Att gå folk på nerverna är att visa kärlek!

Jag kom hem igår efter polaren Pernillas doktorsdisputation i Stockholm. Jag måste nu komma ihåg att alltid kalla henne “Dr Pernilla”. Inte för att hon kräver det, på något sätt, utan för att hon antagligen skulle irritera sig på det och jag så gärna går henne på nerverna en aning. Det är att visa kärlek.

Vissa människor hävdar ju att kärleken kan gå en på nerverna. Själv menar jag att det omvända också är sant – att gå på nerverna är att visa kärlek. Jag har inga bevis för min tes annat än det fullt logiska. Ett likamed-tecken är ett likamed-tecken från båda sidorna av ekvationen, liksom.

Dessutom spelar det ingen större roll om jag har rätt eller fel – det är roligt att gå folk på nerverna. Och jag har hellre kul än rätt, i alla fall.

En person som jag, naturligtvis, älskar är min tvillingbror. Jag har dessutom bevisat det, oräkneliga gånger, genom att just – du gissade det – gå honom på nerverna. Nu senast genom att påstå att han blivit trevlig. Vilket är en dödssynd för en köksmästare.

(För er som aldrig jobbat i kök – en del av er tror att Gordon Ramsey är otroligt elak när han kallar folk för odugliga ***** fähundar. Det är för att vi oftast har sett Jamie Oliver, dessutom i sitt mest charmiga tillstånd, som förebild för hur en kock ska vara.

Låt mig därför försäkra – jag har aldrig träffat en kock, och jag har träffat många under mina år som komiker, kurandes i någon köksvrå i väntan på showtime, som inte kunnat förmedla åtminstone ett tjugotal synonymer på “dum i huvudet”, ett femtiotal på “oduglig” och därmed strössla den verbala anrättningen med svordomar och målande beskrivningar på avvikande sexuella beteenden eller könssjukdomar. Eller både ock.)

Köksmästare är inte trevliga. Köksmästare är skräckinjagande.

Eller, ja, inte Jesper då. Han är som en kokosnöt. Hård (och hårig) på utsidan, insidan fylld av sött guck. Han försöker framstå som en vild varulv, men är lika skrämmande i verkligheten som en rabiessmittad Televinken.

(och nu tror jag att jag ska sluta reta honom. Han har, trots allt, en hel väska med mycket stora, mycket vassa knivar…)

Kvällen idag ska annars ägnas åt att samla in pengar. Genom standup comedy. De som vill är varmt välkomna till Bunkeflostrandkyrkan klockan 20.00.

Själv hoppas jag att det blir en riktigt dyr kväll för alla närvarande (trots att showen är gratis). Att vi samlar in riktigt, riktigt mycket pengar till de som behöver det mest.

…och att jag går någon lite på nerverna.

Jag kom hem igår efter polaren Pernillas doktorsdisputation i Stockholm. Jag måste nu komma ihåg att alltid kalla henne "Dr Pernilla". Inte för att hon kräver det, på något sätt, utan för att hon antagligen skulle irritera sig på det och jag så gärna går henne på nerverna en aning. Det är att visa kärlek. Vissa människor hävdar ju att kärleken kan gå en på nerverna. Själv menar jag att det omvända också är sant - att gå på nerverna är att visa kärlek. Jag har inga bevis för min tes annat än det fullt logiska. Ett likamed-tecken är ett likamed-tecken från båda sidorna av ekvationen, liksom. Dessutom spelar det ingen större roll om jag har rätt eller fel - det är roligt att gå folk på nerverna. Och jag har hellre kul än rätt, i alla fall. En person som jag, naturligtvis, älskar är min tvillingbror. Jag har dessutom bevisat det, oräkneliga gånger, genom att just - du gissade det - gå honom på nerverna. Nu senast genom att påstå att han blivit trevlig. V