Första gången
Mymlan kör med veckoteman, där hon utmanar bloggosfären att skriva på ett tema. Temat för denna veckan var så bra att jag blir tvungen att skriva om det.
Jag skulle kunna göra det lätt för mig. Oktober 2009 hade jag “första gången” som tema för mitt liv. Jag hade bestämt mig för att testa att göra en massa grejer som jag aldrig gjort tidigare, helt enkelt för att se hur det var. (Jag tävlade i MMA, skrev “Spineless Fiction” (interaktiv zombienovell för min del), försökte springa marathon – men bröt efter typ 2/3, självpublicerade en bok och blev till på köpet – för första gången – nominerad till ett kulturpris.)
Det skulle vara rätt enkelt att bläddra tillbaka i kalendern till i oktober, hitta något som jag gjorde som jag inte bloggade om då, och skriva en post. Men…
Det känns som att ett så laddat ämne måste kännas laddat att skriva om också. Det måste få bränna till lite. I bekvämligheten.
Samtidigt vill jag inte välja en “första gången” där jag outar något som någon annan kan bli ledsen över. Ni vet – förtroenden. Eller “första gångar” där man inte bara själv gör sig sårbar, utan även öppnar sig för en annans sårbarhet.
Så låt mig berätta om första gången jag verkligen förstod att jag gjort ett riktigt felval i livet.
Det fanns en tid då jag var Ung och Lovande inom det jag sysslade med professionellt då. Jag var grymt välbetald, grymt ung men, på riktigt, grymt kompetent på det jag gjorde. Idag finns det några fler som kunde det jag gjorde då, men då var vi kanske 20 pers totalt i Sverige som sysslade med samma grejer. Jag hade ännu inte fyllt 25 bast. Och jag kan inte ens förklara det på ett sätt som är meningsfullt för dig, mer än att det var “att jobba med data”.
Exakt vad jag och mina kollegor gjorde på den tiden går närmast att beskriva som “magi”, även för folk som faktiskt jobbade i branschen.
Anyway – jag bestämde mig för att lämna den där grejen. Och det var inte det felaktiga beslutet. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det var det enda jag gjorde rätt. Jag tror inte att jag fortfarande hade varit gift om jag jobbat vidare där, exempelvis.
Men för att göra en lång historia kort – jag hade valt att gå vidare till ett jobb som… well… “pastor” kanske vi kan kalla det (för att slippa använda någon specifik terminologi). Och det var Det Dummaste Jag Gjort ™. I alla fall dittills.
De flesta som känner mig sitter nu och skakar på huvudet.
“Men Mackan – du passar ju inte alls som pastor…”
Nej, just det. Men jag trodde i förväg att jag skulle göra det. På något sätt.
Det gjorde jag nu inte. Jag arbetade i tre olika församlingar och lyckades göra mig rätt impopulär på alla tre ställena. Den sista församlingen var en liten, liten församling i Skåne. Det var därför vi flyttade hit.
Och det var verkligen en sådan där makalös kulturkrock och ett så katastrofalt misslyckande att jag, även sedan jag slutat där, gråtit i telefon till mamma, fått ett nytt jobb (fortfarande rätt tekniskt avancerat. Yay!) och slutligen börjat få lite ordning på livet, fortfarande inte ens kunde gå förbi lokalen utan att få dåliga vibbar.
Församlingen i fråga är nedlagd nu, men jag är fortfarande obekväm när jag går förbi utanför.
När man står där, inför avgrunden, när det plötsligt går upp för en att man satsat allt på fel kort och att det inte finns någon väg tillbaka – då är det dj__lar inte kul.
Och första gången man är med om det – då blir man livrädd. Man tror att man aldrig kommer att resa sig igen och att livet är slut.
Det tog inte slut, då heller. Jag är kvar. Och sysslar med annat. Och mår bra. Trots att jag säkert gjort felaktiga livsval också efter detta. Men törs man gå vidare och börja på nytt, inte leta efter trygghet i gamla mönster, inte rekonstruera sig själv, utan nykonstruera ett själv… Då går det.
Och i oktober samma år gjorde jag en annan grej för första gången – jag stod på scenen, som komiker, och människor skrattade. Jag var hemma! Även det, på ett sätt, för första gången i livet.
En av de viktigaste sakerna som vi människor har förmågan att göra – är misstag. Aldrig lär man sig så mycket som av misstag. Jag har gjort min beskärda del – i förhållanden, i ideella sammanhang, i mångt och mycket. Men det är också de viktigaste sakerna i mitt liv, för ur dessa har jag lärt mig så otroligt mycket.
Det är en gåva att kunna göra fel, att kunna förändra sin situation efter att man gjort fel och gå vidare som en bättre människa. Var glad och tacksam för ditt misstag Mackan, tänk på allt du lärt dig tack vare det misstaget när du går förbi nästa gång.
Andreas – tack. Jag är egentligen tacksam för lärdomar. För det är så man måste se misstag. Men, du vet…
Har du aldrig själv blivit så sårad att du helt enkelt inte kan träffa den eller de som sårat dig? Eller där själva platsen där det skedde blivit en symbol för det som skedde?
Jo, jag har blivit enormt sårad flertalet gånger och jag har varit i samma situation som dig. Min mening var inte att vara nedlåtande eller nedvärderande gentemot dina känslor i denna situation, vilket jag senare inser att det jag skrev faktiskt kan tolkas som.
Jag vill vara uppmuntrande och visa på hur du inte behöver känna alla de där negativa känslorna utan omfamna vad du lärde dig av det hela och tillåt dig själv att vara lycklig över var du är NU. Varje gång du ser platsen kan du tänka “och jag kunde ha varit kvar, kunde ha lidit och mått dåligt – men det gör jag inte!”
Andreas – tack. Jag tror att det är precis så.
(Även om jag ibland tänker att “här borde man bränna ner skiten och salta jorden”, just för att det blivit en symbol för något.)
Anyway. Tack för att du förtydligade också.
Jag sitter och läser din post i min webbläsare och precis som du säger så skakar jag på huvudet just när du skriver att de som känner dig borde skaka på huvudet, men av en helt annan anledning än den du anger.
Jag har sagt detta förut och kommer antagligen att säga det igen, av alla människor jag känner där pastorsgåvan är så tydlig som i dig Mackan. Inte för att jag tycker att du skall lägga ner ditt jobb och bli pastor (som i betald andlig ledare). Men jag ber innerligt för att du skall ta till dig din gåva, bejaka den och ta den på allvar. Den finns där tydligt i ditt liv, manifesterad i dina relationer i kåren och med vänner runt omkring dig (speciellt i vår relation).
Det gör mig så sorgsen att veta att när du stod i pastorsrollen så hade du inte det stöd och den backning du hade behövt ha för att kunna fortsätta.
Peace