Två i rad…
Sorry – det blir två kampsportsposter i rad.
Har bara lagt märke till en lite underlig egenskap hos mig själv, som jag inte hade tidigare…
Jag verkar gilla smärta.
Jag vet – det låter helt vrickat. Men efter en sällsynt tung torsdag, rent arbetsmässigt, tränar jag hårt och vaknar på fredagen med träningsvärk i hela kroppen. Och känner någon slags lyckokänsla.
Efter en kväll med sparringpartnern Peppe upptäcker jag en liten bula på underarmen. Den gör ont när man tar på den, men jag upptäcker den för sent för att trycka ut den med ett isjärn. Och i stället för att bli förargad eller orolig så ler jag inombords.
Jag har börjat mäta hur bra en sparringsession är efter kriteriet hur det känns i kroppen efteråt. Gör det ont någonstans är det bra.
Hur blev jag sån här?
För ett år sedan – ja, mindre än så förresten – var jag rädd för att få en smäll. Jag backade hellre ur en motståndares räckvidd än tog ett steg fram för att stjäla hans distans och balans. Varje blåmärke var en potentiell skada och smärta var något ont.
Någonstans har en rädsla försvunnit. Och jag vet inte hur eller varför någon som jag plötsligt känner lust inför riktigt hård sparring.
Och den träning jag alltid sysslat med tidigare – löpning – känns plötsligt som tråkig och trist, eftersom jag inte kan få blåmärken av den.
Man kunde möjligen tro att jag dessutom skulle älska att dela ut blåmärken och bulor, men… nej. Det är något som tar emot där. Jag frågar hela tiden mina sparringpartners om de är okej och jag “avslutar” sällan en attack om jag känner att jag får kontakt med det första slaget. Något mentalt tar emot.
Jag kan inte ge en smäll. Men jag är inte rädd att ta en, längre.
Jag vet inte vad det här är för process. Jag vet inte om det gör mig till en bra människa eller dålig fighter. Jag vet inte ens vad jag helst vill vara. Jag bara har upptäckt det hos mig själv och har börjat fundera över det.
Intressant inlägg! Min spontana reaktion är att det nog är sunt att tveka inför att dela ut en smäll, även om det är i ringen.
Allt gott till dig!
/Bitte
En filosofisk fundering.
Hur mäter du när du är nöjd med ett jobb , t.ex. som stå upp komiker eller förläggare eller något annat?
Jag kan misstänka (även om jag inte har något av de 2 jobben) att det finns kriterier för när du är nöjd och känner att “järnspikars det här var en bra dag” och varje gång (säg att du har en publik som konstant skrattar) så känner du inom dig att det gick bra idag.
Jag skulle misstänka att du känner samma sak med din kampsport och har hittat “framgångskriteriet” för en bra träning kan mätas i x antal blåmärken eller att kroppen har träningsverk på grund av hög fysisk aktivitet.
För du har lärt dig vad du behöver få ut för att känna dig “nöjd” med ett träningspass.
Sedan är löpning och kampsport helt skilda aktiviteter och det kanske är så att du måste springa längre för att få samma resultat (en kropp som är trött som bara den) och då skulle löpningen vara intressant igen.
det var mina “5-cent of management bullshit”
/P
Håller med Bitte: Att tveka inför att slå tror jag bestämt gör dig till en bra människa, och det tycker jag är bra!
OM man nu skall kamsporta (jag säger inte ATT man ska det, bara ställer frågan OM man ska det) tycker jag – till skillnad från JohannaG och Bitte att det kanske vore bra att slå tillbaka? Speciellt som man precis skrivit att man ska tävla? Annars lär man inte vinna. Och vad är då poängen? Vill man bara ha ont kan man lika gärna satsa på att cykla omkull?
Hört talas om endorfin och adrenalin? – Kroppseget knark, alltså…