Att berätta om det som berör oss allra djupast
Jag sitter och förbereder inför morgondagens Gudstjänst. Jag ska nämligen predika. Eller “predika” kanske jag ska skriva, inom citationstecken. Helt enkelt för att predikan denna gång ska vara något som vi gör tillsammans, själv ska jag bara försöka leda det hela.
Jag vet att det här inte är några nyheter för de flesta, men… De flesta som varit i en protestantisk Gudstjänst (och kanske allra mest i en frikyrklig) har känt av vilken otrolig central del just predikan är. I många, många sammanhang har man till och med delat upp “ordets gudstjänst” och “bordets gudstjänst” så att man firar “nattvard” (eller “Herrens måltid” eller vad vi nu kallar det) betydligt mer sällan än vi just predikar. I många sammanhang är just predikan det som får ta mest plats, och många tycker, lite till mans, att “predikan är det viktigaste i Gudstjänsten”.
Jag är nu inte så säker på det. Men det är en annan bloggpost.
Däremot funderade jag över just detta med predikan när jag läste min Bibel för ett tag sedan. Och funderade lite över formen på den. För många gånger så är en predikan, som vi är vana vid den, att läsa en Bibeltext och sedan försöka förklara vad den betyder. Ibland dessutom med tillägget “vad betyder den för oss idag, den här veckan, just nu? Hur är denna text praktiskt tillämpbar?”
Vackert så. Jag har flera gånger verkligen glatt mig åt just sådana predikningar, som ger mig något att tänka på, att fundera över och agera på i vardagen. Jag är ju ändå kristen hela veckan, liksom. Inte bara på söndag förmiddag.
Men det som slog mig den här gången när jag läste Bibeln var hur Jesus predikade. För han gjorde predikan precis lika tillämpbar, men utan att förklara allt. Han berättade historier i stället.
Det är förvånansvärt hur mycket av Jesu undervisning som är utformat som just berättelser. Och det är det som jag arbetar med tills i morrn.
Tanken är att vi ska försöka skapa en miljö där vi alla är trygga att dela med oss av våra egna berättelser. Och att spegla dem i Den Stora Berättelsen. Att se hur Bibelns berättelser (det finns rätt många…) återberättas i våra egna liv och också se var våra berättelser skär sig med Bibelns. Och vad det beror på.
Jag är långt ifrån färdig. Men det känns spännande.
(Och om du själv tycker att det här låter spännande så är du mer än välkommen till Frälsningsarmén, Limhamnskåren, klockan 11 i morrn.)
