Varning – kristen post igen…

Jag har någon gång tidigare skrivit en bloggpost mest för min egen skull, bara för att jag skulle komma ihåg hur det kändes just då. Även den gången var det efter att ha gjort en “religiös upplevelse”.

Och för er som tycker att det är jobbigt när jag blir för personlig (eller privat, rent av), alternativt har svårt med att jag skriver om religiösa upplevelser – move along. This is not the post you’re looking for…

—

Ikväll hade jag en andlig upplevelse.

En sådan där som det är svårt att riktigt sätta ord på, Ni vet, när något berör en i ens allra djupaste skikt och man både blir lite förlägen och ömtålig för vad andra ska säga och hur man ska uppfattas. Men också när något berör en så djupt så att det nästan känns som man sviker någon om man inte berättar.

Och ett sådant där tillfälle som man vill bevara, på något sätt, för sig själv. För att ta fram de där dagarna då man bara känner tvivel eller rent av förtvivlan. Ett minne, ett påtagligt (om än helt subjektivt) “bevis” på Guds kärlek.

So – here goes. Ta det för vad det är. En naken, ömtålig skildring av en upplevelse som inte riktigt går att fästa i text…

(Och framför allt – ta det inte för vad det inte är, nämligen någon slags predikan…)

Det började med att jag läste “Herrens bön”. Ni vet; “Fader vår, som är i himlen”.

Några kompisar på forumet BlodOchEld.se hade börjat diskutera den bönen. Diskussionen, när jag gav mig in i den, handlade om huruvida Gud i just den här bönen beskrevs med ordet “Fader” eller om man rent av borde använda “Pappa” eller kanske till och med “Moder”. Och låt mig direkt säga – Bibeln innehåller alla sätten. Både ett högtidligt “Fader”, ett vardagligt “Pappa” och epitetet “Moder” om Gud.

Men jag tänkte kolla lite i grundtexten, vilket ord som faktiskt användes här. (“Pater” – “Fader”, om någon är intresserad).

Och det var med Grundtexten – alltså det Grekiska Nya Testamentet – framför mig som det hände.

• Först och främst – bönen fortsätter “som är i himlen”.

Och jag kom att fundera på det där. Är Gud verkligen “i himlen”? Är Han (eller Hon) hos oss? I vardagen? Är Gud verkligen fjärran, eller är det en närvarande Gud?

Och det är klart att jag vet det “riktiga” svaret på det där. Men varför säger Jesus då att Gud är “i himlen”?

Jag tror att förklaringen finns i texten runt omkring. Jesus har redan för två kapitel sedan (i Matt 4:17) sagt att “himmelriket är nu här.” Och när Jesus börjar sin Bergspredikan (i kapitel 5) så är den en förklaring av det som i Matteus kallas “himmelriket” och i Lukasevangeliet och Markusevangeliet kallas “Guds rike”.

Så – jag tror (sedan ikväll, alltså) att Jesus faktiskt säger: “Vår Far, du som är ständigt närvarande”. Inte “himlen” som i “långt borta”. Utan “himlen” som i “nu här”.

Och jag förstår om det här låter “teologiskt”. Eller “nördigt”. Men för mig så blev det en Hälsning. Gud, som länge känts som “långt borta” för mig, är faktiskt “nu här”.

• Jag fortsatte att läsa texten och såg dessutom, för första gången, att på Grekiska så rimmar den!

Det här är naturligtvis ingen hemlighet för dem som alltid läser texten på grundspråket. Och jag vet inte egentligen hur jag kan ha missat det tidigare, när jag läst texten. Men just ikväll såg jag det, hur som helst.

Πάτερ ἡμῶν ὁ ἐν τοῖς οὐρανοῖς, ἁγιασθήτω τὸ ὄνομά σου,
ἐλθέτω ἡ βασιλεία σου,
γενηθήτω τὸ θέλημά σου,
ὡς ἐν οὐρανῷ καὶ ἐπὶ γῆς.

(Slarvigt nedskrivet, men bara så att de som inte kan grekiska ska kunna följa med:
Fader vår som är i himmelen, helgat vare namnet Ditt
tillkomme riket ditt,
ske viljan di(n)
på himmelen och på (samma sätt på) jorden.)

Pronominet “sou” kan mycket väl vara ett rim. För se sedan, fortsättningen:

Τὸν ἄρτον ἡμῶν τὸν ἐπιούσιον δὸς ἡμῖν σήμερον:
καὶ ἄφες ἡμῖν τὰ ὀφειλήματα ἡμῶν,
ὡς καὶ ἡμεῖς ἀφήκαμεν τοῖς ὀφειλέταις ἡμῶν:
καὶ μὴ εἰσενέγκῃς ἡμᾶς εἰς πειρασμόν,
ἀλλὰ ῥῦσαι ἡμᾶς ἀπὸ τοῦ πονηροῦ.

Här ser man att alla rader utom den sista (när texten delas upp såhär) rimmar med ändelsen “eron” eller “emon”.

Återigen – jag inser om någon tycker att det här är för nördigt. Förlåt. Jag kan inte riktigt förmedla vad det här gör i mitt hjärta.

Men…

Det säger något om Jesus, att Han utformar bönen som en dikt. Med rytm och med rim. Med skönhet. Och det gör något i min själ att se texten på just det sättet. Inte bara som ett antal satser staplade på varandra, som en lista med saker att minnas. Bönen är inte bara en mönsterbön på det sättet att den innehåller ett antal punkter som borde finnas med, så att vi inte glömmer.

Bönen är en hälsning till alla människor, att vissa sanningar faktiskt måste uttryckas på ett annat sätt. Att i våra djup finns en längtan efter skönhet och att poesin kanske är enda språket för att ge uttryck för det.

Låter det flummigt?

Jag vet inte om jag kan förklara det på något annat sätt. För mig var det som ett ljus gick upp i min själ. Texten, som jag läst hundratals gånger tidigare, betydde plötsligt något mer och något nytt för mig. Just ikväll.

Men jag upplevde helt enkelt att jag blev rörd i mina djupaste skikt. Det var som om Gud själv läste en dikt i mitt inre. Att bönen plötsligt gav ett nytt eko i mitt hjärta, som den inte haft tidigare.

Äh, ni märker ju hur svårt jag har för det här. Men det var något mer än text. Jag blev alldeles tagen. En helt vanlig lördagkväll, blev jag överraskad. Och en enkel stund framför min Grekiska bibel, utan att jag hade förberett mig på något speciellt sätt, eller peppat mig till någon speciell stämning eller så – i all enkelhet – så upplevde jag den där känslan av “närvaro” eller “ljus” eller “skönhet” eller allt detta. Det kändes, precis som jag skrev ovan, att Gud var

…”nu här”.

Jag har någon gång tidigare skrivit en bloggpost mest för min egen skull, bara för att jag skulle komma ihåg hur det kändes just då. Även den gången var det efter att ha gjort en "religiös upplevelse". Och för er som tycker att det är jobbigt när jag blir för personlig (eller privat, rent av), alternativt har svårt med att jag skriver om religiösa upplevelser - move along. This is not the post you're looking for... --- Ikväll hade jag en andlig upplevelse. En sådan där som det är svårt att riktigt sätta ord på, Ni vet, när något berör en i ens allra djupaste skikt och man både blir lite förlägen och ömtålig för vad andra ska säga och hur man ska uppfattas. Men också när något berör en så djupt så att det nästan känns som man sviker någon om man inte berättar. Och ett sådant där tillfälle som man vill bevara, på något sätt, för sig själv. För att ta fram de där dagarna då man bara känner tvivel eller rent av förtvivlan. Ett minne, ett påt