Vem kan vara nere med en ballong?

Tänkte att grabben, som är hemma ensam med Pappa, nu blivit tillräckligt gammal för att delta på sin första demonstration.

I ett annat liv, för Mycket Länge Sedan var jag ung och arg och skrek emellanåt i olika demonstrationståg. Sedan dess har jag lugnat ned mig, och sysslar mest med att häckla politiker från scen i stället. Men lillkillen skulle nog tycka att det var kul att tjoa lite ramsor och klappa lite i sina små händer.

Och – som Jesper på Krubb konstaterar – FRA-lagen är viktig.

Vi laddade upp på Mc Donalds och lade upp strategin. Jag skulle skjutsa honom i vagnen, så skulle vi förhoppningsvis slippa bli pryglade av snuten. Han tyckte att det var en kanonidé och lade fram en idé om att ha med sig en blå ballong att vifta med i takt med slagorden. Det kändes rätt även för mig, som inte hade något plakat. Så det blev planen.

Off to Möllevångstorget

Se hur engagerad Isac är av att lyssna på talaren från Liberala Studenter

Väl framme insåg vi att vi var i minoritet. Det fanns fler barfotalirare i egenvirkade hattar än barnföräldrar med tvååringar på plats. Det gjorde dock inget. Vi valde att, lite fegt, gå i en del av tåget som kändes tryggt. Med ett gäng Piratpartister.

Nu vill jag inom parentes säga – jag är Piratpartist. Jag har varit Piratpartist sedan i Juni. Jag har inte ens blivit inbjuden till en liten skövling ännu och plundringen hittills hade antagligen gjorts bättre/värre av katolska skolflickor på studiebesök hos Franciskaner. Kort sagt – själva “piratandet” är ganska lugnt och städat. Jag såg inte ens en papegoja som svor som Kapten Haddock.

Lite besviken är jag.

Men också ganska glad över att inse att helt vanliga människor är emot FRA-lagen.

Själva protestmarschen var dock rätt festlig. Lite glatt skanderande av slagord. Enligt en initierad källa var det typ 500 pers där, men jag tyckte att det kändes som fler?! Hur som helst älskade Isac ramsorna och klapplekarna och smilade och skrattade åt människor vi passerade. Emellanåt vinkade vi med ballongen också. En del vinkade tillbaka.

Vi knallade rutten Möllevångstorget, ner för Bergsgatan för att svänga av mot Triangeln och sedan Södra Förstadsgatan tillbaka upp till Möllevångstorget igen. Sedan hade vi demonstrerat färdigt, tyckte vi, och gick och tittade på poliserna på sina fina hästar.

En lyckad introduktion till demonstrerandet, tycker jag nog.

Och även om den här bloggposten är skriven med glimten i ögat, hoppas jag att Isac växer upp till en ansvarstagande kille som utnyttjar rättigheten och skyldigheten att säga vad han tycker. Jag hoppas att han ska växa upp i en miljö där det fortfarande är helt okej att demonstrera. Och att han kan planera demonstrationer med sina polare utan att vara avlyssnad, kartlagd och iakttagen av någon Storebror.