Norska kyrkan: Homosexuellas barn, nej tack!
Läser i Dagen att en norsk präst nekat ett lesbiskt par att låta döpa sitt barn.
Det finns en massa skäl till varför jag blir upprörd över sånt här. Dels blir jag naturligtvis arg över att man behandlar människor illa. Men jag tycker dessutom att jag har teologiska skäl till att ifrågasätta ganska många grejer kring den här hanteringen.
Jag tillhör förvisso dem som har teologiskt “svårt” för barndop, över huvud taget. Min syn på dopet är att det är en handling som man utför för att bekräfta sin tro. Ett yttre tecken på en inre verklighet. Eller för att uttrycka det mindre teologiskt – något man gör av egen fri vilja, när (om) man upplever att man är redo för det.
Men om man nu företräder en dopsyn att “Dopet är en gåva från Gud, på samma sätt som livet självt är det” så blir det knepigare. Om man gillar barndop har man ofta inställningen att “dopet är något vi ger vidare som gåva, då vi fått det som gåva. Barnen tillhör Gud. Och fokuset är inte på mitt beslut, utan på Guds ovillkorliga kärlek.”
Ni ser var jag vill komma, va?
Just det – dopet har helt enkelt inte med föräldrarnas tro eller livsstil att göra. Om det vore så, skulle Svenska Kyrkan (och antagligen även kyrkan i Norge) vara tvungen att börja bedöma föräldrarnas tro, hålla långa intervjuer med dem om deras levnad, etc, innan man accepterade att döpa barnen.
Det är fullständigt horribelt. Ingen skulle vare sig vilja underkasta sig ett sådant system (allra minst prästerna) eller försöka definiera vilka kriterier som skulle gälla. När är man “tillräckligt kristen” för att ens barn ska kunna döpas, liksom?
Dopet handlar inte om “gay rights”. Dopet handlar inte om Kyrkans val att välsigna vem man vill (och låta bli att välsigna vem man vill). Dopet handlar om barnet. Om man har den teologin. Och döper man barn, måste man döpa alla barn, vars föräldrar efterfrågar det.
Det här hade kunnat vara en Norgehistoria, om det inte var så tragiskt. Nu hamnar i stället en familj i kläm.
Allt för att man inte tänkt över teologin, utan enbart agerar på någon slags ilska. Att man utestänger barnet, på grund av föräldrarnas val, är fullständigt uppåt väggarna.
Anser jag, då.
Hur tänker ni andra om det här? Barndop / Vuxendop? Varför? Och om man förespråkar barndop (vet att jag har en del katoliker som läser min blogg…) – vad har man för teologiska skäl till att neka ett barn att döpas?
Det sen decenier omskrutna högerkristna “barnperspektivet”- inte minst via kända KD-polititiker blir allt mer ihåligt. Vem hade vätntas sig nåt annat här?
Nyfödda klandras här för att ha “felaktiga” föräldrar. Åke Green må jubla i sin klassiska predikstol
När jag först började läsa din kommentar så tänkte jag: Hur i all världen tänker den här mannen. Men sen så tänkte jag efter och kom att hålla med dig. Om man har en “barndopsteologi” så antar jag att man inte borde hindra något barn från att döpas.
Men så funderade jag ytterliggare en ett steg. Utan att vara särskilt insatt i det hela så slog det mig, brukar inte föräldrarna under en dopgudstjänst lova att uppfostra barnet till en kristen? Är det inte en del av denna “barndopsteologi” att föräldrarna får för barnets talan mot att de lovar att uppfostra barnet som kristna? Om så är fallet, jag är inte helt säker, så kan jag förstå hur denne präst resonerar. Det är mycket att tänka på.
Andreas – jag funderar vidare lite. Vid de barndop där jag varit med har det ofta (men inte alltid) funnits “faddrar” eller “gudföräldrar”, vars uppgift det brukar vara att hjälpa föräldrarna att fostra barnet att söka en tro har jag för mig att citatet är ur Svenska Kyrkans ritual
Hur som helst. Tanken har ofta varit att just ett barn kan behöva andlig fostran på något sätt, men att föräldrarna kanske inte känner att de kan stå för det själva. Och i så fall…
Åke – jag är osäker på om jag förstår dig. “Barnperspektivet” går ju inte att hvda när det handlar om just dopet? Väl? Idén med just barndopet är ju att barnet tas upp i Kyrkan, något som man knappast väl vill skydda barn mot, ens om de har homosexuella föräldrar?
Jag känner att jag missar något här.
Men vi håller med varandra om att det är läskigt att nyfödda klandras för sina föräldrar.
Som ateist så välkomnar jag dylika aktiviteter. Ju mer solklar dårskap desto mindre fäste för kristmoralismen…förhoppningsvis.
Samtidigt så tycker jag man bör fråga sig om det inte är värre med ett samhälle som mer och mer tenderar att gå åt precis samma håll, dvs har du fel föräldrar så är du rökt…
Präst: Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?
Så lyder den fråga som föräldrarna får svara på och “denna tro” hänvisar till den apostoliska trosbekännelsen som alla får stämma in i alldeles innan denna fråga.
Mig veterligen har inte präster “väjningsrätt” när det gäller dop. Minns för några år sedan en präst i södra sverige som vägrade döpa barn som inte hade tydligt kristna föräldrar – jag tror han blev avstängd. Alla barn får döpas eftersom vi inte kan lägga på föräldrarnas synd på barnen. Om min pappa är mördare så får jag ändå döpas.
(dock ska jag tillägga att jag själv inte anser homosexualitet att vara en synd.)
En förutsättning måste väl vara att föräldrarna är troende och lovar att fostra barnet till att bli kristen. Var det aktuellt i detta fall? På vilket sätt blev barnet lidande? Varför ville föräldrarna döpa barnet?
I dopgudstjänsten läser man texten där Jesus (ja, ni vet han den där killen om är rätt central i kristen tro på nåt sätt…) säger: “Låt barnen komma till mig, och HINDRA DEM ICKE.”
Det är inte för att det är en gullig text om barn, utan för att den sammanfattar den lutherska dopsynen, att alla har tillträde till dopet, att ingen ska hindras. Den präst som alltså vill få välja vilka barn som ska få döpas har inte bara, inte ens i första hand, gjort ett ställningstagande i frågan om homosexuella äktenskap, han har avvisat hela den dopteologi som hans kyrka omfattar. Denne bör därför ta konsekvenserna av detta och söka sig till ett samfund med annan dopteologi (för de flesta kristna är nämligen dopet en betydligt mer central teologisk fråga, än frågor som rör vad som händer mellan benen på ANDRA). Det svider helt säkert i plånboken, men är en tro fortfarande en tro om den som påstår sig ha den är för feg för att låta den få de logiska konsekvenserna? Säger inte Bibeln också att en tro utan gärningar är dödP?
Men är det verkligen så konstigt Mackan? Denna praxis gäller ju för alla kyrkor (åtminstone de historiska). För att bli döpt måste man avge vissa doplöften. Kan man inte avge löftena så kan man heller inte bli döpt. Enda skillnaden vid barndop är att faddrarna/föräldrarna avger löftena i barnets ställe.
Kyrkan döper endast när föräldrarna lovar att uppfostra barnen i enlighet med kyrkans lära. Annars får man vänta till barnet blir vuxet och själv kan lova att tro på kyrkans lära.
Detta gav mig faktiskt lite högre respekt för dnk. De har tydligen inte sjunkit lika lågt som sv”k”.
Johan – I don’t get it? Vad säger att de (föräldrarna) inte kan ge barnet en fostran i enlighet med kyrkans lära?
Jag missar något i ditt argument här, tror jag.
(Välkommen tillbaka, för övrigt, länge sedan jag såg dig här nu…)
Tack Mackan,
Jag tror varken att du missar eller missförstår argumentet – du godkänner det bara inte av någon anledning som du gärna får utveckla. Om man trampar på kyrkans lära – vilket man gör om man medvetet bryter mot den utan att vilja omvända sig – så kan man naturligtvis inte anförtros sakramenten. Detta är självklart för 1,5 miljarder katoliker och ortodoxa.
Eller hur menar du? Hur kan något annat vara möjligt? Hur kan någon som inte omvänder sig bli döpt?
Johan S – jag förstår verkligen inte
Det är inget som jag bara gör mig till, utan jag förstår inte.
För – hur kan du eller någon präst eller någon annan avgöra om ett par med barn har synder som de inte vill omvända sig från? Och igen – jag inser att dop och omvändelse går hand i hand, men i det här fallet är det ett barn det handlar om?
Oavsett parets sexuella läggning, alltså.
Eller menar du att barnet kommit till utanför äkteskapet och därför kan det inte döpas? Hur gör man med adoptivbarn i vanliga fall?
“hur kan du eller någon präst eller någon annan avgöra om ett par med barn har synder som de inte vill omvända sig från?”
— Prästen frågar föräldrarna och de går igenom doplöftena. Svårare än så är det inte.
“men i det här fallet är det ett barn det handlar om?”
—Det är föräldrarna som avger doplöftena.
Jag är själv oklar med min dopsyn, men jag tror att Svenska Kyrkan är väldigt förvirrad i sin teologi kring medlemskap och dop idag. Folkkyrkotanken och den territoriella församlingen härstammar från en tid då den förkrossande majoriteten av befolkningen var medlemmar i Svenska Kyrkan och dessutom kallade sig för kristna. Därför hade det bara blivit märkligt om man från kyrkans håll skulle kontrollera föräldrarnas individuella tro – man förutsatte helt enkelt att de som var med i församlingen med hjärtat kunde stämma in i det som stod i Lilla Katekesen, Fader Vår och den Apostoliska Trosbekännelsen.
Idag är ju dock läget lite annorlunda. En rätt betydelsefull procent av Svenska Kyrkans c:a 7 miljoner medlemmar (rätta mig om ni har lust) räknar sig som icke-troende, och bara en minoritet säger att deras tro spelar en stor roll i deras liv.
Jag tänker mig att grunden till att barndopet fungerar som tanke är delvis att det symboliserar frälsningen som Guds gåva till människan. Dessutom har ju barndopet liknats med omskärelsen, som tillsammans med dopet är satt i en tradition av icke-individualistiskt tänkande (befria oss från egoismen, Jesus!). Men då det finns många varningar i Skriften mot att avfalla från tron (Av Kristus själv inte minst), och för att förhindra “vaccinering” mot tron, blir jag VÄLDIGT skeptisk mot att vi över huvud taget döper i fall då det blir uppenbart att föräldrarna inte planerar att ge en fostran där Gud blir satt i fokus. Visst är frälsningen utan gärningar, men frågan är om “det kan finnas en Gud” är en frälsande tro. Om man växer upp med den tanke som SvK allt mer företräder idag, att man är kristen så länge man är döpt och kanske konfirmerad också, ser jag snarare dop och konfirmation utan tro som något som hindrar personen från att kunna frälsas, i praktiken.
Jag är visserligen själv av åsikten att människor som lever i sexuella relationer till en person av samma kön har vissa saker de behöver upprättas från, men jag är inte övertygad om att frågan är frälsningsavgörande. Om jag därmed själv skulle komma i situationen där jag skulle döpa ett barn, skulle jag definitivt hellre döpa ett barn till ett homosexuellt par som i någon mening bekänner Jesus som Herre, än ett barn till två bekännande ateister som är med i kyrkan för att den representerar något fint två gånger om året, och undrar om man inte skulle kunna ta bort de “konfessionella elementen” av dopceremonin.