Populärkulturkompassen

För lite drygt ett år sedan gick det en meme på Internet om “de tolv låtarna som säger mest om dig“. Jag gjorde en lista. Och kom sedan på idén att göra en egen lista om 5 skämslåtar (som blev en grymt poppis meme, faktiskt… Tror att det var över hundra bloggar som länkade hit när det begav sig.)

Men det är alltid sådär med sådana där listor – de blir aldrig klockrena. Ibland kommer man på i efterhand att “nej men den här låten betyder ju mycket mer än den där”.

Men då är bloggposten redan gjord och det känns lätt lite krystat att komma med en andra lista med uppdateringar.

Samtidigt finns det grejer som inte är musik, som påverkar oss. (Nähä?) Så idag tänkte jag göra en “populärkulturkompass”. Välj ut fem populärkulturella referenser som gjort dig till den du är. Det är precis sånt som Internet är bra för!

-

Om jag ska välja ut en enda låt som ska vara ledmotivet för mitt liv (och nu menar jag inte att den ska spelas på min begravning, utan att jag känner igen mig i texten gång på gång. Och lika mycket idag som när jag först hörde den för femton år sedan…) så blir det Sheryl Crow’s “On the outside”.

Den här låten betyder grejer för mig på rätt många plan.

Den var med i X-files, exempelvis. Om du läst något av det jag skrivit så är du antagligen inte helt överraskad av att jag gillade den TV-serien (och mer än något annat identifierade mig med “The Lone Gunmen”…) Sheryl Crow har varit med mig både före och efter just den där låten, då och då, vilket är lite ironiskt för jag hittar just nu inte en enda skiva av henne i samlingen här hemma. Anyway – det finns fler skäl till varför det här är ledmotivet till mitt liv, men jag tror att jag låter bli att skriva mer om det.

Åtminstone nu.

Om man ska säga något mer om mitt skrivande så är det omöjligt att gå förbi Neil Gaiman. Inte för att jag på något sätt kan mäta mig med honom, men det är hans fel att jag skriver. Hans influens är så stark att jag måste använda två av mina kulturreferenser för att förklara…

Under en tid i mitt liv, en rätt viktig tid i livet som brukar kallas “puberteten”, men även senare, ville jag bli serietecknare. En serie som verkligen påverkade mig stort var Sandman (första referensen…)

Problemet för mig att bli serietecknare var att jag inte kunde teckna. Det kändes tungt. Annars försökte jag rätt mycket. Jag försökte verkligen lära mig, men det blev aldrig tillräckligt bra.

Men det var, hur som helst, Neil Gaiman som skrev manuset till Sandman. Och det kom att påverka mig tillräckligt för att när jag insett att jag inte kunde teckna, bestämma mig för att skriva i stället.

Gaiman har skrivit flera av de böcker jag har på min “Det Bästa Jag Läst Någonsin”-lista, men en grej som jag vill dela med mig av är “I Believe”-talet från (kapitel 14) ur American Gods.

Det enda Gaiman och jag har gemensamt i övrigt är ett överskott på svarta T-shirts, en frisyr som hatar oss och att våra böcker är lite halvsvåra att kategorisera.

Jag vet att det finns en risk att sådana här listor blir enbart nostalgiska och retrospektiva. Och det klipp jag tänker klistra in här tillhör på ett sätt en tid som är borta. Det är den låt som fick mig att DJ:a…

I en tid då “samplers” var något väldigt esoteriskt (1988) använde en snubbe som Todd Terry (med sitt Todd Terry Project) turntables. Jupps – riktiga skivspelare. TT var så grym på det han gjorde att han under 90-talet kom att producera en massa musik för lirare som SNAP, Everything But The Girl och massor av andra.

Och trots att jag inte DJ:ar längre (och inte ens har vare sig skivspelare eller skivor kvar – det är en intressant historia för en annan bloggpost. Kanske.) så vill jag ändå ha med den här låten.

Den kom att under tio år av mitt liv, mellan 1988 och 1998 vara något av en signaturmelodi. När jag DJ:ade var den nästan alltid med. Jag tror inte att jag har ett enda blandband från den tiden då den inte är med. Och jag tror att i princip alla i omgivningen minns den som en jobbig låt.

Men jag kan fortfarande känna att jag vill parta och dansa när jag hör den. t

Jag dansar inte längre.

Men jag skulle otroligt gärna vilja vara en som dansar. En som kan uttrycka sig på det sättet, också.

Det fanns en tid i livet då jag dansade (de sista åren jag DJ:ade dansade jag samtidigt StreetFunk) och jag ser med glädje på den tiden. Därför får den här låten också vara en symbol för det där med dansen.

(Idag har jag hittat tillbaka till en kroppslighet som jag saknade under åren jag inte dansat, i och med kampsporten. Det är, faktiskt, ett av de riktigt stora skälen till att jag håller på med kampsport.)

-

Sådär – fyra avklarade. Vad ska jag ha för något som sista grej/symbol för något viktigt i livet?

Det finns naturligtvis de där lätt nostalgiska grejerna – Simple Minds “She’s a river”, som är “signaturmelodin” till min allra första date med den kvinna jag så småningom gifte mig med. Eller “Don’t fear the reaper” med Blue Öyster Cult, som har varit med läääänge och cirkulerat kring grejer som inspirerat mig (den har använts som filmmusik, den har spelats av band som jag gillar, textrader har använts i böcker eller andra texter jag läst, etc.)  Eller någon låt som spelades när man var kär. Kanske för allra första gången.

Annars finns det ju filmklipp som betyder en massa för en – något standupklipp kanske. Eller något ur Star Wars.

Men jag har valt att dela med mig av något riktigt personligt.

Det här är en låt som jag älskar. Det är en sång som jag har en väldigt speciell relation till – först med min Morfar, och senare med min son.

Det här är en sång som är “vår” trots att han själv inte minns det. Under några av de lyckligaste månaderna i mitt liv var jag pappaledig och då dansade vi till den här sången, rätt var det var. Innan dess, när han var riktigt liten, hade jag både haft den som “dämpa magkramp-sången” och “sjunga tills du somnar-sången”.

Hade han vetat om att det är vår sång, är det inte säkert att jag hade delat med mig här. Då hade det varit vår lilla hemlighet. (Vi har andra sådana hemligheter). Men nu minns han inte och då känns det OK att dela med er.

Hur som helst – det är väl en rätt skön sammanfattning, egentligen? “What a wonderful world”.

Anyway – hur ser era listor ut? Fem populärkulturella referenser som säger något viktigt om vem du är! Dela med dig! Jag är nyfiken!