Om det här med refuseringar…

2010 January 4
by mackan

Som några av er vet så jobbar jag ju (ganska lite) på ett förlag också.

Jag har gjort det i ett år och det har verkligen varit intressant. Massor av saker som man som författare aldrig ser, eller ens tänker på (eller till fullo förstår) sker i bakgrunden och det har varit kul att få en “bakom kulisserna”-titt på vad som händer i “manusfabriken”.

Det finns en massa uppfattningar omkring hur förlagen borde sköta manushanteringen. Och nu menar jag inte själva utgivningen av böcker, utan just hur ett manus hanteras innan och efter ett beslut har tagits om publicering eller inte.

Många författare förstår det där med refuseringar. Vi har, som skrå, fått lära oss att leva med det. Men det finns en (hävdar jag) missuppfattning hos många författare…

Om jag lagt ner en massa arbete på att skriva det här manuset, så borde i alla fall förlagets lektörer kunna lägga ner arbetet att komma med personlig kritik/feedback eller ge den riktiga anledningen till att jag refuseras.

Det här är en uppfattning jag själv hade innan jag började arbeta på förlag.

Stephen King har berättat i sin bok, “Att skriva” (Originaltitel “On writing”) hur han samlade sina refuseringsbrev och först fick vanliga, förtryckta standardsvar och sedan allt eftersom mer personliga refuseringar, där någon hade gett en kommentar som t ex “manus = första kladden – 30%. Lycka till!”.

Och det där är en bra historia. Själv är jag osäker på om den stämmer, eller om den gode King berättar för själva underhållningens skull. Men oavsett vilket så har den berättelsen (ofta återberättad) kommit att ge många förväntansfulla författare en bild av att det finns någon slags stege inom publicering.

Först blir man refuserad med standardbrev. Sedan, om man är tillräckligt duktig, förtjänar man ett personligt svar med de exakta skälen till refuseringen. Och till slut, om man har tur, så blir man publicerad.

Någon sådan “stege” existerar inte.

Om du får ett standardrefuseringsbrev betyder inte det att “ingen har ens läst manuset”. Tvärt om. Antagligen har någon faktiskt gjort det. Förlagen lever på att ge ut böcker. De är intresserade av inkomna manus. De har anställda som läser ditt manus. Ja, på riktigt. Emellanåt läser man inte hela manuset, men är det så att du skickat ditt manus till ett förlag som faktiskt ger ut sådan litteratur som du skriver så kommer ditt manus att åtminstone bli läst. I alla fall skummat.

Men.

Ett standardbrev betyder inte “vi tänker inte lägga tid på dig”. Det betyder “vi tänker inte lägga tid på att diskutera”. För det är nämligen risken med personliga refuseringsbrev. Man skriver, som lektör, vad man uppfattar som de stora svagheterna med manuset (det kan vara språket, eller något som borde förtydligas, eller vad det nu är…) och skickar tillbaka till författaren. Som helt enkelt inte delar ens uppfattning. Och börjar argumentera.

Och det har man inte tid med. Har förlaget tackat nej till manuset så har man också tackat nej till att försöka coacha författaren till att skriva om sin bok.

(För i verkligheten funkar det så här – din bok kommer att behöva skrivas om. Men det tar vi när vi beslutat att ge ut den. Då kommer du att få alla förslag på ändringar du behöver. Och en massa som du tycker är totalt oviktiga, men som förlaget tycker att du ska göra ändå. Ni kommer bli osams om det. Då. Men lämna det tills vidare.)

Det händer att man skriver ett personligt refuseringsbrev. Ofta för att ett manus legat så länge i inkorgen att man känner att man borde ge en förklaring till vad som tagit tid. Och ofta uppfattas det som någon slags “om du ändrar på det här så kommer vi att ge ut det”. Vilket inget förlag vill lova. Alltså oftast standardbrev.

Som författare som vill bli utgiven måste du förstå detta. Det handlar inte om att “förtjäna” ett personligt svar. Det handlar om att den som arbetar på förlaget satsar sin energi på sina författare (vilket är bra – det vill du när du blir utgiven!) i stället för att föra en dialog med författare som ändå inte riktigt räcker ända fram.

Det är frustrerande. Man vill ha feedback. Man vill veta varför. Om det är en teknikalitet som att man var nummer sjuhundra som skickade in ett manus med samma grundidé eller om historien inte håller, eller språket inte funkar eller vad det nu kan vara. Men förlagen kan inte vara ens skrivcoach.

Det är frustrerande. Men det är inte personligt.

8 Responses leave one →
  1. 2010 January 4

    Intressant det du skriver. Jag kan förstå att förlagen inte vill “leka författarcoach” med någon de inte vill ge ut.
    Men en sak funderar jag på. Om de ser något i ett manus som betyder att “några manus senare” kanske författaren lyckas, är det inte värt att tala om det då: typ “försök igen, fortsätt skriva”.
    Det gäller ju ev framtida utgivningar.
    Risken är ju i stället att potentiellt bra författare, som skulle kunna bli utgivna när de utvecklat sitt skrivande något, lägger ned skrivandet. Det skulle ju förlagen också förlora på.
    Jo, envishet är en författardygd, men faktum är ju att skrivandet tar enormt mycket tid och energi, och det finns annat i livet som är viktigt (och tar tid). Det är lätt att ge upp och satsa på något annat när man kämpat i motvind ett tag.
    Eller så struntar man i förlagen och ger ut själv, som en hel del gör nuförtiden.

  2. 2010 January 4

    Monica – Jo. Och det kanske händer emellanåt. Men… Det är otroligt lätt att fastna i något som författaren uppfattar (lite lätt önsketänkande sådär) som ett halvt löfte om senare utgivning. Och det är en typ av misstag som man som förläggare gör enbart en gång.

    Jag tror också att själva “läshögen” hos förlagen emellanåt bestämmer lite vilket svar man får. Inkommer det många manus samtidigt så får alla ett standardsvar.

    Det handlar om att man på förlagen faktiskt, ur en synvinkel, gjort sitt jobb när man läst och beslutat om man ska gå vidare med manuset.

    Men jag kan också tillägga ett speciellt exempel som jag kommer ihåg, från året som varit.

    Här inkom ett manus med potential men där författaren var tvungen att välja målgrupp med sin bok. Antingen fick h*n välja typ “allmänheten” och därmed skriva om manuset i ett “allmänt” språk, eller så fick h*n välja att se sin bok som ett läromedel på Universitetet och därmed fördjupa resonemangen i boken.

    Jag skrev det brevet och förklarade att oavsett vilket så var det en bok som låg inom intresseområdet för oss. Vi har gett ut båda sorternas böcker. Men att h*n absolut inte kunde ta detta som ett löfte om att manuset skulle ges ut om det bara skrevs om.

    I just det här fallet blev författaren väldigt upprörd och meddelade bara kort att i så fall fanns det andra förlag som var intresserade. Och här skulle minsann inget ändras.

    Och jag kan – helt – förstå den reaktionen. I min egen första bok strök förlagets redigerare 40 (!) procent och återkom med något som jag uppfattade som ett ultimatum – antingen ger vi ut den i den här versionen eller inte alls.

    Jag var jättearg och lade undan manuset i några veckor innan jag kunde läsa det igen. Och när jag gjorde det, med lite distans, såg jag både vad man hade lämnat vid gallringen och vilken struktur som uppstod i texten. Och plötsligt framträdde ett mycket bättre manus. Fick jag alltså erkänna.

    Men jag svamlar. Det jag menar är att det är väldigt knepigt som förläggare att komma med feedback, för vi har helt enkelt en annan relation till manuset än författaren. Och för att slippa göra någon ledsen, för att slippa utdragna resonemang om varför man gjort si eller så, för att slippa coacha författaren – så kommer ett standardsvar.

  3. 2010 January 4

    “Och för att slippa göra någon ledsen, för att slippa utdragna resonemang om varför man gjort si eller så, för att slippa coacha författaren – så kommer ett standardsvar.”
    skriver du allra sist.

    Kanske stämmer det du säger. Men min reaktion är på vart och ett av argumenten:

    1. Det är kanske dags att sluta behandla ickepublicerade författare som barn. Om jag söker ett toppenjobb och faller på mållinjen (det har hänt mig rejält en gång), då vill jag veta varför (inte för att arbetsgivaren är skyldig att motivera, men det är ärligast så, eller hur?). Rädd för att göra författaren ledsen? Varför då? För att det finns en potentiell mentalpatient bakom varje författare? Men det är klart; förläggare vet hur mycket många lägger ned i sitt skrivande. Fast ärligt känns det inte. Snarare fegt.
    2. Finns ingen anledning att ge sig in i utdragna resonemang efter att ha motiverat sitt beslut en gång. Även om författaren försöker. Men det är ärligare än ett standardsvar att säga något mer om man verkligen har läst hela manuset (jag tror som sagt inte att man har läst hela manuset vid standardsvar – om man hade lagt ned den tiden, varför då inte några ord extra?)
    3. Fullkomligt logiskt. Och det är inte heller förlagens uppgift. Frilansande författarcoacher finns det ju gott om nu för tiden, och bra sådana också.

    Summan av det hela:
    Skicka inte in manus till förlag för att du vill ha feedback. Glöm det. Inte heller för att utveckla sitt skrivande. Möjligen för att ha en morot så att manuset blir färdigt (hur många ofärdiga manus har man inte i skrivbordslådan?)
    Se det snarare som att spela på Lotto. Chansen till storvinst är minimal. Försumbar. Men man gör det emellanåt för spänningens skull. För att det är en kul grej. Då blir man ju inte heller så ledsen när man inte vinner.

  4. 2010 January 4

    Jag håller med Monica helt om att man inte ska behandla ickepublicerade författare som barn. De flesta av oss är vuxna människor som kan ta kritik, positiv, negativ, konstruktiv.
    Jag tycker absolut att man förtjänar en motivering till varför man inte höll måttet. Hur ska man annars kunna utvecklas? Hur ska man annars kunna förstå att man kanske helt enkelt inte borde ägna sig åt att skriva? Eller att man faktiskt borde det?

    Jag har fått både standardrefuseringar och lite mer personliga svar med motiveringar. Mitt allra första refuseringsbrev var det mest personliga jag någonsin har fått. Det stod att förlaget inte var intresserade av att ge ut mitt manus, men redaktören betonade bl a att hon absolut tyckte att jag borde fortsätta skriva eftersom hon trodde att det kunde bli riktigt bra. Det tog inte jag som ett löfte om senare utgivning på detta förlag. Inte alls, jag förstod mycket väl att de inte var intresserade, men den feedback hon gav mig har betytt enormt mycket för mitt fortsatta skrivande och även för min fortsätta utveckling eftersom hon påpekade vilka bitar som var väldigt bra och vilka som var mindre bra.

    Självklart förstår jag att alla förlag inte har tid att ge denna typ av feedback, men den uteblivna motiveringen ska bero på att de inte har tid, inte att de inte vill göra författaren ledsen eller inte vill inbjuda till diskussioner.

  5. 2010 January 10
    stewe permalink

    Rätta mig gärna om jag har fel, men som jag minns det så var det via mindre novelltidskrifter King fick alltmer personliga svar – han blev ju de facto publicerad i magasin som playboy långt innan carrie, och det är kanske inte helt otänkbart att man fått det av små, kämpande publikationer även i svedala.
    Bukowski berättar om nåt liknande när det gäller underground-poesitidskrifter, där de svarade typ “Refuserad – men du närmar dig”.
    Men då kanske man ska ha i åtanke att Bukowski vid vissa tillfällen lade halva sin lön på porto för att skicka ut sin alster, så de kände nog igen hans namn vid det laget.

  6. 2015 January 27
    Jesper Värn permalink

    …som sagt – dags för lite spam-rensningar.

  7. 2015 January 28

    Tack. Fixat.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Det här med standardsvar från förlag « Anna Ljungdahl's Blog

Leave a Reply

Note: You can use basic XHTML in your comments. Your email address will never be published.

Subscribe to this comment feed via RSS