En stor portion smörj tack. Med pommes.

Flera polare har hört av sig och undrat över Belgien. Och mer exakt, om jag inte tänkte blogga om vad som hände där. Några har haft inställningen “Video or it didn’t happen” (speciellt rörande rykten om att jag faktiskt vunnit en match) och andra har väntat på möjligheterna att se mig få stryk och tappa byxorna samtidigt.

Så – here goes… Min Belgienresa.

Och innan vi börjar – stort tack till syrran som filmade och fotade. Och följde med.

-

Jag åkte alltså till Belgien för att delta i “The first Bullshido Euro Mega Throwdown”. Bullshido är en sajt för kampsportare. Euro betydde att det var den första TD-träffen i Europa. Mega betyder att… well… antagligen betydde det att det var folk från Irland/USA, Australien/Holland, Holland, Belgien och Sverige där. Alltså ett slags mini-EU där vi skulle ge varandra på käften, men där den stora skillnaden mot vanliga EU var att vi skulle göra det utan betalning och att vi skulle vara kompisar efteråt…

Först skulle vi bara hitta dit…

Vi knallade igenom vackra Leuven (Louvain) och beundrade arkitekturen på väg mot “Judohalle” där allt skulle börja. Leuven är för övrigt känt för det lokala ölet Stella Artois, om någon känner till det?

Efter en stunds uppvärmning var det dags för gruppfoto. Titta, Mamma, jag vägrar att göra den “obligatoriska Bullshido-hälsningen”.

På golvet längst fram, med sexiga thaishorts och riktiga 70-tals sideburns ligger Renee / Zendokan och myser. Det är killen som har hållt i allt praktiskt på plats.

Men innan det blev fighting på riktigt hade Renee en överaskning för oss. Han hade ordnat med en gratis workshop i Brasiliansk Jiu-jitsu. För er som inte vet vad det är så duger termen “brottning” ganska bra, fast med mycket låstekniker. (Man tävlar på olika sätt mot brottning också, men… Det är markkamp.)

En workshop som pågick i typ TRE TIMMAR!

Brottas, brottas. Pust. Stånk. Brottas, brottas.

Workshoppen avslutades med en “alla möter alla” sparring och sedan var det äntligen dags för lite riktig fighting.

Jag körde lite vapengrejer först. Det syns inte på den här videon, men Jonas fick faktiskt in en träff på mig. Det var han ensam av, av tre personer som testade. Följande videoklipp är lite otäckt om man är ovan vid att se vapenfighter. Du är varnad.

Och så lite kickboxning mot en karateka. Han var mindre än mig, men mer teknisk. Och han kunde behålla brallorna…

Till slut kom Fighten som jag väntat på (och tränat inför). Då hade jag gått ett tiotal grappling- (brottnings-)ronder i fri sparring, kört kniv mot tre pers, kört två kickboxningsronder och varit med på tre timmar workshop. Jag vill bara berätta det i förväg när folk säger “men varför körde ni halvfart?”

Tro mig, det är tuffare än vad det ser ut. Både jag och Renee är idiottrötta när fighten börjar. Båda har tränat och fightats non stop i fyra timmar utan käk. Och hade jag mött Renee on the top of his game hade antagligen matchen sett annorlunda ut. En stor portion smörj, helt enkelt.

Tro mig också när jag säger att varje träff känns, för både honom och mig. Renee har kört Muay Thai (thaiboxning) i 20 år och sedan Brasse-jitsu i ett år. Jag kommer in i fighten med lite mindre än två års fighting totalt under bältet, och med typ tio timmar markkamp. Gissa varför jag ser så förvånad ut i slutbilden.

Yay! En “Throwdown Fist” i baggaget!

Det var dags att duscha och filosofera lite… Samtalet kom att kretsa kring hur man berättar en historia.

Jag: “Den där tjejen som kom senare – vad hette hon?”
Renee: “Sara?”
“Just hon. Elak fighter! Hon är typ 20 cm kortare än jag och säkert 40 kg lättare och hon man-handlade mig fullständigt förnedrande”…
“Hahahaha…”
“Jag tog en rond mot henne och sedan hämnades hon genom att i rask takt växelvis armbar:a och strypa mig.”
“Hon har brunt bälte i Judo…”
Munster bryter in: “Du berättar den där historien helt fel!”
Jag: “OK… Hurdå?”
“Du ska säga ‘jag tog en rond mot ett brunbälte i Judo’. Om någon frågar om detaljer måste du naturligtvis säga ‘jag körde mot värsta vildkatten och hon hämnades genom att nästan slita av mig armen. Bitch.’”

Båda beskrivningarna är sanna, på sitt sätt. Sara är en formidabel fighter och jag hoppas kunna komma tillbaka ett annat år och faktist erbjuda lite motstånd.

Och så var det, till slut, dags att äta. Flera av oss hade inte ätit sedan frukost och sedan kört en heldag av fighting, utan mer pauser än för att fylla på vätska och gå på toa.

Och eftersom vi var i Belgien, Pommes Fritesens hemland, gick vi till ett “fritterie”. Allihop, nästan.

Och mer fighting. Men den här gången blev det på TV. Bollywood-action när den är som allra bäst.