen… Allt oftare fÃ¥r jag en impuls av att jag inte vill leva i det här samhället längre, men vet inte hur jag ska komma ifrÃ¥n det. Stundom skulle jag vilja flytta till en amish-kommunitet, bara för att fÃ¥ bo bland likasinnade och lämna resten av världen Ã¥t sitt öde.
Vet inte hur mycket du fick ut av mitt inlägg, där ovan – känns som att jag mest skrev av mig min egen frustration. :-/
Here I go again…
Om jag ska försöka bidra med något mer konkret: Det är dags att fundera över på vilken sida man vill stå. Hur vill jag bidra till samhällsklimatet? Vill jag gå emot strömmen och bjuda på något uppbyggligt, eller låter jag mig svepas med i den allmänna stämningen och bli en i mängden?
Mia – Ljudet är dÃ¥ligt. Det är filmat med mobilkamera…
Jag är jättetacksam för din feedback.
Be inte om ursäkt för den (eller din frustration).
Min egen frustration är lite samma som din (och makens, dÃ¥, även om han kan fÃ¥ kommentera själv). Samtidigt som jag inte riktigt heller är bekväm med att ha blivit nÃ¥gon slags trivselminister i min comedy. Och till yttermera visso – jag har slagit i nÃ¥gon slags glastak där jag till slut blivit sÃ¥ “trevlig” att jag inte varit relevant.
…uppfattar jag det.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra i fortsättningen. Eller hur min inriktning på scen borde vara. Så all feed-back hjälper just nu.
1. Jag gillar personliga reflektioner. Vad är felet med den personliga reflektionen? Jag väljer att skapa kontakter och relationer med individer, personer, inte idéer eller företag. Alltså gillar jag det personliga.
2. I like it. Av en enkel anledning – det kommer inifrÃ¥n dig. Det är “sant” gentemot din självbild och hur du känner dig. Därför är det rätt. Sen rÃ¥kar det vara roligt OCKSÃ… – det är en bonus för dig som komiker och för oss som humorkonsumenter.
Andreas –
Tack…
1) Det behöver väl kanske inte vara fel. Men ibland kanske jag passerar en gräns mellan personligt och privat. Jag vet inte. Och så vet jag att jag har en massa läsare som hellre läser om Piratpartiet eller Kampsport än om grubblerier.
2) Tack. Jag tror inte du anar vad din kommentar betyder just nu.
AlltsÃ¥ – jag upplever inte att jag liksom gÃ¥tt omkring och varit falsk mot mig själv i tio Ã¥r. Och jag tror att man mÃ¥ste komma ihÃ¥g att för tio Ã¥r sedan var Religion Det Stora Tabut. Man kunde snacka om sex hur mycket som helst, no problem. Man kunde rent av skoja om droger och alkohol (Robert Gustafsson, nÃ¥gon? Senare ersatt av Björn Gustafsson, som gjorde precis samma grej).
Men för tio Ã¥r sedan var jag motvalls och lite “farlig” eller “obekväm” i mitt ämnesval. Det är jag inte längre. SÃ¥ kanske, kanske är det dags att bli lite obekväm i formen?
Jag har som sagt inte bestämt mig ännu. Men jag är otroligt tacksam till dig (och andra) som hjälper mig fundera.
Mackan: som komplement till ljudet kanske du kunde lägga ut texten ocksÃ¥? SÃ¥ att man hänger med i alla detaljer… Det viktigaste är att du är sann mot dig själv, att du inte kompromissar med äktheten för ekonomins skull.
Andreas: Intressant punkt 1. Själv är jag nog väldigt inriktad pÃ¥ relation till just idéer – kanske därför jag har sÃ¥ svÃ¥rt för dagens personkritiserande humor som jag uppfattar som närmast lyteskomik.
OK –
The Totally Inappropriate Song – When Life Gives You Lemons
“‘When Life gives you lemons, just make lemonade’
was some stupid advice that my Mom always gave.
‘Every cloud has it’s lining,
the Sun will keep shining…’
Listen, Mom, what your son has to say:
If Life gives you lemons, then make lemonade
and if Life gives you the Finger, then make a paté.
Opportunity knocks
you right of your socks
and then kills you and piss on your grave.
(Ooooh, piss on your grave…)
If life gives you lemons, then make lemonade,
if life gives you alligators, then drink Gatorade…
If life puts on a rubberglove, fists you and fists you…
just bend over, be grateful and say:
‘I’m so happy! At least I got laid!’”
Jag hörde någon som sa att den svenska humorn var i kris.
Efter att ha lyssnat på den allt råare tonen som anses som humor i dagsläget så kan jag inte annat än hålla med.
Förut så har vi haft personer som Povel Rammel, CarlGustav Lindstet, Hassse och Tage, Magnus och Brasse, Gunnar Bernstrup och Stellan Sundahl.
Vilka har vi i dag?
Jerker – Tänker bla pÃ¥ Henrik Schyffert, kanske speciellt i “The Nineties, ett försvarstal”, som jag tycker har väldigt mycket värme, även om formen är modernare än de exempel du räknar upp.
(…som jag för övrigt ocksÃ¥ gillar. I alla fall Ramel, Hasse och Tage och Sundahl).
Tobias Persson, som vann “Ã…rets komiker” pÃ¥ Svenska Standupgalan förra Ã¥ret har det där ocksÃ¥. Han är dessutom otroligt duktig pÃ¥ att jobba med poesi och roliga dikter, nästan i Ramels anda.
Mackan: Tack för texten. Den är faktiskt roligare än jag uppfattade den som i klippet – kanske har jag lättare att ta till mig den i textform än i talform? Sista versen är dock nÃ¥got för grov för min smak, men kritiken av det synsätt du slÃ¥r emot framgÃ¥r med all önskvärd tydlighet. Lite Monty Python-stuk över det, kanske? (Tänker pÃ¥ t ex “Allways look on the bright side of life”.)
Jag kommer att tänka pÃ¥ texten “Baggy Pants” som du skrev för ett tag sedan – den var ocksÃ¥ ett exempel pÃ¥ den skruvade humor/fantasi som är sÃ¥ typisk för dig. (Slutet, alltsÃ¥.) SÃ¥dant ser jag gärna mer av! (Även om jag inser att ditt budskap inte ligger just i slutet utan i hela setupen – är det rätt term, när det gäller text?)
Mia – Kul att den “funkar” bättre i textform för dig dÃ¥
Är för övrigt grymt smickrad att nämnas i sammanhang som Monty Python.
Jag hör inte ett smack
Transcript plz? 
Transcript of song – two posts up
Jag är inte bara lat pirat, jag är blind också. ;D
Jag tycker inte att Mackan 2.0 egentligen stÃ¥r för nÃ¥got nytt – det är snarare en utveckling (uppgradering?) av den kritiska humor du bjudit pÃ¥ när det gäller exempelvis kyrkan och reklam. Har det blivit elakt? Nej, snarare brutalärligt. Jag tycker du kan fortsätta pÃ¥ den här vägen sÃ¥ länge du känner igen dig själv i det du säger.
Kanske Magnus Betnér är någon att inspireras av i detta?
Tack, Allan. Jag gillar förvisso Betnér och tycker att han är en av få komiker som faktiskt har något att säga.
Vi får som sagt se hur och vad som blir en integrerad del i min act. Men det är skönt med lite feed-back när man känner sig vilsen.
“brutalärligt” – vilket bra ord! Och passande här ocksÃ¥. Mackan 2.0 är definitivt inte en försämring – tycker det är en vidareutveckling av vad som var bra i 1.0. Uppkäftigt, ärligt och med hjärta.
Mmm. Jag gillar det här. Mackan 2.0 känns – för oss som känner dig även utanför din scenpersonlighet – faktiskt mer äkta. Det här är sÃ¥ du är annars, när du inte behöver vara rädd för att nÃ¥gon utifrÃ¥n hör. Bra där!