Idag är ju dock läget lite annorlunda. En rätt betydelsefull procent av Svenska Kyrkans c:a 7 miljoner medlemmar (rätta mig om ni har lust) räknar sig som icke-troende, och bara en minoritet säger att deras tro spelar en stor roll i deras liv.

Jag tänker mig att grunden till att barndopet fungerar som tanke är delvis att det symboliserar frälsningen som Guds gåva till människan. Dessutom har ju barndopet liknats med omskärelsen, som tillsammans med dopet är satt i en tradition av icke-individualistiskt tänkande (befria oss från egoismen, Jesus!). Men då det finns många varningar i Skriften mot att avfalla från tron (Av Kristus själv inte minst), och för att förhindra “vaccinering” mot tron, blir jag VÄLDIGT skeptisk mot att vi över huvud taget döper i fall då det blir uppenbart att föräldrarna inte planerar att ge en fostran där Gud blir satt i fokus. Visst är frälsningen utan gärningar, men frågan är om “det kan finnas en Gud” är en frälsande tro. Om man växer upp med den tanke som SvK allt mer företräder idag, att man är kristen så länge man är döpt och kanske konfirmerad också, ser jag snarare dop och konfirmation utan tro som något som hindrar personen från att kunna frälsas, i praktiken.

Jag är visserligen själv av åsikten att människor som lever i sexuella relationer till en person av samma kön har vissa saker de behöver upprättas från, men jag är inte övertygad om att frågan är frälsningsavgörande. Om jag därmed själv skulle komma i situationen där jag skulle döpa ett barn, skulle jag definitivt hellre döpa ett barn till ett homosexuellt par som i någon mening bekänner Jesus som Herre, än ett barn till två bekännande ateister som är med i kyrkan för att den representerar något fint två gånger om året, och undrar om man inte skulle kunna ta bort de “konfessionella elementen” av dopceremonin.

“men i det här fallet är det ett barn det handlar om?”
—Det är föräldrarna som avger doplöftena.

För – hur kan du eller någon präst eller någon annan avgöra om ett par med barn har synder som de inte vill omvända sig från? Och igen – jag inser att dop och omvändelse går hand i hand, men i det här fallet är det ett barn det handlar om?

Oavsett parets sexuella läggning, alltså.

Eller menar du att barnet kommit till utanför äkteskapet och därför kan det inte döpas? Hur gör man med adoptivbarn i vanliga fall?

Jag tror varken att du missar eller missförstår argumentet – du godkänner det bara inte av någon anledning som du gärna får utveckla. Om man trampar på kyrkans lära – vilket man gör om man medvetet bryter mot den utan att vilja omvända sig – så kan man naturligtvis inte anförtros sakramenten. Detta är självklart för 1,5 miljarder katoliker och ortodoxa.

Eller hur menar du? Hur kan något annat vara möjligt? Hur kan någon som inte omvänder sig bli döpt?

Jag missar något i ditt argument här, tror jag.

(Välkommen tillbaka, för övrigt, länge sedan jag såg dig här nu…)

Kyrkan döper endast när föräldrarna lovar att uppfostra barnen i enlighet med kyrkans lära. Annars får man vänta till barnet blir vuxet och själv kan lova att tro på kyrkans lära.

Detta gav mig faktiskt lite högre respekt för dnk. De har tydligen inte sjunkit lika lågt som sv”k”.

Det är inte för att det är en gullig text om barn, utan för att den sammanfattar den lutherska dopsynen, att alla har tillträde till dopet, att ingen ska hindras. Den präst som alltså vill få välja vilka barn som ska få döpas har inte bara, inte ens i första hand, gjort ett ställningstagande i frågan om homosexuella äktenskap, han har avvisat hela den dopteologi som hans kyrka omfattar. Denne bör därför ta konsekvenserna av detta och söka sig till ett samfund med annan dopteologi (för de flesta kristna är nämligen dopet en betydligt mer central teologisk fråga, än frågor som rör vad som händer mellan benen på ANDRA). Det svider helt säkert i plånboken, men är en tro fortfarande en tro om den som påstår sig ha den är för feg för att låta den få de logiska konsekvenserna? Säger inte Bibeln också att en tro utan gärningar är dödP?

Så lyder den fråga som föräldrarna får svara på och “denna tro” hänvisar till den apostoliska trosbekännelsen som alla får stämma in i alldeles innan denna fråga.

Mig veterligen har inte präster “väjningsrätt” när det gäller dop. Minns för några år sedan en präst i södra sverige som vägrade döpa barn som inte hade tydligt kristna föräldrar – jag tror han blev avstängd. Alla barn får döpas eftersom vi inte kan lägga på föräldrarnas synd på barnen. Om min pappa är mördare så får jag ändå döpas.

(dock ska jag tillägga att jag själv inte anser homosexualitet att vara en synd.)

Samtidigt så tycker jag man bör fråga sig om det inte är värre med ett samhälle som mer och mer tenderar att gå åt precis samma håll, dvs har du fel föräldrar så är du rökt…