Kulturbabe – Lena Frisk
Både Lena och jag har beskrivit, ur respektive synvinkel, hur vårt första möte såg ut. I boken “Jakten på det försvunna skrattet” (Arcus förlag, 2006). Det är alltså ingen hemlighet att en ömsesidig skepsis snabbt förvandlades till respekt när vi väl börjat lära känna varandra. Och just idag är jag glad att ha henne i den virtuella kultursoffan!
Hejsan Lena!
Hejsan Mackan!
Slå dig ner i den virtuella kultursoffan. Vad kul att du kunde ställa upp. Vad vill du ha, kaffe eller té? Öl? Annan favvodryck?
En kall halvmörk öl blir perfekt
Och något tilltugg till?
gärna en bit virtuell ölkorv…
Så – vem är du och vad gör du?
Lena Frisk, komiker
Du har kört standup i ganska många år. Har du hunnit göra allt som du vill, sceniskt, än? Vad kvarstår?
Ja, jag har ju haft förmånen att få göra en massa olika saker, men jag vill gärna göra ännu mer egna scenföreställningar med humor och musik blandat. Det hade faktiskt också varit väldigt kul att prova på skådespeleriet ordentligt också. Jag har haft en massa småroller men det hade varit kul att göra något större på riktigt
Finns det något du inte skulle vilja arbeta med, på scen, eller något tema du inte skulle göra?
Nja, allt beror ju på hur det görs.
Kan du välja att göra enbart de uppdrag du gillar eller är du en “ge kunden vad kunden vill ha”-person?
Jag gör alltid det jag själv gillar, men jag gillar ganska många olika uppdrag. Jag tycker det är en kul utmaning att försöka roa helt olika sorters publik. Däremot har det hänt några enstaka gånger att man ångrat sig om förutsättningarna blivit dåliga. Men då är jag ganska “odivig” och ställer inte till scener om nåt inte passar, jag försöker undvika dåliga förutsättningar istället.
Har du någon religiös övertygelse eller “andlig” uppfattning (vad nu det är)?
Ja, jag är andligt intresserad, men är ingen aktiv utövare i någon kyrka.
Jag tror (som så många svenskar) på en kraft (kalla det gud) som finns inom oss. Jag kommer från en ganska oreligiös familj, men fick upp ett intresse när jag kom i kontakt med NDU-berättelser (nära-döden-upplevelser) genom ett radioprogram.
När du skapar – upplever du att du gör det “inifrån”, för din egen skull, eller “utifrån” efter inspiration eller vad du upplever att andra gillar?
Det har alltid kommit inifrån och blivit mitt sätt att uttrycka mig på. Men samtidigt är det säkert sprunget ur ett behov att få bekräftelse, blandat med en rebellisk “motvalls” sida att säga saker tvärtom. Men jag har alltid skojat, även hemma som liten.
Hur viktig upplever du att inspirationen är i ditt skapande?
Svår fråga att svara på. Det är klart att allt skapande kräver inspiration, men ibland märker man inte att man blir inspirerad eller vad som har
inspirerat en. Jag tycker ofta att det handlar om att släppa taget och låta kreativiteten ha sin gång. Tror också det är något man kan öva upp faktiskt.
Ju mer man låter sin hjärna spinna loss, desto lättare går det. Är man pressad och försöker tvinga fram nåt är det svårare. Därmed inte sagt att deadlines inte kan vara helt nödvändiga för den kreativa processen ibland.
Och vad är inspiration?
Tja, va tusan är det? Alla intryck + en förmåga att koppla ihop intrycken på ett nytt sätt
Och vad gör du för att släppa in inspirationen?
Det bästa sättet är att göra nåt helt annat än att sitta och försöka skriva.
Träna, duscha, gå på toa…ja du fattar. Sedan kommer ofta skämten nedtrillande i huvet. Jag brukar ha ett anteckningsblock vid sängen eftersom det halvvakna tillståndet innan sömnen är väldigt kreativt. Det påminner om en lätt fylla, fast med bättre omdöme…
Så det handlar helt enkelt om att slappna av.
Om man skulle vilja börja göra samma grej som du – har du några råd att ge?
Lycka till!
Och vet du med dig själv att du är rolig och att många andra tycker det också (fast det har också hänt att folk plötsligt fått kontakt med en rolig ådra senare i livet) så börja med att gå och se mycket ståupp live.
Ta kontakt med en lokal ståuppklubb och försök få rookietider.
Skriv så kärnfulla skämt som möjligt (inte en lång story med liten poäng,utan helst tvärtom)
Sedan finns det förståss tusen tips, bla. att gå på en av MACKs workshops som jag håller i.
Och om man skulle vilja börja leva som du – vad är tre lärdomar som livet gett dig?
Tro på din egen betydelse, lyssna på kloka människor (om du hittar några) och glöm inte skratta åt dig själv!
Och som komiker: Tro på att du är rolig, ta intryck av sånt som kan utveckla dig och skit i resten!
Har du något som du själv skulle vilja att jag frågade, som jag inte frågat?
Jo; -har inte du gått ned lite i vikt?…


Jag har en fråga till Lena och Mackan:
Hur gör man när man kopplar på komiken? Jag vill inte ha någon beskrivning, utan jag undrar om påkopplandet innebär någon sorts pulsökning, skärpning, ministress, eller så.
Själv tycker jag om att skämta, men i lagom liten dos, och undrar hur det skulle vara att vara komiker till yrket. Som att man plötsligt börjar prata komik-språket ibland?
Yo Cecilia – jag tror att du har helt rätt i att det handlar om att kommunicera med komik-språket.
Fast för mig handlar det lika mycket att lyssna på allt med komik-örat som att prata komikspråket.
När jag försöker hitta komiken i något tänker jag ofta “Hur skulle jag berätta detta på ett kul sätt, för mina kompisar?”, mer än jag funderar på “Vad är det roliga i detta?”
Ungefär så.
Aha, thanks.
Ibland, när jag talar med någon sträng och envis person, t ex en släkting, så känner jag ett litet tvång att vara rolig. För jag kan inte se någon annan utväg ur situationen.
Dessutom märker jag att andra människor använder samma knep.
Men min favorithumor handlar inte om en massa oneliners (förutom när jag är trött, då är det kul), utan istället lite mystisk episk humor a la Louis de Funès eller annan fransman.
En som, liksom du och Lena Frisk, är duktig på att anpassa komiken efter den aktuella publiken, är Tomas Oredsson.