12 låtar Mackan

Som vanligt hittar jag sådana här webblekar hos Emma, som i sin tur hittar dem hos Mymlan – the real lektant på nätet.

Tanken är att ge 12 låtar som på något sätt är typiska för ens musiksmak / som man har en speciell relation till. Det är alltså inte “De 12 bästa (hittills) i mitt liv”, utan mer en “12 låtar som säger något om mig som person”-lista.

I ursprungsutmaningen ingår dessutom att låtarna måste finnas på Spotify. Så här är min playlist. (Och om du, som jag, kör Linux och Spotify under Wine, så kopiera in följande i sökfunktionen på Spotify… spotify:user:mah-kahn:playlist:2lCYrbx7sT8RIIVEAivq0F)

Anouk – It’s so hard. Anouk slog igenom med dunder och brak med “Nobody’s wife” och jag köpte plattan. Fullpris. En av sex skivor som varit med i alla flyttar. Bäst på plattan är dock “It’s so hard”. Ett enkelt riff, en bra hook och en kanonröst. Enkel, rak rock’n'roll från den tiden i livet då det betydde mest.

Jeff Buckley – Hallelujah. “Our love is not a victory march, it’s a cold and it’s a broken ‘hallelujah’” Det kan vara den bästa textraden jag hört. Den passar dessutom perfekt till stämningen i låten. Och Jeff Buckleys version är bäst (av det halvdussin jag hört). Har för mig att det är Leonard Cohen som skrev originalet.

Kiss – God gave Rock’n'Roll to you. En grym rock-anthem. Med en sådan där “jag går på mellanstadiet och förstår engelska”-text (Den lär inte vinna några priser.) Charmig låt som får mig på gott humör. Och som jag har tvångstankar att spela i kyrkan med rockbandet någon gång.

Samuraj Cities – My modest ones. Ett sätt att undvika att ta med två låtar (något av Kent och något av Depeche Mode / Kraftwerk / The Mobile Homes) på en lista med bara 12 entries – välj en artist som låter som båda nämnda i symbios. Samuraj Cities är egentligen en rätt ny bekantskap (tack Mats!). Älskar stämningen i deras musik i allmänhet och i den här i synnerhet.

DC Talk – Jesus Freak. Vet inte hur mycket som behöver förklaras här egentligen? Låten är dessutom från typ samtidigt som jag var med och startade en frälsiskår i Vårby (Stockholm), träffade min fru och livet i stort förvandlades tämligen genomgripande. Något av en signaturmelodi för den tiden i mitt liv.

Allison Kraus & Gilian Welch – I’ll fly away. Letade egentligen efter “Jars of Clay”-versionen (från smått fantastiska “Redemption songs”) men när jag inte hittade den fick det bli den här i stället. Just den här inspelningen är med i “Oh Brother, Where Art Thou?” som är en sjukt bra film. Ett tag kunde jag inte höra den här sången utan att gråta. Sånger om (hoppet om) himlen har den effekten på mig, i större utsträckning än jag egentligen vill erkänna. Jag är ju en sådan där tuff kille…

Troll – Jimmy Dean. En jättekul låt! Och så otroligt 1990 (vet faktiskt inte när den gjordes, men den låter som den är från skarven 80-90-tal). (EDIT: Och nördkoll visar att den är gjord 1989). En sådan där låt som man stuffat till (mellanstadiedisko), ironiskt vrålat med i (studentskivor), superironiskt mimat till och strikeat pop-poser till (tredje veckan i köket på Furubo, tillsammans med min högra hand i köket, totalt socialt inkompetente sarkastikern Omar). Får mig alltid på gott humör, på ett fånigt sätt.

Everything but the Girl – Missing. Dessutom i mix av DJ-idolen Todd Terry. Oh GUD, jag ville vara Todd Terry. Speciellt några år i början av 90-talet. DJ:ade en del. Blev aldrig Todd. Men så småningom kom Everything but the Girl och gjorde precis sån musik som jag gick igång på. Vemodigt, dansant, melodiöst. Med mycket röst.

Simple Minds – She’s a river. Soundtracket till min första (!) träff med den kvinna som kom att bli min fru. Hela skivan (Good News from the Other Side, har jag för mig att den heter, men jag orkar inte kolla nu) är, som jag minns det, jättebra. När jag och Rosi gifte oss förde vi med oss ett varsitt ex av den in i boet.

Disclaimer: Originalvideon får inte visas i Sverige, enligt YouTube, så ni får nöja er med “Vad gjorde de andra två killarna i Extreme?”

Extreme – More Than Words. En av de låtar som fick mig att börja spela gitarr. Tillsammans med Claptons samlade verk (där “Wonderful Tonight” var den första jag lärde mig spela). Stämsång. Knack i gitarrlocket. Mycket plats för rösterna. Antagligen ganska typiskt för musik jag gillar.

 Scorpions – Send me an Angel. Minns ett närradioprogram som jag och brorsan gjorde på Frälsis närradio, på temat “änglar”. Denna var med. Jodå! Och Simone Angel, som då var VJ på MTV. Scorpions hade jag ganska många vinylplattor av när det begav sig. Kan inte minnas att jag någonsin fick dansa tryckare till den här, men den håller helt klart att lyssna på ändå. “Seek the roses, along the way. Just beware of the thorns…” Rockpoesi. Den tar dessutom typ 2.30 innan den börjar på allvar. Men bra är det!

Soggy Bottom Boys – Man of constant sorrow. Kanonlåt. Skön ironi. Love it. Och så handlar den ju om mig

—

Så – vilka av ni andra orkar hänga på? Tesen är att er musiksmak säger något viktigt om er (oklart vad, iofs) och det vore kul att se lite vad vi gillar, tillsammans.

Gott nytt år, förresten!

Som vanligt hittar jag sådana här webblekar hos Emma, som i sin tur hittar dem hos Mymlan - the real lektant på nätet. Tanken är att ge 12 låtar som på något sätt är typiska för ens musiksmak / som man har en speciell relation till. Det är alltså inte "De 12 bästa (hittills) i mitt liv", utan mer en "12 låtar som säger något om mig som person"-lista. I ursprungsutmaningen ingår dessutom att låtarna måste finnas på Spotify. Så här är min playlist. (Och om du, som jag, kör Linux och Spotify under Wine, så kopiera in följande i sökfunktionen på Spotify... spotify:user:mah-kahn:playlist:2lCYrbx7sT8RIIVEAivq0F) Anouk - It's so hard. Anouk slog igenom med dunder och brak med "Nobody's wife" och jag köpte plattan. Fullpris. En av sex skivor som varit med i alla flyttar. Bäst på plattan är dock "It's so hard". Ett enkelt riff, en bra hook och en kanonröst. Enkel, rak rock'n'roll från den tiden i livet då det betydde mest. Jeff Buckley - Hallelujah. "Our love is not