Vad är grejen med att äta marsvin?
En gång i urtiden skrev jag om en polare som startade en geckofarm. Och om hur polaren verkligen äcklades när en annan av mina polare hotade att slänga geckosarna på grillen, med svaret “du kan inte grilla dem! Det är inga #%&@@ marsvin!”
Alla närvarande skrattade högt åt detta, att F käkade marsvin. Och så var det inte mer med det.
Tills idag, då plötsligt hela djur/mat-debatten exploderar i en ny viktig fråga. Marsvinsfrågan.
För såhär är det, tydligen. Det går ett program på TV som heter “Landet brunsås“. I det senaste programmet inköps tydligen ett marsvin på blocket och tillagas hemma hos en peruansk familj.
Polaren Omie, my homie, som jag jobbat i kök med och som dessutom kom ihåg gecko-episoden gav mig en heads up i morse. Och jag garvade till, insåg att det där kommer att utveckla sig till ett fint litet rabalder under dagen och sedan glömde jag det. Jag hade trott att Jesper på Krubb skulle skriva om det. Det gjorde han inte. Jag hade trott att ett sisådär halvdussin matbloggar jag har i min feedläsare skulle skriva om det. Det gjorde de inte.
Och jag hade egentligen inte själv tänkt skriva om det. Om inte Bitte hade gjort det.
Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen – Bitte är jätteduktig som debattör. Och jag gillar att debattera med henne. Både när vi håller med varandra och när vi inte gör det.
Den här gången gör vi inte riktigt det.
Det finns så många frågor omkring det här som man kan skriva om och jag tänker inte skriva ytterligare en tusenordare idag. Men jag tänker såhär:
Jag intresserar mig tillräckligt för djurvård för att köpa ekologiskt framställt kött, ekologiskt framställda ägg, etc. (Jag har dessutom upplevt att jag får råvaror med högre kvalité på det sättet, men det bakomliggande skälet var faktiskt just etiskt.)
Jag lider när jag ser reportagen kring jul varje år, när man visar hur mass-slakt av grisar går till, eller när man sett hur “billig” kyckling (eller “vanlig” kyckling, kanske vi ska kalla det, trots att de får leva under väldigt ovanliga förhållanden, som inte ens liknar deras naturliga liv…) tas om hand och sedemera slaktas.
“Jamen”, kanske någon säger “det där är boskapsdjur. Husdjur är något annat.”
Och jag funderar…
För hur naturligt får de där djuren som vi kallar husdjur faktiskt leva? Jo, jag tror inte att det går någon större nöd på vare sig hundar eller tamkatter.
Men just marsvin.
Sure, de är gulliga. Sure, vi har lärt oss att de är rätt tåliga (massor av barnfamiljer har utgjort någon slags laboratorium som bevisat just det). Men – handen på hjärtat – växer de upp i sammanhang som liknar deras vilda miljö? Får de mat som liknar den de brukar äta? Får de röra på sig?
Eller liknar deras tillvaro i själva verket ganska mycket just slakthöns? Och i så fall – varför accepterar vi det ena och upprörs över det andra?
Just sayin’…
Är inte frågan först och främst om vi ska äta kött över huvud taget? Och om vi vill det – att vi säkerställer att djuret mått bra fram till slakt och att slakten går schysst till? Om allt detta är grönt förstår jag inte riktigt vad problemet med att äta marsvin ligger.
Egentligen hade jag tänkt tiga i det här eftersom jag är jävig, men det funkade inte.
Kaniner födde man ju upp under kriget, som husdjur, och sedan åt men upp dem för man fattades annan mat. I en del länder äter man hundar och katter och tycker det är ok.
I Sverige har vi inte brist på mat varken i den ena formen eller den andra, så varför då äta dem vi kallas husdjur?
Vad gäller marsvin, eftersom det är det vi har, så kan jag hålla med om att levnadsförhållandena inte är så lika de vilda, men vi ger dem bra mat och ja, det liknar mkt det som finns i skogen. Motion får de då vi tar upp dem och låter dem springa omkring i hinderbana etc. Och vi tar hand om dem, vi låter dem inte trampa ihjäl varandra som en del grisar och kycklingar gör.
Så, ja, vad är grejen med att äta marsvin – ja, vad är grejen med att äta en macka….;-)
Monica: Jag tror inte heller att ert marsvin lider sådär särdeles.
Men jag hävdar fortfarande att frågan inte är svartvit.
Det finns förvisso fler aspekter här, som jag inte tar upp. En sådan är huruvida säljaren var medveten om att djuret skulle bli mat. Eller förhörde sig om huruvida köparen visste hur man skulle ta hand om djuret (så att man rimligen kunde tro att det kom till ett kärleksfullt hem). De klipp jag sett ur programmet säger inget om det. Och jag tycker naturligtvis inte att det är schysst att medvetet lura någon.
En annan grej jag inte alls tar upp i min bloggpost är förhållandena vid slakt och huruvida det kan göras på ett schysst sätt hemma i någons kök, eller vad det i så fall tarvar för träning för att kunna göras schysst.
Så jag har inte heller en jättetydlig “marsvin är till för att ätas”-policy
Men kanske, kanske kan vi problematisera marsvin som mat lite mer än “vi tycker marsvin är gulliga”, typ.
NU har (även) jag skrivit om det här med marsvin.
http://krubb.blogspot.com/2010/02/marsvinsdebatten.html