Dagen efter födelsedagen
Födelsedagen firades igår. Eller… Själva firandet blev rätt lugnt och jag jobbade mest. På dagen på förlaget och på kvällen föreläste jag om standup comedy för ett gäng präster på predikokurs.
Jag fick däremot riktigt bra presenter i år, vilket gjorde mig lite nervös. När ens nära och kära firar ens födelsedag som det kunde vara den sista är det lätt att få åldersångest.
Brorsan hade köpt “Gängkrig 145“, en serieroman av Jens Lapidus och Peter Bergting.
För mig som älskar serier var det naturligtvis fest. Dels är det Stockholmsmiljöer som jag känner igen mig i. Dels är det Bergtings teckningar som den här gången får mig att tänka på “Batman – år ett”, Frank Millers gamla fina. (90-tals-Batman när den var som smutsigast och bäst). Mycket skuggor. Vackra kontraster. Mästerligt tuschat. Och suggestivt ljus (som dessutom används som markör för vem som ser vad – rutor med grönt ljus ses av en person, rutor med gult av en annan, etc.). Vackert, och kul att se en proffsig, svensk serieprodukt.
Lapidus manus är… som allt annat han har skrivit. Men hans berättarstil funkar utmärkt som seriemanus, så det känns väl bra.
Mamma och Pappa gav mig pengar till ett tiokort på Ribban, vilket är precis vad jag önskat mig och precis vad jag behöver.
Fru Andersson hade köpt en bok som var precis i min stil – “The Atrocity Archives” av Charles Stross. Lite som om man blandar X-files, Applied Chryptography och Christopher Moore. Det är underligt, roligt och supernördigt.
Och jag njuter naturligtvis i fulla drag. Inte för alla, men för finsmakaren, således.
Jag fick också en fin tändsticksask med Ernst på, med det underbara citatet “Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand”. Älska!
Stort tack, alla, som gjorde den 34:e födelsedagen till något speciellt. Kram.
Grattiskramar i efterskott!
Tack.
Såg din kommentar på kontaktsidan också och är naturligtvis smickrad, men jag tog bort den i alla fall
Folk använder den för att… well… ta kontakt.
Själv tycker jag Lapiduss-serie-romanen är helt fantastiskt bra. Igenkänningsfaktorn är hög, den är snyggt tecknad, språket är – som alltid – genuint. Det är tjockt svalt, som det heter.
Fast jag är ju mer än lite avundsjuk på din Ernst-tändsticksask. Ernst. Sikken kille!
Grattis i efterskott!!!
Jag känner igen det där,
när man blir firad så som det var din sista dag på jorden…
då brukar jag säga till min familj: ska ni hålla på så här blir det dyrt för er! Jag tänker leva minst hundra år till! men tack ändå!”
än en gång Grattis
Gissar att du nästan slitit ut din födelsedagspresent från mig vid det här laget och att det vore lämpligt med en ny… behöver du nya dojjor igen eller nåt annat får du höra av dig.
Stora kramar från din fanclub i stora staden