Dagen efter
Känner mig seg och lite nere idag.
Jag antar att det finns en massa artister som känner igen sig. Dagen efter ett gig har man laddat ur batterierna, man kanske är lite stel i kroppen efter 12 timmar på tåg och sådär. Själv brukar jag ha en rastlöshet i kroppen utan att ha kraft att ta mig för något speciellt.
När jag giggat i Örebro ett par gånger tidigare har jag alltid kunnat häva dagen-efter-deppet med att basta med Maraton-Pelle. Maraton-Pelle är mannen som introducerade mig till vinterbadandet, antagligen den person som påverkat mig mest i teologiska funderingar och är en nära vän. Och som sagt, basta verkar funka. Att basta och fundera en skvätt är vad man borde göra dagen efter.
Någon annan gång har jag dragit på mig boxhandskarna och slagit mig trött. Det är mer att tömma hjärnan än att meditera över dagen innan, men det kan vara precis det man behöver. Speciellt om föreställningen gått dåligt…
Men idag sitter jag själv mest framför datorn och känner mig trött och seg.
Samtidigt som jag är lite sliten idag är jag jättenöjd med giget på Frizon. Dels träffade jag en massa polare, vilket naturligtvis var kul, men själva föreställningen gick också bra. De typ 200 som kom hade valt att gå dit för att ha kul. (Well, Fredrik gick dit för att ha kul och microblogga, verkar det som…) Avstånd till scenen och blygsel gjorde att det inte blev så mycket publiksnack, men det var en väldigt trevlig publik som skrattade åt det mesta.
All is good.
Och jag vill verkligen inte klaga. Jag får göra precis det jag älskar och tjänar pengar på det. Grattis mig. Men något händer i kropp och själ efter varje föreställning och jag ville dela med mig.
Känner du själv likadant? Att du tömmer dig själv lite, och att du kan känna dig lite sliten utan att något egentligen är fel? Att du blir lite bluesig efter en urladdning, även om det gick bra? Kommentera gärna. Tala om för mig att jag inte är ensam.
Jag har ju inga urladdningar i mitt jobb på det sättet (den dagliga deadline-rushen räknas inte, om jag blev trött efter den skulle jag bytt jobb för länge sedan). Däremot kan jag ha helger där jag verkligen inte får något gjort, bara ligger och slötittar på tv-serier på dvd eller läser serier.
När de händer känns de oftast bortkastade, men jag har insett att det ofta kommer en period där jag har gott om energi och inspiration direkt efteråt.
Mackan – du är inte ensam. Dagen efter t.ex. stora fest-dagar (julbord, midsommarfest etc.) är även jag rätt bluesig. Även om det gått bra. Man har helt enkelt inget kvar i “reserverna” för sådana dagar. Allt “smällde” dagen innan…
“Du är helt normal”… Eller – nej – det är du inte. Fast just i det här fallet är du i alla fall inte så konstig.
Mackan, du är ABSOLUT INTE ensam. Sådär är det efter spelningar också. Inte alla, men efter de spelningar som verkligen kräver något mer än att bara stå och “råkompa”…
Men efter svackan brukar det för mig ibland komma ett rejält uppsving. Så håll ut!
Som du redan kunnat se är du inte ensam. Jag tror att fenomenet “tömma sig själv lite” finns i alla sammanhang där man ska leverera något till en förväntansfull publik. Jag har upplevt samma sak efter trolleriföreställningar. Se det hela som ett tecken på att du varit närvarande i det du gjort.
Tack, alla, för att ni delar med er.
Allan – jag tror att du sätter fingret på något väldigt viktigt; att man kan se att man varit närvarande i det som skett. Bra. Så är det naturligtvis! Man har investerat av sig själv (oavsett utdelningen).
Henrik – tack. Precis så är det för mig också. Inte alla gig, men när det krävt något extra. Oavsett om jag haft kul själv på scen (vilket är det vanliga) eller inte.
Jaken och Jesper – tack, även för era erfarenheter. Generöst.
Lite sådär är det att vara lärare också. Man har (eller får efterhand) rätt mycket energi av att hålla en föreläsning för ett gäng elever, men så fort man kommer tillbaks till arbetsrummet igen så går luften ur en. I synnerhet om det varit en bra lektion. Om det varit en dålig lektion maler det bara runt i huvudet vad man kunde gjort annorlunda (läs: bättre).