Varför jag tränar kampsport

Jag har tidigare skrivit om kampsport i några vändor. Men jag har nog inte skrivit riktigt vad jag själv tycker är så kul med just kampsport.

Så jag tänkte göra det.

Men ta det lugnt – det blir inte så allvarligt och seriöst den här gången. För själva skälet för mig att träna kampsport är, mer än något, att det är kul!

Tricket för mig var att sluta att “träna och låtsas att jag har kul” och börja “ha kul och hoppsan, det råkade visst bli träning av det”.

Jo – det går att tvinga sig till att träna också. Förra året tränade jag mig i springa-maraton-form på ren tjurskallighet, efter ett vad med polaren Bastu-Pelle. Och jag hävdar att jag fortfarande inte sprungit en enda kilometer som inte varit direkt plågsam. Men motivationen här var alltså skammen/hedern. Och alla som hört mig köra standup sedan  i oktober vet ganska exakt hur eländigt det är.

Gillar man inte hedersvåld mot sig själv (heller) så försöker man hitta något annat som är kul i stället.

Själv sysslar jag, som kanske bekant, med olika kampsporter. Boxning ger en grym explosiv styrka, överarmar som får mina kompisar (som har snuskig fantasi) att tro att jag är dubbelhänt och är, åtminstone för mig, meditativt. Brasiliansk Jiu-jitsu (som är brottning med enklare regler och snyggare kläder) ger en allsidig träning för hela kroppen. Och jag får också mitt lystmäte av kroppskontakt. Bonus!

Det finns de som tränar spinning och lyssnar på musik. Musik verkar ö h t göra träning lite mindre plågsamt. Det finns de som går på gym. Antagligen för att de gillar att skrika högt när de drar i någon maskin. Och de som går på Aerobics kanske inte alla är fetischister, men verkar tycka att syntetmaterial mot naken hud ger en sensuell känsla. To each his/her own.

Kampsport innehåller traditionellt extremt fåniga träningskläder. Kolla in brottare. Case closed. Asiatiska kamparter utkämpas traditionellt iklädd pyjamas. Submission wrestling utkämpas i surfingkläder (rash guard och shorts), fråga inte varför. Thaiboxare är kampsportens cross-dressers – de manliga försöker att piffa till sina shorts med fransar och sidendetaljer i vackra färger. De kvinnliga försöker att tona ner det där och väljer vanligen svarta träningskläder med så få utsmyckningar som vanligt. Igen – to each his/her own. Vem är jag att döma.

(Gillar man snygga kläder finns egentligen enbart en enda kampart att välja på!)

Det här bidrar naturligtvis till kampsporternas tjusning. Men förutom en massa fåniga kläder finns det verkligen hur många sätt som helst att framstå som fånig ha kul inom kampsporterna.

Man kan till exempel försöka impa genom partytrick, som att försöka slåss med kokosnötter…

man kan lära sig att försvara sig själv…

eller så kan man helt enkelt bara stajla i snorsnygga pop-videos…

What’s not to love? Kampsport är grejen! Det är roligt, sunt och nördigt. Det är skäl nog för mig!

Jag har tidigare skrivit om kampsport i några vändor. Men jag har nog inte skrivit riktigt vad jag själv tycker är så kul med just kampsport. Så jag tänkte göra det. Men ta det lugnt - det blir inte så allvarligt och seriöst den här gången. För själva skälet för mig att träna kampsport är, mer än något, att det är kul! Tricket för mig var att sluta att “träna och låtsas att jag har kul” och börja “ha kul och hoppsan, det råkade visst bli träning av det”. Jo – det går att tvinga sig till att träna också. Förra året tränade jag mig i springa-maraton-form på ren tjurskallighet, efter ett vad med polaren Bastu-Pelle. Och jag hävdar att jag fortfarande inte sprungit en enda kilometer som inte varit direkt plågsam. Men motivationen här var alltså skammen/hedern. Och alla som hört mig köra standup sedan  i oktober vet ganska exakt hur eländigt det är. Gillar man inte hedersvåld mot sig själv (heller) så försöker man hitta något annat som är