Anser jag.

Jag inser att andra kristna kommit fram till andra slutsatser. Men jag tycker i alla fall att det är hycklande att hävda “rätt till livet” och ändå acceptera ett institutionaliserat våld.

Jag hävdar dessutom med fortsatt envishet att man inte per automatik kan kalla gynekologer för “Abortläkare”.

En gynekolog är en läkare, en specialist inom vars yrke det emellanåt ingår att göra en abort. Men där det också ingår en massa andra saker som inte har ett dugg med aborter att göra.

Men låt oss laborera med tanken lite här – en läkare har utfört en abort där det är risk för mammans liv; kan h*n verka på ett missionssjukhus som församlingen driver? Kan han sitta i en församlingsstyrelse? (Vilket INTE är fallet här, men principiellt?)

En läkare har vägrat att utföra en abort och patienten avled. Kan denna läkare sitta i en församlingsstyrelse eller verka på ett missionssjukhus?

En läkare har utfört en abort efter att en kvinna blivit våldtagen. Samma frågor här.

En läkare har utfört en abort för att fostret är rejält skadat. Överlevnadschanserna för fostret är små, men om barnet överlever kommer det att leva med fruktansvärda smärtor hela sitt (korta) liv. Är det okej med en abort här?

Jag menar att det kan finnas etiska frågeställningar som inte är så enkla som “för eller emot” abort. Det blir helt enkelt en fall-för-fall-avvägning.

Och därför blir MRO:s kampanj och insinuanta frågor rätt obehagliga. Jag sympatiserar med syftet. Jag tycker dock väldigt illa om metodvalet.

Som sagt: jag tycker absolut man bör syna folk som krigat också innan de får sitta i t.ex. en församlingsstyrelse. Det är väl dock inte så många svenskar som utför blodiga krigshandlingar till vardags. Men krig är extremt och medför grymma moraliska dilemman – även för en pacifist – medan svenska aborter utförs i en fredlig välfärdsstat där det ytterst sällan kan betraktas som moraliskt fel att föda ett barn, önskat eller ej. (Jo jag vet att en kanadick kritiserade Sarah Palin för det, men…).

Det fínns en särskilt inom frikyrkligheten utbredd våldskritik – ofta grundad på att man ohistoriskt nog inte läser Romarbrevet 12 och Romarbrevet 13 i samma andetag – som drabbar själva rättssystemets och statens våldsmonopol (vad man än i övrigt (inte) tycker om hur det sköts av t.ex. USA). Den kritken anser jag i långa stycken vara absurd, ungefär som mitt eget Amnestys argument mot dödsstraffet (som även jag tycker är pest eftersom det brutalt och i oträngt mål klipper av den tid en person har fått för att försonas med Gud!). Klart att staten i princip kan döda för att visa att det är fel att döda, likaväl som staten kan fängsla för att visa att det är fel att fängsla och ta pengar för att visa att det är fel att ta pengar. Klart en kristen kan vara polis och haffa bovar. Klart en kristen kan vara fångvakt och hålla dom bakom lås och bom. Klart en kristen kan vara lärare och förälder och använda visst våld för att sära slagskämpar åt (eller bära bort dem eller hålla om dem).

Dödande är ett problem – ja! Men som militär och polis handlar det åtminstone – i Sveriges fall – om att hindra andra från att döda. Som abortläkare är dödandet själva grejen – om jag fick ut fostret utan att döda det skulle jag vara misslyckad. Det är – som regel – fostret man vill bli av med, även om fostret inte skulle ha hotat någons liv eller begått något annat brott. Sen har jag tidigare alldeles frivilligt medgivit att det FINNS ett hopp om att endast extrema undantagsfallsaborter blivit utförda av den person som nu diskuteras. Men hela reaktionen i Jönköping – och vissa av svaren – på MRO:s frågor (under 1,5 års tid) tycks mej sjuk i vilket fall som helst. Har man inget att dölja ska man givetvis kunna ta en principiell diskussion och försvara sina allmänna principer utan att avslöja enskilda patienter o.s.v.

Slut på “föreläsningen” (ursäkta längden men tack för bloggutrymmet)! Jag hoppas absolut att MRO och jag har fel om Jönköpings pingstförsamling och det som påstås ha sagts av ledande personer inom den. Allt gott med dej Mackan också – alltid bra med en seriös diskussion!

Andreas – skulle du tycka att det var okej att någon som fullgjort värnplikt satt i en församlingsstyrelse eller blev utsänd som missionär?

En läkares första uppgift är att rädda liv. Vare sig du eller jag vet under vilka förutsättningar som den utpekade läkaren eller hans fru, barnmorskan, varit med vid aborter. Eller ens om de varit det. Hörnmark påstår att de “är oskydliga till det de beskylls för” medan MRO (i en partsinlaga) påstår att de själva ska ha medgivit att de utfört aborter.

En militärs första uppgift är att släcka liv. Oavsett hur vi skriver om det.

Kan vi tillåta att människor som så totalt går emot Gudsrikets principer att styra i våra församlingar?

Jag tycker inte alls att det här är mer häxjakt än om anklagelsen gällt att ha hjälpt till att stoppa nyfödda barn i frysen (som ju folk brukar reagera oerhört hårt på, även om barnen inte är önskade). Skillnaden är att de anklagade här agerat inom existerande lagstiftnings råmärken (precis som vikingabonden när han satte ut barn i skogen), men likgiltigheten för ett sprattlande människoliv är densamma och måste absolut påtalas när den framträder inom församlingen. Jag vet inte vad paret ifråga heter -jag ber för dem och pastor Pelle Hörnmark – och jag kan mycket väl tänka mej att de (eller bara han) endast deltagit i absoluta nödfallsaborter. Men dett principställningstagande måste man då självklart också kunna redovisa och försvara – utan att avslöja enskilda patienter naturligtvis – när saken kommer upp. Det är, menar jag, absolut ingen privatsak eller någon enskild undantagssynd (som när en utsatt kvinna begär och får abort) om en församlingsmedlem med förtroendeuppdrag deltar i rutinarbetet med aborter på kvinnokliniken i Jönköping.

Det är alltså fortfarande tänkbart att paret – och därmed även Pelle Hörnmark – kan försvara sitt handlingssätt i själva sakfrågan. Men hanteringen av människorättsaktivisterna i MRO och deras seriösa frågor – både från Pelle Hörnmarks och Mackan Anderssons sida – är sannerligen under all kritik. I vilket fall som helst.

Vad har ni för fördomar om MRO-demonstranterna egentligen? Vad får er att tro att min idol Nasrin Mosavi, som var en av dem som demonstrerade, se http://nasrinmosavi.wordpress.com/2008/09/11/trilskande-tvivlande-teologs-tankar-nas-is-back/ – som är vänsterfeminist, vegan, you name it, skulle vara likgiltig för krav- och rättvisemärkning? Och vad är det ö.h.t. för konstig moral att ingen syndare (d.v.s. ingen på denna jord) ska få demonstrera mot övergrepp och orättvisor? Var man än träffar på dem?

Vi behöver ju inte kasta stenar för det (apropå vad Jesus sa i Joh. 8). Men ställa rannsakande frågor till varandra och om nödvändigt visa bilder för att väcka sovande samveten, det måste vi så klart få göra. Vare sej det gäller döende ofödda eller döende födda. (Usch, vilka otäcka bilder på svältande barn – ta bort dom för Guds skull!)

Sen är det ju elakt att påpeka att det går att göra något åt problemen, alltså typ stödfamilj resp handla rättvisemärkt, för det påverkar ju min vardag, mina prioriteringar och min ekonomi. Och SÅNT är integritetskränkande. (FRA släng dig i väggen)
Så Mackan, jag tycker inte du ska säga mer nu, det blir så jobbigt för mig då.

Löv ya
Karin *ironisk, eller är det sarkastisk?*