Vad är en familj?
Jag gillar Inger Alestig. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen.
Den här gången har hon skrivit en recension, som jag gillar. Läs den. Den är bra och välskriven.
Men i just den här recensionen tar hon upp en grej som jag själv de senaste dagarna gått och grunnat på:
Kärnfamiljen så som den har sett ut på det gyllene 50-tal som jag tror Ekh menar när han nostalgiskt blickar tillbaka, är en ny uppfinning. På Jesus tid levde man troligtvis oftast i storfamilj, och på Gamla testamentets tid praktiserades månggifte. Detta förbigås med tystnad.Vad är egentligen en familj? Funderar jag när jag läser vidare. Här är det helt klart mamma, pappa, barn. Men en stor del av Sveriges befolkning lever i andra familjer. Det är bonusbarn och bonusföräldrar, det är ensamma mammor och pappor, och det finns också barnlösa par.
Själv tror jag att familjen absolut behöver försvaras i dagens Sverige. Men den behöver också utvidgas.
Jag tror heller inte att familjen först och främst är något vi bara “får” utan något vi aktivt är med om att skapa. Och här får många fler plats än de få som ryms i Ekhs familjedefinition.
Om man vill läsa ovanstående som ett debattinlägg, snarare än som ett citat ur en recension, kan man byta ut “Ekh” ovan mot “ganska stora delar av (Fri-)kyrkligheten”.
Och jag har tänkt på det speciellt nu i samband med mammas 65-årsdag.
Ni förstår – vi firade den tillsammans, mamma och pappa och alla syskonen med respektive, samt systerdottern, på Mallorca. Vi hade helt underbara dagar och njöt till fullo i varandras sällskap.
I min egen lilla kärnfamilj var det första gången som vi var ifrån sonen mer än en natt. Bara det var en stor grej.
Men det visade för mig också att en familj faktiskt är större än kärnfamiljen. Jag tänker inte outa någon här, men jag kan ibland känna att jag kommer från en familj som inte riktigt “passar sig” i kyrkliga sammanhang. Som om jag borde skämmas lite för dem.
Och jag kan verkligen inte det.
Den är regnbågsfärgad, ja. Den innehåller en massa “bonus-” hit och dit. Den innehåller längtan och smärtan efter att bli föräldrar och inte kunna. Och glädjen över miraklet när det skett i andra delar av familjen, med hjälp av den moderna medicinen. Den innehåller sorgen över förlista relationer och saknaden av någon förälder här och där.
Och den innehåller glädjen över nya syskon. Över nya kusiner. Över bonusfastrar och -farbröder. Över en skock ungar som är våra. Allas gemensamma, på något sätt.
Ett barnbarn (eller ett barn, förvisso, i min egen generation) som växer upp i vår familj växer upp tryggt. I förvissningen om att det är älskat. No matter what.
Sååå ofta skulle jag vilja att Kyrkan var mer så, som en familj. Eller som min familj. Och framför allt kan jag inte skämmas för den. Jag kan bara vara tacksam för den och älska den.
Jag är tacksam till Gud för att Han gett oss varandra.
(Om Alestig fick mycket kritik för sin recension och sitt problematiserande över den här familjesynen? Ehum… Läs själva…)
