Inför marathon

Innan jag skriver något annat – ja, mamma och pappa, jag ska ha på mig underställ och mössa!

I morrn är det alltså dags.

Oktober har ju varit en månad av “första gången”-grejer för mig. Jag har för första gången sparrats utanför min egen klubb, jag har för första gången tävlat i kampsportssammanhang, jag har för första gången ätit Belgiska våfflor (med chokladsås, gjord på riktig belgisk choklad), och jag ska för första gången springa marathon.

I Växjö, av alla ställen.

Det hela är en rätt korkad grej mellan mig och polaren Bastu-Pelle från början. Och nu, så här mindre än ett dygn till start, slår det mig att Marathon är en tävling som görs till åminnelse av att den första som sprang distansen faktiskt dog på kuppen. Av utmattning, enligt legenden. Det stämmer till viss eftertanke.

Speciellt när man tittar ut genom fönstret och det regnar groggvirke på tvären.

Hoppas att vädret bättrar sig och att det blir kul. Å ena sidan vill jag fortfarande hävda att jag inte sprungit en enda kilometer som inte varit plågsam, någonsin. Å andra sidan inser jag att jag inte varit i den här formen någonsin tidigare i livet heller. Jag har aldrig kunnat springa fyra mil i sträck tidigare. Tio månaders träning har lett fram till just detta – stora M.

Det är klart att jag är lite skraj. Förväntansfull. Känner fjärilar i magen. Men mest oroar jag mig för att batteriet i telefonen/MP3-spelaren ska hålla för hela loppet. Och att jag ska få över den favoritmusik jag behöver. Och att jag ska få fast spelaren på kroppen någonstans där den inte är i vägen.

Nåja, vi får se hur allt det där går. I morgon.