Om sanning och sanning
Det kommer säkert inte som någon överraskning att jag läser Inger Alestigs kulturblogg. Och idag skriver hon otroligt tänkvärt om det där med “sanningen” som någon slags kvalitetsstämpel på litteraturen.
Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.
“Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning”, sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att “skriva sanning” går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.
Det där är intressant. Speciellt för oss som skriver genrelittartur. Science fiction, Fantasy och Skräck uppfattas ofta som “fulkultur”, eller som litteratur med lägre värde än (exempelvis) socialrealistisk litteratur. Det är betecknande att det idag finns högskolekurser i “arbetarlitteratur” men sällan några om dessa genres. (Ja, jag vet att det finns några få undantag.)
Kanske är det just detta att den omhuldade sanningen står längre bort i bakgrunden i vår fiction som gör det?
Själv tycker jag att det är intressant att några av de böcker som verkligen säger oss sanningar om oss själva oftast är genrelitteratur. Det finns något episkt i fantasygenren som gör att så fort man kommer bort från “sword and sorcery” är det en fantastisk genre att skriva i, om man vill utforska livsfrågor. Här frodas metaforer, myter, symbolvärldar som kan hjälpa oss att förstå oss själva i de allra djupaste skikten. Cases in point: J.R.R Tolkiens trilogi om Härskarringen, eller C.S Lewis Narnia-böcker. Eller varför inte Neil Gaimans “Graveyard Book” som handlar om att bli vuxen?
En genre som oftast används som “narren som får säga sanningen”, utan att vara satir, är Science Fiction. Ofta är just den genren samhällskritisk och handlar om, ytterst, vad det innebär att vara människa i ett större system. Naturligtvis finns också frågor som vad själen är, vad mänsklighet är (ofta i förhållande till artificiell intelligens eller liknande), människans inneboende kraft och förmåga till både gott och ont. Cases in point: George Orwells 1984, Mary Shelleys Frankenstein (som man kan debattera om huruvida den ska kategoriseras som science fiction eller skräck, men…), det mesta av William Gibson men speciellt novellerna i samlingen Johnny Mnemonic, eller för att använda ett nutida exempel – Joss Whedons Dollhouse.
Även skräcklitteraturen tar ofta upp detta med att vara människa på olika sätt. Ytterst genom att lyfta fram det vi är mest rädda för. Men väldigt mycket litteratur som står i “skräck”-hyllan i bokhandeln är egentligen inte väldigt skrämmande. I stället används vampyrer och varulvar numera oftast som metaforer för utanförskap (exempelvis handlar True Blood-böckerna i stor utsträckning om rasism, utan att nämna ordet rasism alls). Den “kosmiska skräcken” (tack för termen, H.P…) handlar om rädslan att förlora förståndet när våra världsbilder krackelerar. Själv har jag ofta funnit en slags bisarr tröst i genren just under perioder av tvivel i mitt liv. Cases in point: (jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte skriva Stephanie Meyer, jag ska inte… Eller Anne Rice) Varför inte – igen – Shelleys “Frankensteins monster“, Kelly Armstrongs “Bitten“-serie, Charles Stross “Laundry“-böcker och Christopher Moores “A dirty job“.
Inom skräcklitteraturen används dessutom ibland monstren som alibin. Som i “Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Här är det vampyren som utsätts för övergrepp, inte en människa, och det gör att vi plötsligt läser en bok om barns utsatthet och vilka mekanismer som får dem att tiga, medan vi tror att vi läser en bok om vampyrer i Blackeberg. Snyggt. Och viktigt, på något sätt.
I just det sista fallet hade vi antagligen inte orkat med att läsa en bok som var “sann”, på det sätt som ofta eftersträvas.
Hur känns det för er – måste en bok vara sann/verklighetsbaserad för att förmedla sanning? Och vad berättar de böcker du gillar om dig själv och dina villkor som människa? Gillar du också fantastik? Och tillåter vi fantastiken att tala sanning till oss, på ett annat plan än den dokumentära, verklighetsbaserade sanningen?
Jag håller i och för sig med dig om det mesta du skriver. Är i och för sig inte själv något renodlat fan av skräckgenren, men har “utbildats” av en zombie- och vampyrälskande hustru till en långt större förståelse för genren. Det handlar förvisso om vad människan är, och vad samhället är, “Dawn of the dead” är ju exempelvis en klockren kritik av konsumismen (åh vad sällan man använder det ordet…).
MEN som en som tog sin kandidatexamen med just litteraturvetenskap som huvudämne vill jag ändå invända att det faktum att det finns högskolekurser i arbetarlitteratur, liksom i “kvinnolitteratur” (fanns åtminstone när jag läste, liksom det även fanns en valbar liten kurs om litteratur från “tredje världen”) inte alls bekräftar att dessa “litteraturer” har status som äkta litteratur. Tvärtom. Den “riktiga” litteraturen (det vill säga den som är skriven av vita, europeiska män och med en tematik som är hämtad från medelklassen) behöver inte benämnas alls, den är bara “litteratur” helt enkelt och är temat för resten av utbildningen i litteraturvetenskap.
Sen tror jag tyvärr att den “sanning” som litteraturen ofta avkrävs idag ligger långt bortom socialrealism. Tyvärr. Det ska inte bara vara realistiskt, det ska vara “based on a true story”. Och helst ska varje stavelse i boken gå att verifiera mot sagda “true story”, inget med att bara inspireras av något och utgå från det. Missförstå mig inte, när litteraturen endast får vara realism (och då dessutom endast i en fyrkantig, yttre definition, av “verklighet”) är det absolut illa nog, men vad vi har nu verkar snarare vara att litteraturen inte alls får vara litteratur. Ibland verkar det nästan som om hela samhället plötsligt infekterats av den kulturskräck som rådde i den tidiga frikyrkan (när skönlitteratur absolut skulle undvikas, eftersom man bara skulle läsa sånt som var “sant”).
Välskrivet och klokt, som så många gånger förr….
Läste för en tid sedan Mig Äger Ingen, som var kanon och fruktansvärt gripande. Det är just en sån där bok som är Sanning. Åtminstone Åsas sanning får man förmoda, hågkomster av en far. Men det är mig egalt om den hade varit fiktion, många berättelser har berört mig på liknande sätt utan att de skyltar med sanningsstämpel över sig.
Kollar man på mängden tråkböcker och dito filmer som säger sig vara Verklighetsbaserade – ett uttryck som säljer- finns det tydligen ett behov hos allmänheten att läsa det de förutsätter är verkligt. (marklunds var ju inte det exempelvis…) På samma sätt väger böcker som är förment Verkliga/Sanna, som Stieg Larssons skräpdeckare eller Ranelids moralprosa tyngre än genrelitteratur som du nämner. Kanske handlar det om en brist på fantasi, vilka begränsningar man sätter kring sig själv som vuxen, som gör det lättare att acceptera verklighetsfrämmande rättegångar och polisutredningar för att det äger yttre likheter med samtiden runt oss. Barnet i oss avfärdar sånt lurendrejeri och går direkt på Kings magiska och skrämmande världar, som för övrigt ofta har en djupare religiös innebörd, i likhet med tolkien.
Symboliken är nästan alltid skickligare och bottnarna djupare inom fantastiken (åtminstone den som är nåt att ha!) och själv har du ju bevisat ett antal gånger att man både kan filosofera och bygga djuplodande berättelser genom skräckfiltret. Skräck är -surprise- min favorit i genren då den lämnar huvudpersoner sårbara, inte bara fysiskt utan också psykiskt. Man kan jämföra det med att vara med om något otrevligt i grupp, typ väntan på hjälp när en buss har kört av vägen, plötsligt vågar alla samtala med varandra. Ibland öppnar sig om sådant man inte pratar om annars.
Jag föredrar S&S och mörk fantasy framför episk fantasy, även om jag gillar Tolkien väldigt mycket. Elric av Melnibone av Michael Moorcock är otroligt djupsinniga och vemodiga böcker, Stephen R Donaldsons böcker är blytunga och Richard Morgans The Steel Remains berättar mer om vår egen samtid än de flesta samtidsböcker.
Sen får jag än en gång, på tal om sf, uppmana dig att läsa Ray Bradburys novellsamlingar Invasion på Mars, Oktoberlandet och Den Illustrerade Mannen.
Stewe – Bradburys “Den Illustrerade Mannen” kom faktiskt upp som titel i diskussionerna på Skrivarcirkeln också. Så jag inser att jag måste ta upp den.
När det gäller just fantasy så har jag inte helt lagt S&S åt sidan, jag heller. Men just nu (och de senaste åren, faktiskt) är jag mer inne på Urban Fantasy. Å andra sidan – försök att genrebestämma Neil Gaiman, varför inte (igen) Frankenstein eller J.A. Linqvists noveller… Genren är kanske sekundär. Det är mer “bra” böcker än något annat. I mina ögon, då.
Reb – Tack för dina tankar. Fick faktiskt möjlighet att citera dig (hoppas det var OK) i gårdagkvällens Skrivarcirkel också. Just detta om klassificeringar av litteratur och skillnader mellan “arbetarlitteratur”, “tredje världens litteratur” och bara “litteratur”…
Kan du inte utveckla det där med kulturskräcken inom Frikyrkan lite?
Jag kom själv med i slutet av 80-talet och jag mötte något som jag tror bottnar i det där, men jag har aldrig talat med någon äldre, mer erfaren om det. Om du har lite perspektiv är de guld värda (ja, Gud värda) för mig personligen.
Nu är jag borta från blogg och Internet tills på måndag, men jag vill verkligen läsa vad du (och andra) har att skriva om detta.
Text som speglar verkligheten. Vad är verkligheten när den INTE beskrivs då? Hur ser verkligheten ut när den inte beskrivs av någon? Text ÄR verkligheten, enligt min åsikt. Utanför texten finns ingenting eftersom det inte är beskrivet av… text.
Det här var nog den mest okompletta, slarviga filosofiska beskrivning jag skapat, men jag hoppas du förstår min ståndpunkt.
Andrej – jag håller med, till viss del. Hela “märk världen”-tanken. Men jag tror inte att just text är nödvändigt för definitionen. Tänk exempelvis “teckenspråk”. Eller konst.
Men i gårdagens diskussioner kom frågor om “äkthet” kontra “sanning” (och “verklighet”) upp. Det var otroligt bra samtal. Och vi kom fram till hur ofta som just “sanna” texter (eller texter med sanningsanspråk) brister i att vara sanna på andra plan – som att beskriva hur något verkligen känns, dofter, ja alla intryck utom synintryck i princip. Jag vet inte än om det är en tes som håller, men spontant känns det riktigt.
Självklart helt ok att citera ; )
Jag har nog inte egna erfarenheter av frikyrkan som sträcker sig så värst mycket längre tillbaka än dina. Min familj kom med när jag gick i lågstadiet, vilket var i början av 80-talet. Den del av den frikyrkliga världen som det var för mig/oss var i första hand pingströrelsen (ett par olika församlingar, eftersom vi flyttade), och så ett kort varv i trosrörelsen också. Så före 80-talet (och från 90-talet, eftersom ingen i min familj är medlemmar i en frikyrka längre), har jag bara vad jag läst mig till att gå på. Men eftersom förlusten av kyrkan var/är en av mina största livskriser, och jag har bearbetat den framförallt genom läsning av (i första hand) facklitteratur som berör frikyrkan, så är det ändå en del.
Jag tänker nog längre tillbaka än 80-talet (även om det nog, för all del, fanns rester av kulturskräck kvar då, åtminstone kan man se på det sättet på oviljan eller rädslan för att läsa “okristna” böcker, eller lyssna på “okristen” musik o.s.v. som fanns i en del av de frikyrkliga kretsar jag befann mig i under senare delen av 80-talet som en rest av det, och som väl dessvärre inte är alldeles utdöd än).
Det var den tidiga svenska frikyrkorörelsen som såg med skepsis på skönlitteraturen som sådan, vilket den hade gemensamt med den tidiga svenska arbetarrörelsen som den ju var mer eller mindre jämngammal med. Tyvärr kommer jag inte på rak arm ihåg var jag läste om hållningen till skönlitteratur i den tidiga frikyrkan, men jag vet att jag genast tänkte på likheterna med arbetarrörelsen, som den exempelvis beskrivs i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok “Den skötsamma arbetaren”.
Lite senare kom väl egentligen samma sak (fast underblåst av lite rädsla för erotik och bar hud också) till uttryck i synen på biografen som ett djävulens tillhåll, som skulle undvikas av alla sant troende. Det var fortfarande övertygelsen bland de äldre i min ungdoms pingstförsamling, men det var inte riktigt huvudlinjen längre (även om också den yngre pastorn ansåg att man borde vara ganska restriktiv med vilka filmer man såg, men han var så pass modern att han dels inte ansåg att mediet som sådant var syndigt eller djävulskt, och dels att han inte gjorde en åtskilnad mellan bion och TV/video, och hans linje var nog den gängse då, inom pingst i alla fall).
Apropå sanningskravet i litteraturen (i samhället i stort, idag) läste jag förresten om barnböcker i Skånskan idag att taket för vad som accepteras av föräldrar och därmed förlagsredaktörer sänkts, bland annat vad gäller magi. Citat:
“– Det är så mycket som dagens föräldrar reagerar på. Man vill inte oroa barnen, det får inte vara något farligt och helst inte för mycket magi för “det finns ju inte i verkligheten”, säger Annika Nasiell till Vi Läser.”
läs mer här (om du inte redan läst det): http://www.skanskan.se/article/20100319/NOJE/703189835/1057/*/svordomar-och-alkohol-tabu–i-barnbocker
Det du, det får inte vara något farligt eller otäckt, och det får inte vara overkligt. Vad blir egentligen kvar då? För verkligheten är väl inte alldeles ofarlig, och kan till och med vara lite otäck ibland, om vi ska vara ärliga…
Reb – tack.
Min egen erfarenhet av sånt här är rätt begränsat – MEN… Jag blev under 90-talet introducerad för en genre som kallades “inspirational” och var en slags fiction med väldigt tydligt kristen målgrupp.
I de böcker som jag då läste (och förstod att man borde gilla, lite till skillnad mot det jag verkligen gillade att läsa) så befolkades berättelserna av rena dygdemönster som dessutom alltid hade kontroll över sitt känsloliv. Kärleken var kysk, ända fram till äktenskapet. Passionen kunde vara “het”, men tilläts aldrig att blomma ut utan avbröts alltid i precis rätt tid. Själv tyckte jag dessutom att i princip alla kvinnor i dessa historier var rena våp.
Hur som helst – jag kan naturligtvis inte uttala mig om en hel genre utifrån några få böcker. Och någonstans i samma veva upptäckte jag Peretti, som jag gillade rätt mycket ett tag (och har ett kluvet förhållande till idag – till skillnad från Tolkien, som jag hade ett kluvet förhållande till då men avgudar idag).
Men jag tror alltså att hela den här genren kan ha kommit ur skräcken för “den världsliga litteraturen” och så försökte man, på välkänt manér att skapa en nedskalad och upp-putsad version som skulle passa den kristne läsaren.
Med resultatet att just all sanning gick förlorad, helt enkelt för att det inte gick att tro på personerna i de här böckerna.