Tröst i Skräcklitteraturen?

Jag har fått kommentarer på en bloggpost som jag skrev för ett tag sedan. Och uttalandet som har väckt något, som gjort att man hör av sig och snackar lite, är följande:

Den “kosmiska skräcken” (tack för termen, H.P…) handlar om rädslan att förlora förståndet när våra världsbilder krackelerar. Själv har jag ofta funnit en slags bisarr tröst i genren just under perioder av tvivel i mitt liv.

En del har tyckt att det där låter väldigt konstigt. En litterär genre som “skräcklitteratur” handlar väl om att väcka fasa och rädslor inom oss, inte tröst eller trygghet? Hur kan man bli tröstad berättelser som innehåller otäcka element?

Ja, ungefär sådär har en del av er resonerat. Och jag ser och förstår resonemanget. Jag kan till och med dela inställningen, emellanåt.

Och jag menar nog mest såhär:

I en period i livet, som när man går igenom tvivel, då man redan upplever att ens världsbild på något sätt brister eller går sönder helt – då finner man helt enkelt tröst i det faktum att det funnits någon annan som känt likadant. Någon som kan fästa i ord hur förvirringen faktiskt känns, på riktigt. Och som överlevt och kan berätta om det. Ja, som till och med kan komma ut på andra sidan och skapa. Inte bara berätta, utan göra något kreativt, av det hela.

Det kanske framstår som udda eller till och med lite obehagligt; det där att finna tröst i beskrivningar av skräck.

För mig är det trösterikt. Jag kan inte hjälpa det.

Hur är det för er andra? Är jag ensam om att finna tröst i sådana här grejer? Och vad säger i så fall den typen av (skräck-)litteratur där verkligheten rämnar, till just dig?

Jag har fått kommentarer på en bloggpost som jag skrev för ett tag sedan. Och uttalandet som har väckt något, som gjort att man hör av sig och snackar lite, är följande: Den “kosmiska skräcken” (tack för termen, H.P…) handlar om rädslan att förlora förståndet när våra världsbilder krackelerar. Själv har jag ofta funnit en slags bisarr tröst i genren just under perioder av tvivel i mitt liv. En del har tyckt att det där låter väldigt konstigt. En litterär genre som "skräcklitteratur" handlar väl om att väcka fasa och rädslor inom oss, inte tröst eller trygghet? Hur kan man bli tröstad berättelser som innehåller otäcka element? Ja, ungefär sådär har en del av er resonerat. Och jag ser och förstår resonemanget. Jag kan till och med dela inställningen, emellanåt. Och jag menar nog mest såhär: I en period i livet, som när man går igenom tvivel, då man redan upplever att ens världsbild på något sätt brister eller går sönder helt - då finner ma